lusekofta

När man slarvat så mysket med att uppdatera sin blogg som jag just gjort på sistone, så är man tvungen att rekapitulera. Faktum är att Storasyster nu är inne på sin andra vecka som skolbarn. För min egen del så tror jag det är bra att jag skriver det här inlägget nu och inte den dag det begav sig. Den dagen var jag nämligen helt psykslut.

Första skoldagen började så bra som den bara kan börja, nämligen med att vår bli hamnade rätt bakom Storasysters bästis bil på väg till skolan. Sålunda skuttade två små väldigt ivriga och spralliga bästisar ur var sin bil på skolparkering och sprang upp för trapporna till skolgården tillsammans så att de brandgula ryggsäckarna guppade i takt. I Norge får nämligen alla förstklassare lika orangea ryggsäckar med reflexer på från norska trafiksäkerhetsverket lagom till skolstart. Praktiskt och mycket jämlikt.

Så blev det samling och upprop på skolgården, varpå barnen, en och en, skulle gå och ställa sig tillsammans med sin fröken. Det momentet var lite läbbigt, tyckte de två hittills så fnissiga flickorna, eftersom det innebar att man måste stå inför hela ansamlingen av övriga elever och föräldrar. Allt fnitter tog abrupt slut när de akut drabbades av Stundens Allvar. De två bästisarnas mammor var därför tvungna att ställa sig bredvid dem ett tag och fösa ihop de två bästisarna lite, men kunde sedan gå tilbaka till sina platser i föräldraskaran. Sett från det hållet såg Storasyster ungefär ut som ett mycket litet skrämt råddjur, i rödrutig klänning visserligen, som fastnad i ljuskäglan från en bilstrålkastare. Stora, allvarliga ögon blickade ut på församlingen...
Hursomhelst, så var det dags för inmarsch i klassrummet. Två och två gick barnen in på led, Storasyster och bästisen naturligtvis tillsammans, hållande varandra i händerna.

Alla föräldrar myllrade efter och när jag äntgligen lyckats komma in i klassrummet i horden av vuxna människor ser jag det som inte får hända.... Alla barnen har satt sig på sina platser utom Storasyster! Hon hittar inte sin plats! Hon står mitt i rummet och ser så hjärtskärande bortkommen ut och alla vuxna tränger på och hon står bland allas ben och bakom sin fröken som har ljusgröns sommarkjol ,men hon vågar inte rycka i den där kjolen och säga "Hallå Fröken, jag hittar inte min plats!" för hon är liten och rädd och ettagluttare och känner ju inte fröken än och nu tittar hon på mig och jag måste fram till henne jag knuffar mig in i mitten och nu når jag henne och det är precis när hon börjat gråta!!

Det här är ungefär vad jag hinner tänka, osammanhängande  och ångestbetonat. För jag vet hur det känns. Själv var jag så blyg att jag nästan försvann när jag var liten. Som det där Osynliga Barnet i Mumintrollen, Ninni.
NU däremot är jag vuxen och kan armbåga mig fram bland andra vuxna, peta på en ljusgrön fröken och säga: "Amalie har inte hittat sin plats!". Och fröken är Snäll och säger: "Nei, det mener du ikke! Det skal vi finne ut av!".

Vi hittar platsen. Den är på andra sidan rummet från bästisen och mellan två okända pojkar. Storasyster gråter och hänger runt min hals under hela informationen vi ska få. När vi ska gå vill hon inte släppa mig. Till slut kommer Snälla Fröken Ljusgrön fram och säger att om det är så, så kan en av oss föräldra få lov att stanna, för så svårt ska vi inte göra det. O, du underbara snälla ljusgröna fröken, du veta icke huru en sten lyftas från mitt modershjärta av dessa ord! 
Jag tackar i mitt stilla sinn för alla snälla, empatiska fröknar här i världen. Sedan tar Snälla Fröken Ljusgrön resolut och flyttar Storasyster så att hon får sitta bredvid Bästisen. Plötsligt är alla problem lösta och jag och mannen får t.o.m. lov att gå hem för Storasyster.

När vi hämtar henne på eftermiddagen leker hon och stojar och säger att det var sååååå kul i skolan.
Jag däremot är slut och matt och totalt känslomässigt pumpad. På kvällen sjunker jag ihop som en tom ballong.
Det är som om röda varningslampor blinkar för min inre syn: EMOTIONAL OVERLOAD EMOTIONAL OVERLOAD BEEP BEEP BEEP...

Var det verkligen Storasyster som började i första klass och inte jag?