Plötsligt sitter Gud i soffan. I lotus.
Nu avvek jag från ämnet. Förlåt. Mina egna reflektioner är, som ni ser, inte så värst djupa. Det var ju livsåskådning vi skulle prata om. Inte bisarra (men praktiska) kroppsdelar.
Nå, jag går där och sopar och pratar på. Helt abrupt hoppar Lillebror upp i soffan med ett skutt. Han sätter sig i lotusställning, med korslagda ben, och SMÄLLER ihop handflatorna, som i en bönegest, sådär Lucia-aktigt. Han sluter ögonen och sitter så, stilla i fem sekunder (bara det är myyycket ovanligt för Lillebror). Så säger han tvärsäkert och med högtidlig stämma:
"Sånn her sitter Gud. Morgen, middag og kveld!"
Jag tittar på honom och tänker att jag gillar tanken på en mediterande Gud.
En reflekterande Gud.
En Gud som tar sig en funderare.
En Gud som inte dömer någon innan han har gjort lite yoga först. Morgon, middag och kväll.
Och jag gillar tanken på att Lillebror så självklart vet hur han ser ut.
Feliz Navidad, sjunger José Feliciano. Om och om igen.
Vi är på väg från Norge till ystert julfirande med barnens älskade Moster, Morbror och Kusinkille i Göteborgstrakten. Det är inte en lång biltur alls. Tar endast två och en halv timme bara. Men den verkar s å m y c k e t längre. Spesiell som ett av barnen, Lillebror, insisterar på att vi ska spela HANS nya favvojulsång på repeat på bilstereon. Mesiga som vi vuxna i familjen är ibland, för bilfridens skull (dvs för att vi just då inte ooorkar bråka om det hela vägen till Göteborg med en envis femåring), går vi med på det.
Lillebror får titt som tätt nya favvosånger när han åker bil och ofta av dn lite udda sorten. Typ Everyone Is Jesus med DiLeva. Call Me Al med Paul Simon. Husan med Bhangra Knights. Den nya för julsäsongen är, lo' and behold..: Feliz Navidad med José Feliciano.
Próspero año y felicidad.
José Feliciano är född blind. Han är även född i Puerto Rico. Förutom hans redan nämnda julhit, som går i dansbandstakt med inslag av spanska gitarrer och lite låtsas-mexikanska-trumpettut här och var, är han känd för sina covers av andra artisters låtar. Light My Fire och Ain't No Sunshine till exempel. Hans namn, om man översätter det, betyder Lyckliga Josef, ungefär. Låter väl gulligt. Det är så mycket jag vet om José Feliciano utan att behöva googla honom.
För jag VILL inte googla José Feliciano. Jag vill inte veta mer om José Feliciano. Jag vill inte höra en enda låt mer av José-f***ing-Feliciano så länge jag lever. Och speciellt inte den här. Den består av fyra fraser. FYRA fraser som upprepas. Och upprepas. Och upprepas. Till dansbandstakt.
I wanna wish you a Merry Christmas. I wanna wish you a Merry Christmas. I wanna wish you a Merry Christmas.
För har man hört Feliz Navidad upprepas igen och igen, så vill man nämligen inte det. Hört den igen och igen. Igen och igen. I en bil på väg till Göteborg. Utan någon chans att komma undan. Utan möjlighet att undkomma José Felicianos spanglish, de spanska gitarrerna, trumpettutandet och den monotona Sven Ingvars-takten som han så ihärdigt vill önska oss alla en Merry Christmas med.
Men Lillebror diggar. Lillebror skiner som en liten Puerto Ricansk sol i baksätet. Lillebror headbangar i dansbandstakt.
From the bottom of my heart.
Liten införing i personlig hårologi (text från 2006)
Varför är det här med hår så himla viktig?
Jamen, allvarligt. Varför?
Tänk vad mycket energi vi gör av med genom funderingar och ältanden rörande vår huvudbehåring.
Jag gör iallfall säkert av med tankekraft som omvandlat till kärnbränsle skulle vara i storleksordningen av en Tjernobylreaktor.
Och det bara på en vecka.
Jag har ju redan ju redan omhandlat min paniska skräck för frisörer, så med risk för att verka självcentrerad (Vaddå? Jag?) går jag djärvt djupare in på ämnet hårstyling.
Trots denna min fobi för ändringar av min frisyr, måste jag säga att jag jobbat på bra genom åren och prövat det mesta av fasonger och färger. Från att genom huvuddelen av min barndom varit klippt i en jämnt ansad naturlig mellanblond page med lugg (min fars verk, som ni vet) gick jag tonåren i mötes med en kortklippt frilla.
Eftersom jag på denna tid levde i tonårshelvetet med en abnormt störd fettbalans i hårbottnen, låg min korta klippning med lugg så tätt runt huvudet som om en ko skulle ha slickat på den.
Det hjälpte inte hur ofta eller hur sällan jag tvättade, om jag använde ölschampo eller Barnängen eller Flex eller Wella.
Håret låg klistrat intill huvudet. Lika tätt som det varit en sådan där avtagbar plastfrisyr som Legogubbarna hade.
Jag kunde lika gärna ha tvättat håret i extrasaltat margarin.
För att råda bot på denna brist på luftighet kom min mor på den eminenta idéen att jag skulle permanenta mig när jag var tolv.
