lusekofta

Såhär i Halloweentider (som det är när jag skriver) ska jag komma med en riktig skräckis.

 

Jag har frisörfobi.

Iiii-iii-iii-iii

(filmusiken från Hitchcocks Psycho kommer plötsligt och mycket lägligt  in här som en bonuseffekt)

 

Att gå till en frisörsalong och bli ompysslad är ju för många ett sätt att koppla av, känna sig lite lyxigt bortskämd så där.

Piffa till sig och pigga upp sig lite.

 

För mig känner jag samma grad av tilltro över att lämna mitt hår i händerna på en frisör som jag skulle göra om jag skulle be Clark Olofsson vakta min väska. Eller be hon den där väninnan (vad hette hon nu igjen???) som skvallrade om Monica Lewinski och Clinton att kolla så att ingen läste min dagbok.

Ja, ni fattar.

Kort sagt: jag litar inte på frisörer.

Här ska de inte komma med sina minicolors och hårlack och tro att de är nåt, inte! Näru, den gubben går inte.

 

Jag har tänkt tillbaka lite och försökt psykoanalysera fram varifrån detta mitt bristande förtroende för hårkonstnärer bottnar i. Resultatet blev häpnadsväckande. Det finns, kors i taket, en logik i det hela (vilket annars är en bristvara på alla andra områden i mitt liv).

 

För har man, som jag, varit tvungen att promenera hela vägen hem (3 km) från frisören och det med ett nypermanentat hår som liknar en blond variant av Svinto, så sätter det sina spår.

Detta var på slutet av åttiotalet och då var inte en permanent det den är i dag, kan jag säga. I dag kan man ju välja en mer eller mindre skönlockig variant och liksom styra intensiteten på korkskruvarna. På den tiden, däremot, var en permanent ett brutalt övergrepp av en behandling.  Håret dränktes, närapå med våld,  i en dödskallemärkt kemikaliecocktail som tog flera timmar att verka på sitt eget otäcka vis på ens stackars ovetande strån och lämnade efter sig en genomträngande lukt av ammoniak som satt i veckor efteråt.

 

Och ett hårsvall som såg ut som om man hade en mindre kungspudel på huvudet.

 

Själv såg jag ut som en blanding av Tommy Nilsson och Hoa-Hoa där jag försökte smyga hem, vilket inte är lätt att göra obemärkt när frissan envisas med att bo i stadens mest poppis bostadsområde, där också majoriteten av alla ens klassisar i nian bor. Jag försökte dölja min ljusa, vajande afro så gott det gick under kapusjongen till min jacka. Jag blev meg aldrig riktig lik igjen efter detta hårtrauma.

 

Fast egentigen, när jag riktig tänker efter, så härstammar nog min misstro mot hårologernas härskara från än tidigare episoder när det gäller min coiffure.

I min familj gick vi barn nämligen aldrig till frisören över huvud taget när vi var små. Vi klipptes av vår far i köket. Det här pågick faktiskt långt efter att jag blivit vuxen och flyttat hemifrån. Fattig student som jag var insåg jag att det billigaste alternativet var en hemmaklippning. Det hade dock sitt psykologiska pris.

 

Man tvingades först underlida en lång förritual av min far, Pedanten över alla pedanter. Denna långdragna prosedyr (som väl tog ca en kvart minst)  innebar avklädning in till linnet (så att man inte skulle få hårtussar på kläderna), övertäckning av överkroppen med baddhanduk som säkrades med säkerhetsnål samt minutiöst vattenkammande av hela håret spikrakt ned (så att man såg ut som det där monstret i Mupparna som bara består av ett enormt långt hårsvall ned til fotknölarna och mumlar obegripliga saker).

 

Så placerades offeret (dvs jag) på en bakåtvänd grönmålad köksstol. Nu kom stunden när man måste sitta ABSOLUT PÅ BLICKSTILL i sådär en tjugo minuter. Min far tog fram familjefriseringsklenoden, en genuin frisörsax han hade fått av en barberare en gång. Han förvarade den annars omsorgsfullt  i ett hemmagjort fodral av en vikt plastficka, omsnodd av ett gummiband och undangömd i en tidningshållare på en hylla i källartrappen. Han höll den alltid skarpslipad. Jag är säker på att om han hade hållit ett ark papper mot saxbladen, så hade det skurits itu lika fladdrande elegant som i en reklamfilm för japanska kockknivar.

