Härdsmälta i mammaland
Brallor och pannkaka! (som Beppe Wolgers skulle ha sagt.)
Idag har inte varit en bra dag.
Jag har nämligen inte sovit särskilt bra på två nätter nu. Tydligen har jag helt förlorat den eventulla tålighet mot sömnbrist som jag tycks ha haft under mina båda ammningsperioder. Jag suckar djupt och längtansfullt och drar mig till minnes hur jag kunde tassa upp klockan fyra på natten med Lillebror på armen och liksom bara gosa med honom inlindad i en mjuk, stickad sjal medan jag satt och mystittade på avsnitt av Magnum i repris (som upptäckte jag, är sånt som går på TV vid den tiden på dygnet. Inte mig emot, jag har helt klart en thing för deckarrävar från 70-och 80-talen). Sedan när han var färdig med vickningen och jag med de vilda jakterna på skurkar i den läppstiftsröda Ferrarrin längs Hawaiis förföriska stränder i motljus, så kunde jag och Lillebror bara tassa tillbaka in till sovrummet. Och SOMNA. Som två små barn, fastän bara en av oss ju var det. Jag hade altså inga problem med insomningen igen och heller inte nämnvärda problem med trötthet dagen efter.
Det har jag däremot nu. Två nätter utan nog sömn har reducerat mig till en grinig, kverulerande...ja, surtant är väl det rätta ordet. Jag går och pyr surögt som en sorts förkroppsligad Tjernobylreaktor. Dessutom är det ju också alltid så att just när man själv känner sig så irrationellt arg att man utan samvetskval skulle kunna springa ut och morgonrocken och slå brevbäraren på käften bara för att han glömmer att fälla ned locket på brevlådan, blir ens barn ungefär TREDUBBELT så energiska. Och FYRDUBBELT så kreativa i sina påfund.
Idag har altså varit en sådan dag. Jag har gått runt och pyst ut radioaktiva dunster hela dagen och Lillebror har varit hemma från dagis. INTE en bra kombination. Han har varit mer lillebroraktig än vanligt i sin iver att aktivisera sig med olika små skojiga upptåg (skulle jag ha tyckt att det varit om jag hade varit utvilad).
Idag däremot, har jag, måste jag erkänna, inte tacklat hans upptäcksiver speciellt Jesper Juulskt alls. Jag har suckat iriiterat. Jag har gnällt. Jag har tjatat. Jag har skrikit. Jag har till och med tagit tag i en liten pojke och flyttat honom, milt sagt mot hans vilja, ur min väg. Satt ned honom bryskt på golvet och sett på honom med arga ögon. Och skrikit lite till. :-(
Kort sagt, jag har inte direkt stärkt min kandidatur till Årets Mamma i tidningen Mama (om jag nu hade deltagit i verkligheten).
Det jag har gjort, däremot, är att göra en liten aktiv pojke ledsen och arg i hans iver att bli självständig. Och det sitter jag nu och äter upp i skenet från datorn. Den lille pojken sover nu lugnt i våningen ovanför. I sängen bredvid sover hans Strorasyster lika fredfullt. Det är bara inne i mig det fortfarande finns en hemsk klump av mammaångest.
En sak är säker: idag ska jag lägga mig tidigt. Imorgon ska inte bli en ny dag i reaktorland.
Idag har inte varit en bra dag.
Jag har nämligen inte sovit särskilt bra på två nätter nu. Tydligen har jag helt förlorat den eventulla tålighet mot sömnbrist som jag tycks ha haft under mina båda ammningsperioder. Jag suckar djupt och längtansfullt och drar mig till minnes hur jag kunde tassa upp klockan fyra på natten med Lillebror på armen och liksom bara gosa med honom inlindad i en mjuk, stickad sjal medan jag satt och mystittade på avsnitt av Magnum i repris (som upptäckte jag, är sånt som går på TV vid den tiden på dygnet. Inte mig emot, jag har helt klart en thing för deckarrävar från 70-och 80-talen). Sedan när han var färdig med vickningen och jag med de vilda jakterna på skurkar i den läppstiftsröda Ferrarrin längs Hawaiis förföriska stränder i motljus, så kunde jag och Lillebror bara tassa tillbaka in till sovrummet. Och SOMNA. Som två små barn, fastän bara en av oss ju var det. Jag hade altså inga problem med insomningen igen och heller inte nämnvärda problem med trötthet dagen efter.
Det har jag däremot nu. Två nätter utan nog sömn har reducerat mig till en grinig, kverulerande...ja, surtant är väl det rätta ordet. Jag går och pyr surögt som en sorts förkroppsligad Tjernobylreaktor. Dessutom är det ju också alltid så att just när man själv känner sig så irrationellt arg att man utan samvetskval skulle kunna springa ut och morgonrocken och slå brevbäraren på käften bara för att han glömmer att fälla ned locket på brevlådan, blir ens barn ungefär TREDUBBELT så energiska. Och FYRDUBBELT så kreativa i sina påfund.
Idag har altså varit en sådan dag. Jag har gått runt och pyst ut radioaktiva dunster hela dagen och Lillebror har varit hemma från dagis. INTE en bra kombination. Han har varit mer lillebroraktig än vanligt i sin iver att aktivisera sig med olika små skojiga upptåg (skulle jag ha tyckt att det varit om jag hade varit utvilad).
Idag däremot, har jag, måste jag erkänna, inte tacklat hans upptäcksiver speciellt Jesper Juulskt alls. Jag har suckat iriiterat. Jag har gnällt. Jag har tjatat. Jag har skrikit. Jag har till och med tagit tag i en liten pojke och flyttat honom, milt sagt mot hans vilja, ur min väg. Satt ned honom bryskt på golvet och sett på honom med arga ögon. Och skrikit lite till. :-(
Kort sagt, jag har inte direkt stärkt min kandidatur till Årets Mamma i tidningen Mama (om jag nu hade deltagit i verkligheten).
Det jag har gjort, däremot, är att göra en liten aktiv pojke ledsen och arg i hans iver att bli självständig. Och det sitter jag nu och äter upp i skenet från datorn. Den lille pojken sover nu lugnt i våningen ovanför. I sängen bredvid sover hans Strorasyster lika fredfullt. Det är bara inne i mig det fortfarande finns en hemsk klump av mammaångest.
En sak är säker: idag ska jag lägga mig tidigt. Imorgon ska inte bli en ny dag i reaktorland.
Kommentarer
Trackback