Vilket jag gjorde.
Från att ha haft en kofrisyr hade jag nu en fårfrisyr, men jag var tydligen ganska glad ändå eftersom jag fortsatte at gå till frissan och locka till mig i flera år efteråt med ett par månaders mellanrum.
Varje gång kom jag hem krulligare än Harpo.
Under tiden växte håret till halvlångt. Vid ungefär femton års ålder dök också den touperade luggen upp. Då stod jag med min mors lilla touperingskam från sextiotalet med utskjutbart metallpinneskaft framför spegeln i mitt rum. Ôversta hyllan på mitt skåp såg ut som varulagret hos Åhlens parfymavdelning. Det bågnade av sprayer, hårgeléer, vaxer och mousser. Jag tufsade till min lilla lugg som mycket det bara gick. Helst skulle man ha en likadan upåtstående spretlugg som tyska discostjärnan Sandra eller norskvenska Tone Norum.
Här var glassiga tonårstidningen Okej med sina fyrfärgsuppslag på åttiotalets superstars min eviga källa till inspiration och visdom. Stort sett alla som var avbildade i den tidningen hade luggar som stod ca tjugo centimeter rakt upp från huvudet, trotsande tyngdlagen med hjälp av sockervatten och Studio Light.
Detta misshandlandet av min lugg fortgick faktisk ända till jag tog studenten, måste jag säga, så det är underlig att jag inte har drabbats av framskallighet. En kal fläck bara där min lugg en gång var innan den ledset gav upp kampen mot mishandlingstouperingen och bara ramlade av en dag i ren modlöshet.
Men jag har faktisk luggen intakt än i dag, tack och lov.
När jag flyttade till Uppsala för att studera villa jag plötsligt anlägga ett mer seriöst yttre och klippte till en rak page med lugg. Sedan varierade jag den här pagen med lugg, utan lugg allt som andan föll på.
Runt tjugoårsåldern var jag tvungen att färga håret lite kopparrött. Jag skriver tvungen eftersom detta faktisk var ett, av omständigheterna, framtvingat beslut .
Mitt hår hade nämligen blivit grönt.
Av sig självt.
Jag trodde först jag var ensam om detta bisarra problem tills jag kom till en frisör som sa ”jaha, du bor i Uppsala ser jag” när hon tvinnat en test av mitt lätt mossfärgade hår mellan sina fingrar. Det visade sig att vattnet i ledningarna i Uppsala var grönfärgat av gudvetvad för mineral, och att det var ett välkänt faktum för frisörerna i trakten att ljusa människor fick en lätt nyans av barrskog i sina lockar efter en stunds boende i staden.
Hon rekommenderade därför ett slags skum i en kopparkatig ton till mig, som jag körde meg ett tag.
Tills jag flyttade till Borlänge och bort från det gröna Uppsalavattnet. Då färgade jag håret ljusblont.
Detta var början på min blondinperiod på allvar. Under Borlänge tiden som varade i två år, när jag var 21 till 23 år gammal, blev håret kortare och ljusare allteftersom. Jag hade en slags kort platinafärgad Marilyn-aktig frisyr. Polycolor nr. 11 var min bästa vän.
Efter en sommar i Spanien som au-pair och ett kort tilbakafall i Uppsala på en termin, styrde jag så kosan mot Göteborg. Där blev mitt hår gradvis längre och jag varierade mellan ljusblont och mörkblont de fyra år jag bodde där. För det mesta var håret rakt, men jag hade också ett litet gästspel som permanentad ett litet tag (hempermanenten from hell som jag berättat om tidigare).
En dag 1998 blev jag trött på långt hår och tänkte att jag vill också se ut som Jennifer Aniston (gjorde då). Gick ned till den persisktalande frissan på gården, där studenter förstås hade rabatt, och blev klippt.
Eller det är väl en underdrift.
Jag blev skamklippt, snarare.
Snubblade ut med en frisyr som inte alls liknade en uppklipp, sexig, svepande Friends-frilla utan mer nåt man ser i NHL när de tar av sid hjälmarna i halvlek.
Jag fick chock när jag såg mig i spegeln och låg de nästa två dagarna i fosterställning i mitt trista studentrum i förorten, med tom blick och jämrade ”vad i helvete har jag gjort” i en, till synes, ändlös deprimerande loop.
Till slut steg jag upp, flyttade till Norge och lät håret växa igen.
För det gör ju det. Växer ut.
Det är extemviktigt att komma ihåg det när man just blivit överfallen av en galen damfrisörska och ser ut som en afghanhund med skabb.
Sedan då och fram till nu har jag haft håret halvlångt ljust och oftast i mittbena rakt ned. Otroligt enkelt och praktisk frisyr när man har dåligt med gryn och måste sköta klippningen hemma.
Så hände det något i förra veckan som plötsligt slutade med att jag nu sitter här och skrivet i en brun page med lugg.
Vet inte vad det var.
Tyckte bara att det var dags för en förändring.
Jag har haft samma frisyr under båda mina graviditeter.
Nu är min äldsta 4 ½ och min yngste 1 ½ och det betyder att delar av mitt hår måste ha varit runt fem år gammalt.
Kanske är det en markering.
Lite som att klippa navelsträngen.
