Den magiska rosa datorn

Man förundras som förälder över de referansramar barn har allt som oftast. Ett universum av  förtrollningar ryms i deras sinnen. Häromdagen kom Pappan hem efter att ha varit med Farfar på staden och gjort inköp av högteknologisk art. Pappan förkunnar:

-Nå har Farfar fått seg bærbar PC.

Lillebror som sitter i soffan med Mamman och ser på Bolibompa, hajar och utbrister, med stor förtjusning och runda blå ögon:

-Har Farfar fått seg BARBA-PC??!!!

O hade jag i denna stund kunnat skåda in i min sons huvud!

Den datorn han såg framför sig måste ha varit helt fantastisk. 

image1

Jag har rört vid en sjöborre

 Beppe Wolgers har skrivit en diksamling med den underbara  titeln "Jag har klappat en humla på ryggen". Jag är minsann inte sämre i närkontakt med små djur, kan jag påpeka.  Nänemän.

Jag har nämligen varit på Havets Hus i Lysekil. 

Ett fantastiskt ställe! Vet inte om det var jag eller barnen som blev mest uppspelta där. Hajar som simmar i taket , rockor som lugnt flaxar runt och tittar på en meg sina ryggögon över vattenbrynet och konstiga bottendjur med sådana läbbiga namn som "Död mans hand" kan ju få vem som helst att bli storögd av marinbiologisk exaltering. Lillebror köpte entusiastiskt med sig en hemskt otäckt gapande vithaj i plast att ha i badet hemma. Den skämmande uppsyn mildrades dock lite av att den piper när man klämmer den på magen. Tur för mig, som faktiskt har rätt markant irrationell hajskräck, uppväxt med "Jaws"-filmerna som man ju är. DadadadaDADADADADA.

Idag har varit ytterligare en dag i havets tecken. Och ännu en dag av marinbiologisk exaltering, visade det sig. Vi mötte familjen  L-A ute på ön Foten (ja hihi den heter så) idag. Alla barnen hade pratat om att vi borde åka dit sedan februari ungefär. Och Foten är verkligen S-O-M-M-A-R för oss här. Kobbar och skär, saltvatten och blåmusslor. En femtiotals-glasskiosk att långsamt vandra bort till i sandalerna. Och, inte minst, krabbor. Det fiskades med håv och med snöre agnat med krossad blåmussla och lades i små hinkar. Lille F gillade bara de minsta av alla krabbor, eftersom de andra stacks tyckte han. Jag, å min sida, lyckades för första gången i mitt liv faktiskt få en liten, liten krabba på min mussla. Blev väldigt entusiastisk över detta, som jag är med allt som har med HAVET att göra, inlandsmänniska som jag ursprungligen är. Jag tog upp den i min hand och för en stund möttes våra ögon (hans på skaft). Och hans lilla , breda krabbmun släppte ut lite saltvatten när den öppnades och stängdes. Sedan släppte vi tillbaka alla krabbor i havet igen. Det som om de bara rutschade utför klipporna och skrek med sina små krabbröster: "Friiiiiiiiiiiiiiii, vi er friiiiiiiiiiiiiiiiii". Och sedan sjöng de "Havet är djupt" från Disneys Lilla Sjöjungfrun. Sjustämmigt. Och någon av de spelade congas tror jag.

Lillebror, däremot, var mest uppeldad av att få gå i strandkanten och plaska med sin lilla vattenkanna. Och Storasyster  sprang mest runt överallt tillsammans med C. Två små bästakompisar i likadana pagefrisyrer och med likadant fniss, barfota över varma klippor.

Det är väl det som är sommaren.