lusekofta

Såhär i Halloweentider (som det är när jag skriver) ska jag komma med en riktig skräckis.

 

Jag har frisörfobi.

Iiii-iii-iii-iii

(filmusiken från Hitchcocks Psycho kommer plötsligt och mycket lägligt  in här som en bonuseffekt)

 

Att gå till en frisörsalong och bli ompysslad är ju för många ett sätt att koppla av, känna sig lite lyxigt bortskämd så där.

Piffa till sig och pigga upp sig lite.

 

För mig känner jag samma grad av tilltro över att lämna mitt hår i händerna på en frisör som jag skulle göra om jag skulle be Clark Olofsson vakta min väska. Eller be hon den där väninnan (vad hette hon nu igjen???) som skvallrade om Monica Lewinski och Clinton att kolla så att ingen läste min dagbok.

Ja, ni fattar.

Kort sagt: jag litar inte på frisörer.

Här ska de inte komma med sina minicolors och hårlack och tro att de är nåt, inte! Näru, den gubben går inte.

 

Jag har tänkt tillbaka lite och försökt psykoanalysera fram varifrån detta mitt bristande förtroende för hårkonstnärer bottnar i. Resultatet blev häpnadsväckande. Det finns, kors i taket, en logik i det hela (vilket annars är en bristvara på alla andra områden i mitt liv).

 

För har man, som jag, varit tvungen att promenera hela vägen hem (3 km) från frisören och det med ett nypermanentat hår som liknar en blond variant av Svinto, så sätter det sina spår.

Detta var på slutet av åttiotalet och då var inte en permanent det den är i dag, kan jag säga. I dag kan man ju välja en mer eller mindre skönlockig variant och liksom styra intensiteten på korkskruvarna. På den tiden, däremot, var en permanent ett brutalt övergrepp av en behandling.  Håret dränktes, närapå med våld,  i en dödskallemärkt kemikaliecocktail som tog flera timmar att verka på sitt eget otäcka vis på ens stackars ovetande strån och lämnade efter sig en genomträngande lukt av ammoniak som satt i veckor efteråt.

 

Och ett hårsvall som såg ut som om man hade en mindre kungspudel på huvudet.

 

Själv såg jag ut som en blanding av Tommy Nilsson och Hoa-Hoa där jag försökte smyga hem, vilket inte är lätt att göra obemärkt när frissan envisas med att bo i stadens mest poppis bostadsområde, där också majoriteten av alla ens klassisar i nian bor. Jag försökte dölja min ljusa, vajande afro så gott det gick under kapusjongen till min jacka. Jag blev meg aldrig riktig lik igjen efter detta hårtrauma.

 

Fast egentigen, när jag riktig tänker efter, så härstammar nog min misstro mot hårologernas härskara från än tidigare episoder när det gäller min coiffure.

I min familj gick vi barn nämligen aldrig till frisören över huvud taget när vi var små. Vi klipptes av vår far i köket. Det här pågick faktiskt långt efter att jag blivit vuxen och flyttat hemifrån. Fattig student som jag var insåg jag att det billigaste alternativet var en hemmaklippning. Det hade dock sitt psykologiska pris.

 

Man tvingades först underlida en lång förritual av min far, Pedanten över alla pedanter. Denna långdragna prosedyr (som väl tog ca en kvart minst)  innebar avklädning in till linnet (så att man inte skulle få hårtussar på kläderna), övertäckning av överkroppen med baddhanduk som säkrades med säkerhetsnål samt minutiöst vattenkammande av hela håret spikrakt ned (så att man såg ut som det där monstret i Mupparna som bara består av ett enormt långt hårsvall ned til fotknölarna och mumlar obegripliga saker).

 

Så placerades offeret (dvs jag) på en bakåtvänd grönmålad köksstol. Nu kom stunden när man måste sitta ABSOLUT PÅ BLICKSTILL i sådär en tjugo minuter. Min far tog fram familjefriseringsklenoden, en genuin frisörsax han hade fått av en barberare en gång. Han förvarade den annars omsorgsfullt  i ett hemmagjort fodral av en vikt plastficka, omsnodd av ett gummiband och undangömd i en tidningshållare på en hylla i källartrappen. Han höll den alltid skarpslipad. Jag är säker på att om han hade hållit ett ark papper mot saxbladen, så hade det skurits itu lika fladdrande elegant som i en reklamfilm för japanska kockknivar.

 

Nu började det klippas. Det började ansas och naggas. Trimmas och finputsas. Min far är, som jag redan nämnt, en så noggran människa att han får de där hovmästarna som dukar Nobelmiddagsborden med linjal och exakta proportioner mellan kuvert och bordsuppsater o.s.v. att framså om riktiga vårdslösa slarvrar.

Inte en tufs fick sticka fram längre än de omgivande tufsarna. Inte ett strå fick ligga fel. Min far….Hårklippningens Heinrich Himmler.

 

Så man satt och man SATT och man SATT.

De tjugo minuterna kändes som en e v i g h e t……..