Fast högre upp och med en skarpslipad frisörsax.
Nya tider, ny frisyr.
Jag är redo.
Men mina OKEJ- tidningar lämnade jag kvar i mina föräldrars källare1989.
Howard Jones må blicka självsäkert ut från de blanka sidorna med sitt morotsspret till hår. Det får han ha för sig själv nuförtiden.
No more uppåtlugg för mig.
(November, 2006)
Om Storasyster, Prinsessan och viktiga saker som pussar och tårtor
Den som tittade mest intensivt var, ganska väntat, Storasyster. Det kom ett hänfört "Åhhh, jeg vil være en prinsesse..." från hennes hörn av soffan när Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessan Victoria skred ur veteran Rolls-Roycen och svävade uppför altargången i Storkyrkan med sin slöja av Brysselspets, kamédiadem och sitt flera meter långa släp i blänkande sidenduchesse. Snart förbyttes dock Storasysters stjärnfyllda ögon mot en ganska loj och rätt uttråkad blick. FYRA präster, tre gubbpräster och en tantpräst som lät lite lustig, skulle prata och prata i evigheters evighet med entonig röst och med konstiga ord. Psalm på psalm som skulle sjungas, saaaaakta. För varje gång kören stämde i med en nytt, högtidligt sakralt verk kom det nu ett ljudligt stön från Storasysters hörn. Lillebror hade för länge sedan gett upp och struntade blankt i hur det gick för den där mörkhåriga, svenska mamman som tydligen skulle gifta sig idag med en pappa med glasögon. Han satt på golvet med ryggen till teven och pladdrade på för sig själv och gick helt upp i sitt legobyggande.
Storasyster hade två frågor hon alternerade med att ställa kontinuerligt medan vigseln pågick:
- Men åååååå NÅR skal de kysse???
og
- Men ååååå NÅR kommer den tre meter høye kaken???
De frågorna började hon ställa redan innan Victoria hunnit hasta fram till altarringen och fortsatter ställa dem ända tills brudparet hade kommit ut på kyrkotrappen. Då stillades hennes nyfikenhet i alla fall på en punkt, eftersom hon fick se den mycket efterlängtade Kyssen. Hon blev ganska nöjd med det, och lite fnissig.
Förhoppningen över att få skåda den sagolika tårtan blev inte infriad, eftersom brudparet tydligen inte alls skulle få lov att proppa i sig härlig tårta omedelbart efter vigseln, vilket Storasyster hade trott. Först skulle alla vinka och de skulle åka häst och vagn och skulle alla vinka mer och så skulle de åka en guldig, fin båt och så skulle alla vinka lite till och så skulle de äta mat. I flera TIMMAR verkade det som. Storasyster orkade inte med mer kungligheter för idag, utan gick och lade sig.
Vi vuxna, däremot, greps av en abrupt utbruten monarkistisk mani och tittade inte på något annat hela kvällen. I sken av stearinljus och med chardonnay, färska norska räkor, avocado, långfranska och hemgjord aioli beskådade vi både kall ärtsoppa med Kalixlöjrom och jorgubbsmousse med rabarberinkråm, höga herrar och damer, gripande tal och Rennässansklädd kör som dansade och sjöng madrigaler med brudparet genom slottssalarna. Vi såg en vanlig ung man från Ockelbo förvandlas till prins. Och vi såg en Kronprinsessa förvandlas till en helt vanlig, djupt förälskad ung kvinna framför våra ögon. Och vi tyckte faktiskt vi hade fått vara med om något stort den aftonen.
Vad beträffar tårtan? Tja, vi får väl se om vi kan hitta ett klipp av den på SVT Play för att visa Storasyster. Den VAR faktiskt så magnifik som hon hade föreställt sig.
Om allt man inte får när man är fem år
- Men på Djungelland kan jeg være fri.
Djungelland är, för de som nu inte veta detta, leklandet på Nordby shoppingcenter utanför Strömstad, där vi som östnorrmän givetvis handlar ibland. Där finns bollhav att dyka i, klätternät att hänga i, långa rutschkanor i spiral att åka fort i och mystiska tunnlar att krypa igenom. Jag har ju förstått att Lillebror älskar det. Men tydligen har jag inte riktigt förstått HUR MYCKET. Jag har inte insett själva vidden och själva djupet av denna kärlek till ett västsvenskt lekland.
Förrän nu.
För nu slår det mig, en vanlig dag på väg hem med mina barn, att för Lillebror är Djungelland ett sagans land som stiger fram i guldomstänkta dimmor (för att stjäla lite från Dan Anderssson) med själva namnet i juvelbesatta, glittrande bokstäver. Det är ett fridlyst reservat för barnasinnet. Där upphävs alla regler för vad man får och vad man inte får när man är en femårig pojke.
