lusekofta

Jag hade egentligen tänkt skriva en lättsam liten redogörelse för den senaste tidens händelser i vår familj, så som jag brukar göra i min blogg. Lite småroligt sådär.

Det kan jag bara inte göra i kväll.

För jag sitter här och tänker att man får inte göra så.
Man FÅR bara inte TA barn.

Man får inte ta en liten kulla  som får lov att för första gången cykla hem på egen hand.
En liten kulla som är tio år ska ju just göra sådana saker. Cykla, spela fotboll och äta glassbåt. Fnissa med kompisar.

Ingen, ingen ska kunna ge sig sig själv den obegripliga rätten att röva bort ett barn och ta detta barns liv.

Samtidigt undrar jag vilken gudabenådad försyn det var som såg till att någon var på just den platsen just då och tog bilder av både denna lilla flicka och hennes mördare. Bilder som inte bara gjorde att hennes försvinnande och död klarades upp utan också en annan kvinnas. En ängels verk.

Jag är i denna stund så oerhört tacksam för att mina små barn, en liten halvkulla och en än mindre halvmas, ligger tryggt i sina sängar i övervåningen. Kanske drömmer de om lekarna de lekte ute i lekstugan idag. Om chokladkrossmuffinsen vi åt till fikat. Om prinsessor, drakar, sockervadd och stjärnsmällar.

Och jag ber om att Englas familj får den styrka de behöver. Jag känner i min hjärtrot för er.
Ett ljus brinner här för att visa en liten flicka vägen till en annan värld där barn faktiskt får cykla, spela fotboll och äta glassbåt i fred.

En värld där ingen, ingen kan göra en liten kulla något ont mer.
Må änglarna vaka över dig, Engla.