lusekofta

Igår var det studiedag på dagis/skola/ fritis här. Varje sådan dag när jag ett (jag vet, helt orealistiskt, men ändock) hopp om att barnen ska sova länge om morgonen. Lillebror hade dessutom faktiskt själv bedyrat för sin far vid läggdags att han skulle "sove leeeeeeenge" nästa dag.

Studiedagsmorgon visade det sig dock att Lillebrors tolkning av begreppet sova länge avvek markant från den tolkningen hans föräldrar (i synnerhet hans morgonrötta moder) tillägger just detta begrepp. Jag vaknande nämligen runt sex av att barnen hade ett storbråk om soffkuddarna i vardagsrummet. Jag varken orkar eller kan rekapitulera detaljerna till denna soffkudde-schism, eftersom min hjärna var alltför sömndrucken för att greppa hela bilden av det, men så mycket kan jag säga; det gällde antal.

De flesta storbråk mellan barnen i vår familj gäller just antal. Någon har en för lite av något som någon annan råkar ha en mer av. Sådant föder avundsjuka, illvilja, gråt, skrik och tandagnisslan. Nu hade Lillebrors soffa (nej, han har inte en egen soffa, men han tror det) en kudde mer än Storasysters soffa (nej, inte hon heller, men tror också det). Egentligen var soffkudde antalet jämnt delbart på två, något Storasyster som går i andra klass snabbt räknade ut. Rättvisetörstande Storasyster försökte därfor övertala Lillebror att ge henne en av "sina" soffkuddar med argumentet att de då skulle få likt antal. Det vägrade Lillebror på äkta envist Lillebror-vis att göra. Inte ville han ge henne något specifikt skäl för sin vägran heller. Det vill Lillebror ytterst sällan. Han gillar bara att vägra saker, och speciellt vägra den logiskt argumenterande Storasyster saker. Man ska ju inte sätta sig på sina höga hästar, bara för att man går i skolan och kan matematik. (Tror jag att han resonnerar).

Efter en stund ebbade faktiskt det här bråket ut. Och jag tror inte att det var för mina halvvakna och oinspirerade ingripanden från sovrummet med morgonrosslig röst: "Lillebror....Ge Storasyster en kudde...Du....". Antagligen för att det kom på att de var hungriga, för när jag kom in i köket hittade jag Lillebror där i full gång med att laga frukost själv, antagligen inspirerad av Storasyster (som brukar göra det ibland när hon känner sig hågad). Han stod i pyjamas på en köksstol och bredde messmör på knäckebröd. När fyraochetthalvtåringar brer smörgåsar gör de det verkligen med besked. Inte ett hörn av knäckebrödet lämnas bart och obrett. Inga halvmessyrer med slarvigt ditkladdade klickar här inte! HELA knäckebrödet skall bres, gärna kanterna också samt, av bara farten, en utvald del av skärbrädan under. Jag degraderades till assistent och fick leta rätt på andra saker Lillebror önskade till sin frukostförberedning; salami och bordsmargarin. Sedan gjordes en ny knäckebrödbit i ordning; också denna lika omsorgsfullt bredd som den första. Lillebror stod koncentrerat och betraktade sitt verk med smörkladdiga fingrar och sade glatt: - Etterpå skal jeg smøre en til deg også, mamma. En med gulost og paprika.

Sådana stunder glömmer man lätt som mor att man har blivit väckt okristligt tidigt av gråt och gnabb mellan syskon. Som mor tänker man istället: "Tänk, att han vet att ost och paprika är mitt favoritpålägg".