lusekofta

En ny lärdom idag: man kan, utan vidare, tillbringa två timmar i Den Stora Leksaksbutiken. Med man åsyftar jag nu mig själv och maken, utan barn, hör och häpna. Vi hade dumpat Storasyster och Lillebror hos Farmor och Farfar och farit iväg , fria och franka, för att leta fördelsedagspresent till en av oss närstående blivande treåring. Fiffiga som vi är tänkte vi att detta företagande skulle gå betydligt smärtfriare utan barn. Vi skulle kunna undvika obekväma scener av utagerande habegjär. Det skulle också ta betydligt kortare tid utan barn.

Trodde vi.

Efter en stunds tilvaro i detta Mammons tempel av gigantiska proportioner, kände jag mig lika överstimulerad som en fyramånaders baby i en spelarkad. (Eller nåt, jag kommer inte på någon vidare bra liknelse för exakt hur överstimulerad jag kände mig.) Jag blev i alla fall alldelles ballögd (dalmål) av alla blinkande, glittrande, färgsprakande, surrande, plingande, spelande, pratande, snurrande, lockande och lekande föremål runt min person. Jag kan verkligen  förstå, first hand, varför man som litet barn lägger raklång sig ned på golvet och vråååålar på sådana ställen. Jag hade en stark inre drift att göra det själv, men som tur var har jag ju några psykiska spärrar intakta. 

Vi vimsade hur som helst runt planlöst bland glitterponnyer och fjärrstyrda SUV-bilar. Detta trots att vi noggrannt hade gjort upp en inköpslista innan avfärd.

Till slut lyckades vi enas om att det Lillebror verkligen behövde var mer räls till sin Brio-järnväg och ett litet skojigt batteridirvet tåg med godsvagnar till detta. Vi kom också fram till att det jag och mannen verkligen behövde var Genus-utgåvan av TP med sexhundra nya frågor.

Men det var så nära (måttar med tummen och pekfingret) att vi också hade kört hemåt med en plastkopia av Han Solo's The Millenium Falcon till mannen och Hermione Granger's trollspö med ljus och ljud till mig. Bombarda!....