Och är man en femårig pojke är det, ack, så mycket man inte får. Till exempel hinner man inte ens stå och svaja lite diskret i dubbelsängen utan att en Vuxen kommer och hojtar: HOPPA INTE I SÄNGEN HAR JAG SAGT!! Man får heller inte springa ut i gatan där bussarna kör och hämta fotbollen när man behöver, utan måste förnedras av att Storasyster på åtta och som får lov, gör det (och gärna med ett nedlåtande leende på läpparna). Man får heller inte åka på stjärten nedför bergknallarna i trädgården, fastän det går mycket fortare än att gå i trädgårdstrappen. Gör man det kommer garanterat en, samma eller eventuellt en annan, Vuxen och muttrar om byxbakar som slits hål på stup i kvarten. Man får helst inte springa ut i strumplästen, även när man har bråttom och verkligen måste. Det är heller inte tillåtet att skjuta med sin pilbåge inomhus, fastän man tydligt förklarar att man ju faktiskt måste få öva om man ska utveckla sitt bågskytte. Inte heller verkar det uppskattas speciellt när man äntligen lyckats fånga Världens Största Harkrank i sin håv och stolt tar den med sig in i köket. Det är även absolut förbjudet att gå själv till dagis, fast man VET att man hittar.
Så många restriktioner vi binder våra barn till. Vi curlar och curlar så hälften kunde vara nog. Och visst måste vi beskydda dem mot faror. Och visst måste barnen lära sig regler här i livet.
Då är det allt närapå en himmelsk försyn att Djungelland finns, där en femårig pojke får vara fri.
Vi fyndar på loppis!
Sagt och gjort, vi for dit. Jag går in i ett speciellt modus på loppmarknader, glömmer tid och rum och bara försvinner in bland gulnade kaffekoppar, uppstoppade ugglor och Det Bästas klassiska bokserier i fuskläder. Jag kan gå på loppmarkader hur länge som helst om ingen kommer och tar med mig därifrån. Eller jag har med mig en fyraåring, som inte är fullt så intresserad i sextiotalsporslin från Rörstrand som jag själv. Denna lördag, lät sig dock till och med fyraåringen charmeras av allt loppmarknaden hade att erbjuda. Medans hans syster snabbt fyllde famnen med begagnade gosedjur (något hon alltid gör, såvida hon inte hittar några avlagda Barbiedockor i åttiotalstappning, förstås), höll sig Lillebror sysselsatt vid en låda omaka plastdelar till inte längre existerande leksaker. Enligt honom var det inte så viktigt att hitta hela fungerande grejor, något hans föräldrar trodde, utan mer reservdelar som kanske kunde sättas ihop till något helt nytt. Hans kap blev därför ett litet svart plaströr som ingen i familjen än lyckats lista ut vad det ska höra till egentligen. Han fyndade också ett fullt fungerade par simglasögon, med ett integrerat nässkydd. Det har i skrivande stund redan provats ut i badkaret med stor framgång.
Vad gick jag därifrån med då? Jo, det ska jag berätta! O salighet, jag kapade åt mig en ugnsform i svartvitt sextiotalsdesign (Rörstrand, minsann!), en doftflaska med rosmönster, ett Norgesglass (som om ni nu inte vet det är nostalgiska inläggningglasburkar med ordet "Norge" i relieff i glaset), "Hodja från Pjort" av Ole Lund Kirkegaard (underbar barnbok som jag minns att Margaretha Krook läste högt på TV när jag var liten...minns någon annan det?) samt en fin, stor, mörkblå emaljgryta i sjuttiotalsdesign, perfekt att koka spagetti i.
De hade servering på den här loppmarknaden också, ett genialt drag när man vill muta trötta barn. Lillebror, som aldrig brukar äta speciellt mycket kaffebröd, smällde i sig två våfflor med jordgubbssylt på raken. Storasyster valde, sin vana trogen, chokladkakan. Så satt vi i en grupp slitna omaka pinnstolar allihop och fikade lite och läste högt ur "Hodja från Pjort" omringad av alla våra inköp. Till och med pappan i familjen, som aldrig köper något alls på loppmarknader, blev glad när han fick en vanlijkaka (Obs! Inte begagnad!). Efteråt betalade barnen själva loppisfynden med sina medhavda plånböcker i indiskt glänsande sarityg respektive blå plast med Musse Pigg på.
Nöjda for vi vidare i våra lördagsbestyr och vi tyckte väl alla att helgen hade börjat bra.
God Morgen, Norge!
Studiedagsmorgon visade det sig dock att Lillebrors tolkning av begreppet sova länge avvek markant från den tolkningen hans föräldrar (i synnerhet hans morgonrötta moder) tillägger just detta begrepp. Jag vaknande nämligen runt sex av att barnen hade ett storbråk om soffkuddarna i vardagsrummet. Jag varken orkar eller kan rekapitulera detaljerna till denna soffkudde-schism, eftersom min hjärna var alltför sömndrucken för att greppa hela bilden av det, men så mycket kan jag säga; det gällde antal.
De flesta storbråk mellan barnen i vår familj gäller just antal. Någon har en för lite av något som någon annan råkar ha en mer av. Sådant föder avundsjuka, illvilja, gråt, skrik och tandagnisslan. Nu hade Lillebrors soffa (nej, han har inte en egen soffa, men han tror det) en kudde mer än Storasysters soffa (nej, inte hon heller, men tror också det). Egentligen var soffkudde antalet jämnt delbart på två, något Storasyster som går i andra klass snabbt räknade ut. Rättvisetörstande Storasyster försökte därfor övertala Lillebror att ge henne en av "sina" soffkuddar med argumentet att de då skulle få likt antal. Det vägrade Lillebror på äkta envist Lillebror-vis att göra. Inte ville han ge henne något specifikt skäl för sin vägran heller. Det vill Lillebror ytterst sällan. Han gillar bara att vägra saker, och speciellt vägra den logiskt argumenterande Storasyster saker. Man ska ju inte sätta sig på sina höga hästar, bara för att man går i skolan och kan matematik. (Tror jag att han resonnerar).
