lusekofta

känns det som i alla fall. Ni vet den där vemodiga känslan, när man liksom kan lukta sig till höst i luften. Den man brukar ha i typ oktober när man vaknar och höstens första frost täcker gräsmattan...?

Den har jag NU. I början av augusti.
Bummer!

Det är en sådan himla nertur, tycker jag, med det här vädret vi haft i sommar. Försöker intala mig själv (för att inte deppa ned hela familjen också) att vi ju gjort masssor av roligheter i sommar. OCH det har vi. Varit i Dalsland i stuga över midsommar, hälsat på syrran med lilla familjen utanför Götet ett par gånger och myst, besett Borås djurpark, haft picnic i skogen med mera med mera...Sommaren har varit full av kul grejer.

Men ändå, en främling så känner jag för dig...du sommar 2007 med ditt idoga plaskande och blåsande.
 Kanske har denna akuta höstblues intagit min själsliga boning just nu med tanke på att jag ska börja skolan om två veckor. Och det är jag nervös för. Sådant blir tydligen värre med åren, för jag kan inte påminna mig att jag någonsin förr tyckt att det varit så läskigt med ordet SKOLSTART. (eller kanske jag bara glömt hur det var, det är ju så länge sedan sist)

Hursomhelst, min hjärta är tungt just nu, eftersom jag inte alls känner mig helt redo för höstens prövningar redan.  (eller kanske för vuxenlivet rent allmänt???) Jag sitter här och suckar och ojar mig mest och pimplar kaffe för att överhuvudtaget orka gå upp om morgonen. Jag som skulle ju ha en lång ledig sommar först och ladda batterierna med salta bad och gassande på varma klippor. Var blev den sommaren av?

Antagligen gäller det bara att dricka sommaren djupt, det som är kvar av den.  Ta tag i sommavinden och låta den blåsa ens sinne högt upp bland svalorna. Skölja sina dammiga hjärtekrokar med milt sommarregn.

OCH- sluta gnälla.

JAG slipper ju faktiskt vada med knyte på huvudet genom översvämmningsvatten, vilket jag ju hade måst göra om jag hade bott i Bangladesh.

Skynda dig, älskade, skynda att älska.
Dagarna mörkna minut för minut.