 

Nu började det klippas. Det började ansas och naggas. Trimmas och finputsas. Min far är, som jag redan nämnt, en så noggran människa att han får de där hovmästarna som dukar Nobelmiddagsborden med linjal och exakta proportioner mellan kuvert och bordsuppsater o.s.v. att framså om riktiga vårdslösa slarvrar.

Inte en tufs fick sticka fram längre än de omgivande tufsarna. Inte ett strå fick ligga fel. Min far….Hårklippningens Heinrich Himmler.

 

Så man satt och man SATT och man SATT.

De tjugo minuterna kändes som en e v i g h e t……..

 

Och nåde en om man rörde lite på sig, grimaserade för att det kliade att ha hela luggen nedkammad över näsborrarna t.e.x. Då kom det ett så indignerat stönande från min far och en så långdragen ny vattenkamningsseans (för att lägga tillrätta de hårstrån som jag rufsat till så tanklöst med mina onödiga ansiktsryckningar) att man hellre lät bli och bara accepterade, på ett närmast zen-likt vis,  att bli killad i näsan av spretiga, våta hårtestar.

Dessutom ville man inte röra alltför abrupt på ansiktsmuskulaturen, eftersom man då faktisk riskerade att få ett vådligt hack av Ginzu-saxen.

 

Frisyren min far klippte mig i var alltid den enklast möjliga.

Rakt av vid axlarna med en lätt rundad lugg, just ovanför ögonbrynen.

Som en kvinnlig variant av Ted Gärdestad.

Så såg jag ut större delen av min ungdom. Ända tills jag då genomgick en radikal förvandgling i åttan till att se ut som Bruno K. Øier i hårdpermanent. Med intensivblå kajal.

 

En gång på senare tid har jag faktisk genom årens lopp dristat mig till närkontakt med frisörskrået, men det har så gott som alltid tagit en ände med förskräckelse. T.ex. den gången jag ställdes öga mot öga med en klippguru med hockeyfrilla som trodde han var Björn Axén. Han stod och tuggade tuggummi och hade den oklanderligt vita skjortan uppknäppt till navelen. På bröstet glimmade ett guldsmycke svagt till, nästan övervuxet av den snårig urskogen av svart kroppshår som vällde fram ur urringningen. Han sade inget på en lång stund, så tog han med avsmak tog lite lojt i mitt hår och förkunnade trött att han inte trodde ett ögonblick på mina bedyrande intyganden att jag faktisk visst använde hårinpackningar regelbundet. ”Så tunt och dåligt hår jag aaaaldrig sett förut”, sa han nonchalant och blåste en tuggummibubbla ovanför mitt huvud. Fullständigt knäckt av detta sårande uttalande om mitt hår gick jag naturligvis i fällan och köpte en av de mirakelkurer han hade till salu till överpris in sin otäcka lilla salong.

 

Nu måste jag ju erkänna att det inte alltid varit med så lyckat resultat jag har utfört min  hårvård hemma i badrummet heller. Som den gången jag var tonåring och skulle färga håret glamoröst silverblont och det blev lika grått som en dammig rokokoperuk. Jag tvingade desperat min lillasyster till Konsum för att köpa ett nytt paket hårtoning i en annan nyans, eftersom jag fick ett akut anfall av social ångest och vägrade visa mig ute bland folk på orten med grånat häxhår.

 

Eller den gången jag försökte mig på hempermanent. Bara ordet är ju en paradox, det hör man ju. Jag menar, HEM- PERMANENT, det hänger ju bara inte ihop. Hur smart är det egentligen att ge sig på att blanda till starkt irriterande högammoniakvätskor hemma? För att sedan stoppa huvudet i joxet??

Det som hände med mitt hår var att stråna blev som tunna, porösa trådar med exakt samma konsistens som tuggummi.

Det var ett mirakel att jag inte vaknade upp nästa dag och hela skalpen låg kvar på huvudkudden efter att jag hade rest mig upp.

 

Till trots för att mina hårologiska hemexperiment inte alltid har varit så lyckade, sköter jag fortfarande mitt hår hemma allt som oftast. Nuförtiden har jag, till råga på allt, dragit ned hela min familj i detta frisera- hemma-träsk. Faktum är att jag brukar klippa min dotter hemma också. Då leker vi frisörska och hon får ”klippa” sina gosedjur samtidig som jag friserar henne. Min man klipper sig själv med en klippmaskin, oerhört teknisk i mina ögon. Jag begriper inte hur han får till det. Han lät vid ett tillfälle mig klippa honom, men det gör han inte om. Det var en orgie i förvirring, med ett, i mitt tycke,  sammelsurium av olika tilsatskammar och hårlängdsinställningar. Nu har han insett att det på många sätt är tryggare att han reder sig (och ut sitt hår) själv.