Efter en stund ebbade faktiskt det här bråket ut. Och jag tror inte att det var för mina halvvakna och oinspirerade ingripanden från sovrummet med morgonrosslig röst: "Lillebror....Ge Storasyster en kudde...Du....". Antagligen för att det kom på att de var hungriga, för när jag kom in i köket hittade jag Lillebror där i full gång med att laga frukost själv, antagligen inspirerad av Storasyster (som brukar göra det ibland när hon känner sig hågad). Han stod i pyjamas på en köksstol och bredde messmör på knäckebröd. När fyraochetthalvtåringar brer smörgåsar gör de det verkligen med besked. Inte ett hörn av knäckebrödet lämnas bart och obrett. Inga halvmessyrer med slarvigt ditkladdade klickar här inte! HELA knäckebrödet skall bres, gärna kanterna också samt, av bara farten, en utvald del av skärbrädan under. Jag degraderades till assistent och fick leta rätt på andra saker Lillebror önskade till sin frukostförberedning; salami och bordsmargarin. Sedan gjordes en ny knäckebrödbit i ordning; också denna lika omsorgsfullt bredd som den första. Lillebror stod koncentrerat och betraktade sitt verk med smörkladdiga fingrar och sade glatt: - Etterpå skal jeg smøre en til deg også, mamma. En med gulost og paprika.
Sådana stunder glömmer man lätt som mor att man har blivit väckt okristligt tidigt av gråt och gnabb mellan syskon. Som mor tänker man istället: "Tänk, att han vet att ost och paprika är mitt favoritpålägg".
Anatomani
....Nä, jag tänkte väl det.
Men nu skulle inte det här handla om mig. Eller om mitt behov av att svänga mig med latinska uttryck för att maskera min mycket begränsade kunskap om njurarnas uppbyggnad.
Det ska istället handla om konversationen vid middagsbordet nu ikväll. Vi satt och fredagsmyste i sofforna i vardagsrummet, som det anstår ett seriöst fredagsmysande, när Lillebror plötsligt sätter i halsen. Han börjar hosta besvärat, vilket ju alltid triggar någon sorts alarmberedskap i min (och förmodligen alla andra föräldrars) hjärna. Han harklar och har sig och jag erbjuder honom vatten. Det får, till min lättnad, hostandet att snabbt ge sig och jag frågar (visserligen ganska enfaldigt frågat, men man blir lite enfaldig när alarmberedskapen slagits på och slagits av sådär abrupt som den kan göra runt små barn):
- Satte du i halsen, Lillebror?
Lillebror: - Ja, jeg fikk mat i feil HALS.
Storasyster, från den andra soffan:
- Ja, det finns mat-TRUTEN og vann-TRUTEN, vet du!
Realtivitetsteorin tolkad av Lillebror
För att underlätta påklädningsprocessenn påminner jag honom om att det ju ska ske något extra roligt idag efter dagis, att vi ska åka till Moster i Sverige hela familjen och vara där över helgen.
- Skal jeg dit nå, mamma?
Vid den frågan rörs av den där oförmågan barn faktiskt har att påverka sin vardag i de vuxnas värld. De skeppas hit och dit som hjälplösa kollin ibland, även om man ju inte vill att det ska vara så. Det är inte alltid lätt för dem att hänga med i svängarna. Jag undrar också över hur många vuxna som skulle finna sig i att ha så liten medbestämmanderätt. För att trösta mig själv tänker jag att det ju i alla fall hjälper att informera och förklara (mina två käpphästar när det gäller barnuppfostran...eller ja, egentligen när det gäller allt i livet).
- Nej, först ska du till dagis. Sedan ska vi hämta dig och åka till Moster.
(Lillebror tänker lite, så kommer nästa fråga)- Kan du hente meg tidlig barnehagen idag?
- Jag kommer att hämta dig när jag brukar hämta dig, ungefär.
(L tänker lite till och lyser upp:) - Ok, jeg kan være der i TOLV sekunder.
Eller vent, i FJORTEN sekunder, mamma. Det er ikke så lenge.
Ack, så svindlande det måste vara att ha en tidsrymd som man kan töja och krympa som man vill i samsvar med egna småbroderliga behov....
På skolfronten myckent nytt!
-Mamma!
-Ja....?
- En i min klass har en katt som holder på og DØØØØØ!
- Nej, vad tråkigt! Stackars katten!
- Ja, og vet du mamma....
- Ja...?
- G sin mormor gikk ut på trappa en dag og bare datt sammen.
- Nejmen, usch då! Stackars G's mormor!
- Ja... eller det var nok ikke hans mormor, egentlig. Men i hvert fall en dame.
- Jaha...?
- Som han kjente godt altså.
- Jaha, det låter ju hemskt.
- Ja, og mamma...
- Ja...?
- S's mamma har dratt.
- Ojdå. (tankarna börjar snurra i mitt huvud. Dratt? Oj, separation? Skilsmässa? Dramatisk uppgörelse hemma och trauma för barnen, kanske eller...?)
