Lusekofta läser

Jag tycker om att läsa Camilla Läckberg för att hon skriver om ett kustsamhälle på svenska västkusten. Jag bor i ett kustsamhälle på norska ostkusten och det är (nästan) samma sak. Naturen med sina höga grå klippor, vindpinade tallar och steniga stränder låter sig inte ändras bara för att någon en gång för länge sedan drog upp en gräns och helt sonika bestämde att den som var på den östra sidan skulle kallas Sverige och det som var på den västra Norge. Skränande fiskmåsar låter sig heller inte nämnvärt affekteras av detta faktum. Kort sagt, jag känner mig hemma i Läckbergs omgivningar. Att jag innan jag flyttade till Norge bodde fyra år i Göteborg har inte direkt minskat min kärlek till svenska västkusten.

I Tyskungen, som är hennes femte deckare, som ustpelas i Fjällbacka  med huvudpersonen Erica Falck, är tematiken också nära knuten till den gemensamma norsk-svenska arvet. Det handlar om den norska motståndsrörelsens farofyllda resor över gränsen under den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget. Det handlar om de modiga svenska män och kvinnor som riskerade sina liv för att hjälpa sina norska grannar underminera nazismen. Det handlar också i hög grad om nazismen, och det stöd rörelsen fick av  grupper av svenska medborgare, till största del tillhörande samhällets övre skikt. Det är också detta som gör att jag tycker att detta är den hittills bästa boken av Läckberg som jag läst. Hon är påläst och har förmågan att personalisera historiska fakta, att göra de levande. Hon får den medtagna norska motståndsmannen som är flyr i fiskeskutan över Nordsjöns oroliga vågor mot tryggheten i Sverige och att kliva ut ur sidorna, plötsligt stå mitt emot oss i vardagsrummet och fästa sina sorgsna ögon i läsarens. Tro mig, i mitt fall behövs det. Jag är vanligtvis inte en person som kastar mig över böcker om andra världskriget.

Jag har läst tidigare läst både Isprinsessan och Olycksfågeln. Isprinsessan tyckte jag om. Olycksfågeln tyckte jag inte speciellt mycket om. Det jag tycker bäst om är just hennes skildirngar av miljöer och personer från västkusten, men också henner förmåga att knåpa ihop en deckarhistoria man faktiskt rycks med i. Olycksfågeln utspelade sig i realitysåpornas värld. Jag fann den långtråkig, men jag kan detta har ganska uppenbarligen något med mintt bristande interesse för realitysåpor att göra. Den engagerade mig inte alls på det sättet Isprinsessan gjorde.

Nu ska jag tillåta mig att vara kritisk; Läckbergs skrivande kan ha tendens till at bli övertydligt och nästan jobbigt förklarande ibland. Jag känner mig uppgiven och gravt underskattad som läsare. Trots allt har hon en förmåga att skapa spänning och driv i handlingen samt en talang för att skapa intrikata pussel med huvudpersonerna och deras motiv. Jag har länge tyckt att Läckberg är en författare i vordande istället för en färdig författare. Hon behöver finslipa både språk och personkarakteriseringar, så att hon inte hamnar i ett klicheartat fack. Med Tyskungen tycker jag att hon tagit steget fullt ut och fått den skärpan som f¨rofattare som jag saknat i henner tidigare böcker. Och, det tål att nämnas igen, den är intressant inte minst för sina historiska skildringar av en tid som inte alls är så långt borta som vi tror.