 

Vi diskuterar nu också om vi ska korrumpera vår son med denne hemmaklippningsmani.

Han är nitton månader och ser ut som MacGyver.

Lite, lite hår uppe på hjässan och långa, vackra lintottsslingor i nacken.

Vi avvaktar lite, men till jul tror jag nog hans sköna lockar faller till golvet.

Och då syftar jag till vårt eget blå, kaklade badrumsgolv här hemma.

 

Ingen frisör får komma i närheten av min familjs hår någonsin.

 

Det är mitt, bara mitt, mitt dyrbara hår, mitt, MITT, MITT !!!

MOOOAHAHAHAHA!!!!!!!!

(allvarligt stört skratt, förmodligen påverkat av alla hempermanentvätskor och silverblonda toningsångor som jag andats in under alla år av hemfrisering…)

 

(runt Halloween 2006)

Jag bloggar ju sporadiskt. Minst sagt.

I lång, lång tid nu (typ sedan innan sommaren) har jag inte haft någon inspiration whatsoever att skriva. Ingen alls. Nada. Zilch.

Det har varit ett tomrum i huvudet och i hjärtat. Jag har inget svar på varför. Det var inte så att något speciellt hände. Det var ingen kris, inget plötsligt hemskt trauma som fick mig att sluta skriva. Tack och lov! Men konstigt ändå, eftersom man kan tycka att det rimligtvis borde ha varit någon allvarlig händelse som gjorde att jag slutade skriva en avsevärd stund.

Det att skriva är det jag egentligen tycker mest av allt om att göra. Det är en del av mig själv (för att ta till en kliché). Jag definierar mig själv som en skrivande människa. (Ja, det låter pretentiöst,. Ja, jag struntar i det.) Jag har skrivit ända sedan jag fick min första dagbok när jag var sju år, 1977. Den var blank och klargrön med ett bjärt färgfoto av ett hästansike utanpå. Jag skrev med blyerts och STORA bokstäver som täckte halva sidan. Jag skrev saker som "Kära Dagbok. Idag är jag sjuk. Hej då!". Och nästa dag: "Kära Dagbok! Idag är jag sjuk. Men bättre. Hej då!" Kanske inte direkt texter som hade vunnit Nordiska Rådets Litteraturpris för sin originella språkdräkt och sina avancerade formuleringar, men på något sätt var de viktiga för mig. Jag fick uttrycka mig. Jag såg mig själv i bokstavsform. Det som var jag blev bekräftat av ord.

Lika konstigt är det hur lusten att skriva kan komma tillbaka, plötsligt och med en sådan kraft. Allt på grund av vetskapen att någon läser det jag skriver. Och någon bryr sig om det. Någon blir berörd. Så tack, för att du läser. För att du SER mig. Och för att jag kan få se dig genom ditt gensvar.

I det här fallet var den här någon en person jag inte haft kontakt med på mycket, mycket länge och som skrev till mig att min blogg blev läst. Att någon rycktes med i mina berättelser.
Att den var (och jag hittar inte på det här) f a n t a s t i s k.

Should auld acquaintance be forgot, and never brought to mind?

Mer skulle det inte till. Men det är ju så stort.

För visst är det väl så för oss alla bloggare, mailare, twittrare, chattare och facebookare att det är just det vi hoppas på. Att någon ska läsa. Att det ska röra vid någons hjärta. Att någon ska hitta något i det vi skriver som slår an en ton, någonstans.

Och i förlängningen att vi själva blir sedda. Bekräftade. Att vi finns. Att det vi känner och upplever är viktigt också för andra än oss själva. Hur patetiskt den än kan låta. Det rena, stora och sanna kan låta patetiskt, men är det inte.

För det är så lätt att bli bortglömd och att glömma bort. Vi har jobb, barn, relationer, hus, lägenhet, bil, sommartuga, hund, katt, båt, våra fritidsintressen, barnas fritidsintressen. Det kräver sitt att ha tid till vänner i allt detta. Speciellt gamla vänner. De du INTE träffar varje dag på kontoret eller verkstaden eller skolan eller sjukhuset (eller vad du nu än har ditt värv). Eller över radhushäcken. Eller på korpfotbollen. Eller tjejmiddagen.