- Mamma! (här avbryts mina oroliga, och, ska erkännas, aningen sensationslystna, funderingar runt S's hemförhållanden.
- Hun har dratt til LONDON! (Storasyster säger detta än mer melodramatiskt, eftersom hon vet att London ligger långt borta. Och att Paddington bor där. Och Mary Poppins.)
- Oj, ända till London? (nu börjar jag bli riktigt säker på att S' s mamma verkligen rymt utomlands. Med en ursnygg engelsman. Colin Firth. Jajamenssan så har det gått till! Hon har träffat Colin Firth i på...eh....sjukhuset, eftersom jag vet att S's mamma är sjuksköterska. Japp, Colin Firth har legat , svårt skadad, men dock inte alls vanställd i sitt vackra, engelska yttre på något vis, på...intensiven på Østfold Sentralsykehus! S's mamma har vakat dag och natt över honom. Så en morgon, med solens strömmande in genom persiennnerna har Colin Firth slagit upp sina mjuka, och lätt morfinsimmiga, bruna ögon ...fått syn på S's mamma och friat till henne på fläcken! Hon har helt enkelt inte haft något annat val än att rymma till London med honom där de omedelbart har flyttat ihop i en lyxig taklägenhet i Kensington...Där lever de l...)
- Och vet du...vet du...?
-Neej?? (säger jag nu, nästan lite irriterat, eftersom jag inte får fortsätta tänka på Colin Firth.)
- Hun skal være det i F I R E dager!!! Med jobben sin!!!! S er såååå lei seg!!!
Bebisslukaren
Jag målar pärlsponten i Lillebrors rum (OBS! Med luktfri, vattenbaserad färg!). Lillebror sitter på sin säng och tittar på.
-Mammaaa...Gjorde det vondt å svelge de babyene?
Hm. Jag kan riktigt känna min hjärna famla i mörkret där inne under skallbenet för att försöka förstå var i tankarna Lillebror är nu. Och varför han ser på sin mor som en kannibal, helt hux flux och fullständigt opåkallat. Jag menar en och en annan Laban seigmann har man ju mumsat i sig i sina dagar... men jag svär att där går gränsen för mitt människoätande! Min hjärna kastar in handduken.
-Hur menar du då?
Svaret jag får är, som så ofta när det gäller barn, både totalt logiskt och förklarande.
-Jo, jeg mener, du hadde jo meg og Storasyster i maven...var det vondt når du måtte svelge oss for at vi skulle komme inn dit?
Desperate Housewife
Eller, just det var väl inte så överraskande, det gör jag ju faktiskt ibland. Det som var det verkligt överraskande, ja man torde kunna säga rent chockerande, i saken var resonnemanget varpå jag baserade detta beslut.
Jag hörde mig själv nämligen tänka följande, på fullt allvar:
"Det är bäst att jag städar huset nu. Man vet ju inte när man blir liggande i svininfluensa."
!!!!
Jag har blivit min mamma.
(Måste verkligen hitta ett nytt jobb snart.)
Dietisten debatterar
Vid kvällens glassorama var Storasyster så i gasen att hon ville ha en extra sked kokosflingor, något jag genast beviljade med orden: -Jadå, ta lite till du. Kokosflingor är ju nyttigt. Detta föranleder följande förnumstiga kommentarer från Lillebror, i ett högst förebrående, lillgammalt tonfall :
- Ja vel....SÅÅÅ sundt er det jo ikke, da, mamma! Det kommer jo fra kokosboller. Og kokosboller er da ikke noen frukt!
En enda kort dag av solsken
Men nu skulle ju inte detta bli ett ledsamt, grubblande inlägg om miljöförstöring utan en liten minnesanteckning om sommaren som gått.
För visst har vi haft roligt ändå. I juli for vi till Dalarna en vecka. Hyrde stuga mitt ute i varg- och knottmarkerna i Malingsbo. Ja, vi var faktiskt så mycket ut i obygden att stugan låg i en förort til Malingsbo, Gärdsjöbo. En liten by bestående av tre hus, två badplatser och en scoutgård. Så då kan ni tänka er. Underbart var det med stillhet och natur, trots att semestervekcan där började med ett brak. Vi kom körande från Norge och hann inte mer än in i huset färrän en fruktansvärd åskknall slog ut elektriciteten och blixtrade genom vardagsrummet. -UUUUUUUT I BILEN!! vrålade en mor, som inte alls var så pedagogiskt lugn som hon skulle vilja vara i denne situation. Vi kastade oss in i bilen igen, mamman med en gråtande Lillebror i armarna och pappan med en gråtande Storasyster vid handen. Jag kan väl bara säga en sak till mitt eget försvar för mitt hispiga agerande: har man en gång i sin ungdom suttit i ett fyravåningar högt sädesmagasin från 1700-talet under en åskstorm och sett gnistor flyga över rummet från en eldosa i närheten....ja, då har man minst sagt respekt för oväder. Särskilt när man befinner sig högt upp i dalaskogen. Så vi inledde vår vistelse i Dalarna med att sitta i bilen på gårdstunet i en halvtimme, titta på hagel och maniskt läsandes högt ut "Lotta kan cykla!".
