lusekofta

Nu ska jag vara lite allvarligt filosoftisk (som omväxling). Spinner vidare på det som både www.ansgarssyskon.blogg.se och www.charliesmamma.blogg.se har tagit upp i sina bloggar förut: nämligen förtantningen av ens hela personlighet. Hos mig yttrar sig detta förtidiga åldrande på det sätt att jag har börjat vurma för allt som tillhör min barndom. Kläder, barnprogram, musik...rubbet var bara bättre, coolare och roligare på sjuttio- och åttiotalen.

Nu frågar jag  var allt inte bättre förr? På fullaste allvar har jag börjat tycka det och då borde ju tant-alarmet verkligen tjuta och blinka med STORA röda varninglampor runt min person.

Ta bara barnprogrammen. Min generation växte upp med Magnus, Brasse och Eva, Trazan och Banarne, "Farbror Frippes skafferi" med Martin Ljung, Staffan Westerberg, Mupparna, Hedvig och Ugglan i "Från A till Ö), Beppes godnattstund, Bengt Fahlstöm i "Barnjournalen", "Hajk- Bengt" Alsterlind. Staffan och Bengt i "Sant coh sånt " (tydligen var Bengt ett innenamn bland dåtidens programledare), Barbapappa, Balthasar (ni vet han osm "tänkte och tänkte och tänkte och SÅ! kom han på en lösning), Löjliga Familjerna med och av Gunnel Linde, Astrid Lindgrens barnboksfigurer i SF- produktioner från 60-, 70- och 80-talen, minnesvärda julkalendrar som "Trolltider" och "Teskedsgumman"....Jag kunde ha fortsatt att rabbla här vid datorn till Höstdagjämning, känns det som.

VAR finns motsvarigheterna till detta idag? Är kvalitieten inte lägre, animationerna i de tecknade filmerna hafsigare gjorda och massproducerade i på löpande band i Bortre Asien och det mesta som gjörs för barn nu för tiden generellt sett mindre intelligent (och med våldsfixerat)? Kalla mig gammalmodig, men jag tycker faktiskt inte Batman är en speciellt bra förebild för en pojke på två och ett halvt (så varför finns denne ganske så gotiskt mörke seriefigur överallt på HM's pojkavdelings kläder i storlek 92?) Hoppar heller inte jämfota över alla skära Bratz- och Barbie-tryck på flickavdelingens utbud för femåringar, kan jag ju säga. Jag längtar till unisex och storrandigt.

Eller är det bara så att det enorma utbudet av barnkanaler idag gör att dagens små aldrig får det täta förhållandet till enstaka program , som vi hade? För oss fanns TV1 och TV2 och det var det. I Norge hade man bara en enda kanal på den tiden vi hade två, men många norska barn som växte upp då det begav sig såg på svensk TV.

Eller, för att sluta resonnemangets cirkel, är det bara så att jag blivit en bakåtsträvande kärring, en stofil som får ett nostalgiromantiskt ljus i ögonen så fort någon råkar nämna Hungran och Kraman och Sigrid?

Jag vet faktiskt inte och min forskning forsätter, men tills jag kommit till botten med det här kommer  jag att köpa Hasse Alfredssons "Blommig falukorv" på CD, Fem myror på DVD och tröjor med storblommiga retromönster på Polarn o. Pyret till mina barn.

Själv ska jag tillverka en T-shirt till mig själv , i batik och med potatistryck, med texten:
T. A. N .T.- and lovin' it!!!