Då är det en gåva att veta att det du skriver blir läst av någon du bryr dig om. Att ni bägge finns där, mitt i livets pulserande hjärtslag. Och även om ni inte ses varje dag eller varje månad eller, ens, varje år, så blir ni sedda av varandra. Genom det skrivna ordet. Det är ju det som är det fiffiga med just skrivna ord. De behöver inte levereras ansikte mot ansikte. De kan läsas och förstås även om skribenten och läsaren befinner sig sjuttio mil från varandra. Och de kan läsas en timme, en vecka eller (något som vi arkivarier verkligen gillar) trehundra år efter att de skrevs. (I det sistnämnda tillfället förstås av en helt annan läsare, men ändå. You get my drift.)

For auld lang syne, my dear, for auld lang syne. We'll tak' a cup o' kindness yet, for auld lang syne.

Och nu, i detta ögonblick, kan jag se någon le genom bokstäverna åt det jag just skrivit.

Jag har varit en idoga beundrare av Jonas Gardell sedan jag var arton år, till brädden full av STORA känslor, och läste hans roman ”Vill gå hem” som just kommit ut då, 1988. Den träffade mig rätt i hjärtat.

En lustighet i det sammanhangaet är att det i den boken förekommer en karaktär som heter just Eva Berg och som är den flickan huvudpersonen är kär i som liten. Det fick givetvis mig att ta boken extra mycket till mitt unga hjärta. Två år efter detta hade jag börjat plugga i Uppsala. En kväll kom Jonas Gardell till LundeQ (Lundquistska bokhandeln, för er som inte är så bevandrade i Uppsalas studentvärld) för att signera sin då nyutkommna ”Fru Björks öden och äventyr”. Jag kastade mig hastig upp på min gröna, gamla DBS damcykel och susade iväg in till staden  från korridorboendet i Flogsta. Väl inne på LundeQ greppade jag ett exemplar av boken, stegade fram till Jonas Gardell (med bultande hjärta) och utbrast med schvung: ”Hej! Det är jag som är Eva Berg!”.

Såhär i efterhand innser jag att någon kunde ha tolkat det som ett lite obehagligt  och, faktisk, rätt stört, uppförande (lite Kathy Bates i ”Lida”, liksom). Jonas Gardell tolkade det, som tur är, inte så. Antagligen såg han inte en ung och rodnande studentska med tindrande ögon och liten basker käckt på svaj (för att ge sken av ett bohemiskt leverne) som ett hot. Han lyste istället upp och utbrast högt och exalterat: ”Men dig har ju jag skrivit en BOK om!!!” varpå på han omedelbart signerade min bok med stor iver.

Det är ett mästerstycke att som Gardell kunna blanda det tramsiga och fräcka med det nattsvart allvarliga och existentiella. Utan att blir pretentiöst.

Här är en av hans texter, som av någon anledning, följt med mig genom livet ända sedan jag var en emotionell tonåring med illblå kajal och mycket (MYCKET, säger jag Eder) Daniella hårspray .

Just , ja..Vad var det han skrev i min bok då, den gode Gardell? Jo: ” Till Eva Berg – Daniels stora barndomskärlek. ”

”Om kärlek” av Jonas Gardell

Om kärleken förunnas en, i vilken form den än uppträder, så är det en dödssynd att avstå från den.
Det är den enda verkliga dödssynden.

Om kärlek förunnas en, jag säger OM, för det är inte självklart.
Det finns inten mänsklig rättighet som säger att Du ska bli älskad, att Du kommer att bli kärlek förunnad.

Så om kärleken förunnas Er, i vilken form den än uppträder, så grabba för fan tag i den.
För Ni kanske inte får någon mer chans.

I vilken form den är uppträder, för det är så mycket som kan vara fel. Fel ras. Fel hudfärg. Fel hårfärg. Fel kön.
Fel ålder. Och jag har dålig andedräkt och jag är inte säker under armarna och jag kan inte dansa, jag vill vakna hemma, äta min egen frukost och Herre Gud.

Jag har en väninna som inte längre vågar, utan varje fredag spelar hon istället Alfapet. Så när hon kommer upp till himmelen och Sankte Per frågar henne ”Nå, nyttjade Du Ditt liv, hur brukade Du Dina arma jordetimmar?”, då kan hon svara ”Jo, jag spelade 2000 partier Alfapet.” Så frågan är, ”Är det av godo elle av ondo att ha spelat 2000 partier Alfapet?”.

Och jag säger att det är inte värt det.
Inte ens om Ni får både Y och X och kan lägga yxa på tre gånger ordpoäng och få 48 poäng, så är det värt att avstå från kärleken.