Hursomhelst, vi kom ut bilen till sist och semester blev riktigt trevlig, mycket tack vare Ing-Mari, vår fantastiska bybo och stugvärd som kom puttrandes i sin lilla bil och fixade allt från vattenpumpar och kabel-TV. Det visade sig nämligen
att blixten slagit uta bådadera. Sedan följde skogsvandringar, bad, grillning, hemlagad mat hos mormor och morfar och diverse väldigt trevliga besök hos mors goda, gamla väninnor med familjer. Och vi såg kungsörn!
Senare i juli for vi till Västkusten och hälsade på moster med familj. Det blev så trevligt att vi inte ville åka hem när vi skulle utan spontanstannade två dagar till...med mosters godkänning, givetvis. Vi hann med både bad i Jonsered, besök på Lekpalatset, färjetur och klippromenad i Marstrand och picninc i Slottskogen i Götet. Och givetvis mängder av rosévin och skvaller på balkongen i Partille, förgäves spanande efter fladdermöss i natten.
Och visst har sommaren varit "Hærlig i Fredriksta'" också med salta bad och picninc på klipporna både på Kråkerøy, Vispen, Mærrapanna och Asmaløy. Jag som inlandskvinna och skogsmänniska fascinerad fortfarande av somrar med krabbfiske på solvarma klippor. Som liten upplevde jag aldrig det. Fast, det är klart att en blank insjö med aborrrar under bryggan och skog som speglar sig i vattenytan har sin charm den med. Fortfarande. Emellertid kan jag fortfarande förtrollas av HAVET och det faktum att vattnet är SALT och att det finns SNÄCKSKAL och TÅNG på stränderna. Min Fredrikstadfödda man tycker att jag är rätt rolig på det sättet. För honom har det alltid varit vardagsmat....-TITTA! HAVET! skriker jag, i falsett med lysande ögon. -Öh...ja? svarar han.
Så visst har vi alla haft en både rolig och bra sommar med många nya kuliga upplevelser för både vuxna och barn. Ändå känns den lite som att den varit just en enda kort dag av solsken.
...förresten, om någon vet vilken Le Guin-novell jag åsyftar, så ge mig besked om det, snälla...
Språkvetaren spekulerar
Lillebror, 4 1/2, reder ut begreppen vid läggdags:
-Mamma, du kunne jo ikke snakke norsk før når du bodde i Sverige. Da snakket du svensk. Men så lærte jeg deg å snakke norsk. Og så kunne du ikke si "r", men det lærte jeg deg også.
Skönt med en liten lingvist i familjen...som tydligen även extraknäckar som logoped när det kniper. :-)
-Guess who's coming to dinner? -Judy Dench.
Faktiskt hände något för första gången häromdagen. Lillebror hade en kompis på besök. Och, nej, faktiskt så har inte det hänt här hemma förut. Visst har Storasysters bästis lillebror varit här tillsammans med bästisen, men det är liksom inte samma sak. Nu var en kompis här, enkom för Lillebrors skull. Förstår ni lyckan?!
Grejen var att Lillebror i månade hade pratat om just den här kompisen, låt oss kalla honom M (som Judy Dench i Bond, faktiskt), i månader och om hur mycket han skulle vilja att han kom hem till oss och lekte. Hade hans tröga föräldrar fått tummen ur för att organsiera en playdate? Givetvis inte. Givetvis kom vi bara med det samma svaret varje gång Lillebror frågade om M/Judy Dench kunde komma hem till oss för en lekstund: "Hm...ja...det ska vi ordna..jag måste bara hitta numret till M's mamma...vad heter han i efternamn nu då? (Lillebror och Judy Dench går inte ens på samma avdelning på dagis, så jag träffar aldrig hans föräldrar där heller)...men vi ska ordna det, Lillebror! Jag lovar! Jag ska fixa hem M hit till dig så ni får leka! Lita på mamma! Lita på pappa!". Typ. I nästa sekund hade vi glömt bort alltsammans. Skäms jag att erkänna.
Så en dag när vi är på väg hem från dagis säger Lillebror, återigen. "Kan jeg bli med hjem til M idag?" Jag börjar genast: med mitt vanliga "Hm... ja...det ska vi ordna...jag måste bara hitta numret..." . Lillebror insisterar: "Mammaen til M sa at jeg kunne få det!". Jag tar inte det här helt på allvar och fortsätter med mitt malande och Lillebror tunar ut och glömmer så småningom bort vad han frågat om. Väl hemma leker han med sin Storasyster och ser på TV och har, till synes, börjat tänka på allt annat utom just M.
Plötlsigt ringer telefonen. Det visar sig vara M's mamma som undrar om Lillebror vill komma hem och leka med M!
Det visar sig att Lillebror har tagit saken i egna händer och själv ordnat en playdate med M enligt överenskommelse med hans mamma. Han har också noggrant och informativt rabblat upp sin fullständiga adress, för att underlätta för M's mamma. Bra karl reder sig själv.
Nu slutade det hela med att M kom hem till oss i stället. Jag stod i badrummet och försökte piffa upp mig lite eftersom jag skulle på körövning och badrummet ligger intill Lillebrors rum. Jag hör konversationen mellan dessa två fyra- och sexåriga killbästisar, medan jag står där.
