lusekofta

 Igår hände faktistk det som jag ju befarat kunde hända, men inte trodde skulle komma att. (Och vilken interessant formulerad mening DET blev sedan!)

Min son låste in mig i källaren.

Vi har nämligen nyckeln sittande i källardörren, just utifall man måste låsa den. Vilket man också måste ibland när man har en liten rövare till son, som älskar att gå på upptäcksfärd ensam i husets med skumma och riskabla skrymslen och vrår. Just för att jag vet om denna nyckels närvaro tar jag alltid med mig den ned i källaren om jag kutar ned ensam  för att slänga in en laddning tvätt när barnen är hemma i huset.

Denna gången hade jag med mig Lillebror ned. Källaren är, som nämnts, en vansinnigt spännande värld av allehanda bråte, verktyg, gamla flaskor, skruvar och avsågade träbitar som kan sysselsätta en treårig pojke i timtal. Således gör han mig ofta sällskap ned när jag har mina husliga ärenden dit ned.

Denna dag hade vi som vanligt påtat runt ett tag med det vi,  på våra båda skilda håll, måste ombesörja. Lillebror hade lämnat ett spår av diverse prylar och pinaler runt sig så innan vi kunde gå upp tyckte den ordningsamma mamman att vi nog måste röja upp lite. Åtminstone så man inte skulle halka på en gammal vinflaska och få diskbrock nästa gång man kom springande ned med tvättkorgen i halvmörkret. Sagt och gjort, tänkte mamman, bad om hjälp från Storebror och började plocka lite smått.  TRAMP TRAMP TRAMP! Ett par små pojkfötter springer ensamma upp källar trappen. PANG! Källardörren slår igen uppe. KLICK! Nyckeln vrids om.

LILLEBROOOOOOOOOOOOOOOR! Mor i Ångesttillstånd springer upp för källarrtrapp. BANKBANKBANKBANK! Mor bankar på källardörr för att få sin sons uppmärksamhet. Så....TYSTNAD. Fruktansvärd TYSTNAD.

Sanningen börjar gå upp för den flåsande, panikslagna modern. Jag är här. Dörren är låst. Min som är på andra sidan. Jag hör honom inte. JAG KOMMER INTE UT. Ingen vet att jag är här. Mannen kommer inte hem förrän tio i kväll och kommer då att hitta dammigt, spindelvävsbehängt skelett av sin fru liggandes i källartrappen med fingerknotorna sträckta upp mot dörrhandtaget. (Okej, nu överdriver jag lite, men i alla fall.)

Allehanda skräcksscenarier spelas upp för mitt inre. Tänk om Lillebor går ut ur huset? Vandrar i väg på den trafikerade gatan mot okänt mål? Om han sätter på plattorna och det börjar brinna? Om han skruvar på vattnet och det blir översvämning? Om han hittar tändstickorna eller kaustiksodan högst upp på köksskåpet? (Nu når inte Lillebror upp till detta ens om han klättrar upp på diskbänken inser jag, men i en moderlig hjärna som sitter i ett huvud som är inlåst ensamt i en källare flyter inga tankar klara, det kan jag tala om.) Jag känner mig lite som Jodie Foster i "Panic Room" ungefär. Med cellskräck.

För att göra en historia kort gick allt bra. Min lille älskade som släppte ut mig egenhändigt efter ca tio minuter. Innan dess hann jag dock hysteriskt ringa min man ,som  i sin tur, sände ut svärföräldrar i ilfart hem till oss. Som en gudabenådad händelse hade jag nämligen min mobil i fickan på långkoftan just denna dag. Det brukar jag aldrig ha, så vilken skyddsängel det nu var som jag hade med mig, så måste det ha varit en med kommunikationsteknisk insikt. 

Jag hann också innan dess känna mig mer hjälplöst rädd än jag känt mig i hela mitt vuxna liv. Nu i efterhand tar det kraft att mota bort alla tankar om vad som KUNDE ha hänt....

Slutet gott, allting gott. Nyckeln har tagits bort. (Försäkerhets skull  har den hängts upp på en spik i källartrappen, utom räckhåll för barnahänder.)

Lillebror hade i de tio minuterna inte gjort annat ofog än gått upp på rummet och lekt i godan ro. Lite time-out från morsan kan ju alla behöva ;-).