 

Och nåde en om man rörde lite på sig, grimaserade för att det kliade att ha hela luggen nedkammad över näsborrarna t.e.x. Då kom det ett så indignerat stönande från min far och en så långdragen ny vattenkamningsseans (för att lägga tillrätta de hårstrån som jag rufsat till så tanklöst med mina onödiga ansiktsryckningar) att man hellre lät bli och bara accepterade, på ett närmast zen-likt vis,  att bli killad i näsan av spretiga, våta hårtestar.

Dessutom ville man inte röra alltför abrupt på ansiktsmuskulaturen, eftersom man då faktisk riskerade att få ett vådligt hack av Ginzu-saxen.

 

Frisyren min far klippte mig i var alltid den enklast möjliga.

Rakt av vid axlarna med en lätt rundad lugg, just ovanför ögonbrynen.

Som en kvinnlig variant av Ted Gärdestad.

Så såg jag ut större delen av min ungdom. Ända tills jag då genomgick en radikal förvandgling i åttan till att se ut som Bruno K. Øier i hårdpermanent. Med intensivblå kajal.

 

En gång på senare tid har jag faktisk genom årens lopp dristat mig till närkontakt med frisörskrået, men det har så gott som alltid tagit en ände med förskräckelse. T.ex. den gången jag ställdes öga mot öga med en klippguru med hockeyfrilla som trodde han var Björn Axén. Han stod och tuggade tuggummi och hade den oklanderligt vita skjortan uppknäppt till navelen. På bröstet glimmade ett guldsmycke svagt till, nästan övervuxet av den snårig urskogen av svart kroppshår som vällde fram ur urringningen. Han sade inget på en lång stund, så tog han med avsmak tog lite lojt i mitt hår och förkunnade trött att han inte trodde ett ögonblick på mina bedyrande intyganden att jag faktisk visst använde hårinpackningar regelbundet. ”Så tunt och dåligt hår jag aaaaldrig sett förut”, sa han nonchalant och blåste en tuggummibubbla ovanför mitt huvud. Fullständigt knäckt av detta sårande uttalande om mitt hår gick jag naturligvis i fällan och köpte en av de mirakelkurer han hade till salu till överpris in sin otäcka lilla salong.

 

Nu måste jag ju erkänna att det inte alltid varit med så lyckat resultat jag har utfört min  hårvård hemma i badrummet heller. Som den gången jag var tonåring och skulle färga håret glamoröst silverblont och det blev lika grått som en dammig rokokoperuk. Jag tvingade desperat min lillasyster till Konsum för att köpa ett nytt paket hårtoning i en annan nyans, eftersom jag fick ett akut anfall av social ångest och vägrade visa mig ute bland folk på orten med grånat häxhår.

 

Eller den gången jag försökte mig på hempermanent. Bara ordet är ju en paradox, det hör man ju. Jag menar, HEM- PERMANENT, det hänger ju bara inte ihop. Hur smart är det egentligen att ge sig på att blanda till starkt irriterande högammoniakvätskor hemma? För att sedan stoppa huvudet i joxet??

Det som hände med mitt hår var att stråna blev som tunna, porösa trådar med exakt samma konsistens som tuggummi.

Det var ett mirakel att jag inte vaknade upp nästa dag och hela skalpen låg kvar på huvudkudden efter att jag hade rest mig upp.

 

Till trots för att mina hårologiska hemexperiment inte alltid har varit så lyckade, sköter jag fortfarande mitt hår hemma allt som oftast. Nuförtiden har jag, till råga på allt, dragit ned hela min familj i detta frisera- hemma-träsk. Faktum är att jag brukar klippa min dotter hemma också. Då leker vi frisörska och hon får ”klippa” sina gosedjur samtidig som jag friserar henne. Min man klipper sig själv med en klippmaskin, oerhört teknisk i mina ögon. Jag begriper inte hur han får till det. Han lät vid ett tillfälle mig klippa honom, men det gör han inte om. Det var en orgie i förvirring, med ett, i mitt tycke,  sammelsurium av olika tilsatskammar och hårlängdsinställningar. Nu har han insett att det på många sätt är tryggare att han reder sig (och ut sitt hår) själv.

 

Vi diskuterar nu också om vi ska korrumpera vår son med denne hemmaklippningsmani.

Han är nitton månader och ser ut som MacGyver.

Lite, lite hår uppe på hjässan och långa, vackra lintottsslingor i nacken.

Vi avvaktar lite, men till jul tror jag nog hans sköna lockar faller till golvet.

Och då syftar jag till vårt eget blå, kaklade badrumsgolv här hemma.

 

Ingen frisör får komma i närheten av min familjs hår någonsin.

 

Det är mitt, bara mitt, mitt dyrbara hår, mitt, MITT, MITT !!!

MOOOAHAHAHAHA!!!!!!!!

(allvarligt stört skratt, förmodligen påverkat av alla hempermanentvätskor och silverblonda toningsångor som jag andats in under alla år av hemfrisering…)

 

(runt Halloween 2006)