Lillebror (ivrig och jättglad): "Mitt rom er oppe, kom M!
M: (i det att en ny dimension öppnas för honom) "Åååå, har du rommet ditt oppe? Mitt rom er nede!" (Jag hör hur han liksom reflekterar över hur det kan vara möjligt att andra kan ha sitt rum på övervåningen...)
Lillebror: -"Se her. Det er kleskapet mitt! Her inne er tøyet mitt! "(öppnar och visar). "Her i andre døren er pentøyet mitt!" (försöker öppna och visa det också, men den dörren är fortfarande barnsäkrad)
(går in på Storasysters rum): "Dette er A's rom!"
M: (med eftertryck) "Vi HATER jenteting, ikke sant?!"
Lillebror: "Vi HATER jenteting!" (de går fnissiga ut från den larviga tjejrummet)
Lillebror: "Her er min Venus Fluefanger!" (kötttätade växt, står i en liten blå krukan formad som en gris och är Lillebrors stora stolthet.) "Den spiser fluer!"
M: (djupt imponerad) "Åååååå....."
Lillebror: "Men ikke ta på den! Då kan den DØØØØØØ!"(mycket dramatiskt tonfall)
Kvällen forsätter med lek i trädgården och Pappas pannkakor när jag åker iväg till kören.
Och jag känner verkligen att jag varit vittne till en historisk händelse i Lillebrors liv.
Spread Your Wings And Fly
Ponera följande:
En mig närstående person, som gärna vill vara anonym, tar, händelsevis en dag, på sig en dambinda med vingar. (och detta gör hon ganska snabbt, eftersom ett barn ropar samtidigt ), för att sedan GLÖMMA att vika ut vingarna och således runt med en outvikt damattiralj med limmet, så att säga, närmast kroppen i flera timmar UTAN ATT MÄRKA DET.
Är hon då:
a) en oförlöst masochist
eller
b) en stressad småbarnsmor?
Vad tror ni?
Hans Helighet Pavan
Det var där, i bilen, som han kom på att han GLÖMT att trycka på knappen för kvitteringen på pantmaskinen. Han hade altså bara stoppat in alla våra flaskor och burkar i pantmaskinen, men inte fått något för det.
Osjälvisk miljöförkämpe eller stressad småbarnsfar...vad tror ni?
Musikutmaning från Ansgars syskon!
Vitsen är att alla frågor skall besvaras med låttitlar från en och samma artist, samt att ingen låttitel får svara på flera olika frågor.
Välj artist: Joni Mitchell, min själs sånggudinna *emotionell suck*.
Är du kvinna eller man?: You Turn Me On I'm A Radio
Beskriv dig själv: Both Sides, Now
Vad tycker du om dig själv?: No Apologies
Beskriv var du bor för tillfället: Woodstock
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka då? Harlem In Havanna
Favoritfärdmedel: Big Yellow Taxi
Din bästa vän är: Man From Mars
Din favoritfärg är: Lead Balloon
Hur är vädret?: California.
Favorittid på dagen: Chelsea Morning
Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta?: Love Puts On A New Face
Vad är livet för dig?: The Circle Game
Det bästa rådet du kan ge?: Come In From The Cold
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?: Tiger Bones
Favoritmat: Chinese Café
Dagens tanke: Help Me
Hur skulle du vilja dö?: Taming The Tiger
Din själs nuvarande tillstånd: Urge For Going
Felen du kan leva med: Raised On Robbery
Ditt motto: My Best To You
Jag utmanar två mödrar: Charlies mamma och Din mamma.
Vårkänslor bakom en kratta
Ja, inte vet jag vad som har flugit i mig, men grönt måste det ha varit och små knoppar på sig, måste det ha haft!
Jag är nämligen ute i trädgården och krattar och krattar så fort jag får en ledig stund. Särskilt roligt är det ju förstås när man har en fyraåring i Musse Pigg-keps som hjälper en. En fyraåring som givetvis dissar den lilla töntiga barnkrattan man inhandlat åt honom och istället, något vingligt, bär den stora vuxenkrattan över sin lilla axel uppför backen och hela vägen bort till änden av trädgården. Men duktig att kratta är han! Fejar ihop stora högar med fjolårslöv, tallkottar och hallronris som jag fångar upp i min lövkorg och tömmer på komposten. Sedan springer han runt potatislandet några varv och leker mossrivare med krattan hängande efter sig, så att stora kockor med mossa flyger runt honom: "Se mamma, jeg er en gressklipper!"
Både mossa, kottar och löv är det gott om i vår trädgård. Eller trädgård och trädgård...Man kan väl snarare säga att vi huserar nedanför en skogsbacke, som i sin tur, ligger uppe på ett urberg och att någon, för länge sedan i lokalhistorien, bestämde att det skulle vara en trädgård. Sålunda har vi både högresta furor, ekorrar, blåbärssris, hackspettar och stenar med björnmossa rätt utanför knuten. Och jodå, vi har gräsmatta och rabatter också i vår trädgård, men den största delen, arealmässigt sett, får nog klassifiseras som skog.
I denna vår lilla bit av norsk skog, sjunger i dessa tider lövsångare, talgoxe och gulsparv varje morgon och livet känns ganska skönt. Våren kan konsten att till och med få lövkrattande att få något soligt och glatt över sig.