lusekofta

Storasyster har feber och är hemma från dagis. Ont i huvudet har hon också. För att lindra detta går hon runt och balanserar sin kudde på huvudet. Det är ju lite krångligt att balansera en kudde samtidigt som man har grejer att göra, så hon frågar mig om jag kan binda fast den åt henne med ett snöre.

Jag föreslår att hon kanske kan ta på sig en mössa istället , eftersom den ju sitter lite stadigare. Förslaget faller i god jord och vi letar fram den snitsiga rosa vintermössan med paljetter och tofsar vid öronen.

Det finns andra skäl att gå med mössa inomhus idag. Huset är nämligen iskallt. Termometern visar 10 minus ute, och bor man i ett dragit hus från 1949, så blir också innetemperaturen därefter. Storasyster och jag inser att vi måste elda i kaminen. Om sanningen ska fram, är jag inte världsbäst på just eldandets område. Innan jag kom till Norge hade jag faktiskt aldrig gjort upp en enda liten eld i en enda liten öppen spis i hela mitt, då tjugoåttaåriga, liv. Jodå, vi hade öppen spis i finrummet hemma hos mina föräldrar, men den användes aldrig till att elda i, gudförbjude denna befängda tanke, utan fungerade som förvaringsplats för min mors Wagner-skivor. Så ni kan ju förstå att min inkompetens på just detta fält. är socialt betingad.

I Norge har man däremot inte avdöda tyska klassiska kompositörers alster i sina öppna spisar, hör och häpna. Man eldar faktiskt i dem. Vedeldande är liksom en folksport här. Lukten av brinnande trä ligger tjock över gatan där vi bor, varje kväll. Ved säljs överallt, året runt.

Därför kan ju inte jag vara sämre. Under Storasysters överinseende knycklar både hon och jag tidningspapper. Sedan sätter jag (sådär lite Vilda Västern-aktigt snyggt tycker jag själv) upp tändningsveden i liksom en liten mini-tipi formation över tidningspapperet. Storasyster ser kritiskt på mig:
-Mamma, varför sätter du pinnarna sådär i en trekant?
(det vet jag egentligen inte alls själv) -Eh, nej jag tror jag såg i en cowboyfilm att de gjorde så.
-Så brukar inte pappa göra.
-Nehej, men så gör jag.
-Mm. (tvivlen i hennes röst går att ta på) Mamma, vi får nog vänta tills pappa kommer hem.
(då tänder Fredrika Bremer-instinkten till) - Nehej då. Det här ska vi nog klara av, du och jag. Jentene Girls, du vet (Storasysters namn på oss kvinnor i familjen. Som motpol till Gutta Boys som är pappan och Lillebror).

Jag feminist-tänker att jag måste ju föregå med gott exempel när det gäller könsindelningen av arbetsuppgifterna hemma. Och visa att man minsann inte ska ge upp! I alla fall inte med en gång! I alla fall inte när det finns lite små miniflammor liksom i utkanten av pinnen! Som i alla fall brinner lite! Eller glöder då! Eller blir sotig typ! Eller ryker kanske man ska säga! Nu ryker det visst bara i hela spisen!
ÄH VA %@!!!!## TA ELD DÅ DIN DUMMA SKITUGN! BRINN DÅ! BRINN! BRINN FÖR SVARTE FAEN!!!
(det sista säger ju inte jag, pedagogiska Fredrika Bremer-mamman, alls högt.)

På fjärde försöket går det faktiskt. Jag lyckas till min stora stolthet hålla liv i brasan hela dagen också.
Termometern i vardagsrummet visar på 28 grader mot kvällen. Och en elderska är född.

Fire, walk with me.