lusekofta

Vi var bjudna hem till en fd arbetskamrat på födelsedagsfest nu i lördags. Hör och häpna lyckades vi få barnvakt til smågrisarna och kunde därmed gästa denna kvällstillställning tillsammans. Att både jag och mannen kan gå på party i sena kvällen är en mycket, och då menar jag MYCKET, ovanlig händelse. Senast det hände måste ha varit 1947, på trettondagsafton, om jag inte missminner mig. Eller nåt ditåt.

Jag märker dock att denna vår låga frekvens att befinna oss på sociala tillställningar där det serveras annat än korv med bröd och chokladtårta (och födelsedagsbarnet är äldre än fem år), har lämnat i alla fall mig ganska ovan ifråga om hur man ter sig. Det fanns en tid i mitt liv som var fylld av sittningar, gasquer och balunser, bordstal till quinnan och klirrande silverskedar i champagneglas, Den tiden minns jag nu blott mycket svagt ibland när syrenerna står i blom...För att komma till saken och inte totalt förlora mig i romantiseringar av ett sedan länge fjärnt studentliv, så...Jag vet helt enkelt inte riktigt hur man gör längre. När jag ska gå på tillställningar där de flesta är över trettio, så känner jag mig ibland som om jag liksom LEKER vuxen. Jag tycker mig stappla in på festen iklädd min mammas alltför stora pumps med hennes lånade läppstift utsmetat delikat runt munnen och ett enormt långt plastpärlehalsband dinglande runt min smala lilla hals. Väntar hela kvällen på att någon ska komma och ta mig i kragen i den gamla mormorsnegligén jag använder som klänning och med myndig stämma säga: "Hallå där, är inte du för liten för att vara uppe så sent? Dessutom är det inte tillåtet för små barn att pimpla andra vuxna gästers vinslattar ur deras bortglömda glas, lilla fröken!"

Känner mig altså lite förbjuden på något vis, när jag numer hamnar i sådanan sammanhang (vilket som jag sagt inte ofta händer). Än mer ovant blir det när man hamnar på sammankomster med barnlösa par. Då måste man verkligen skärpa sig för att inte ramla omkull på sin mammas taxklackar, så att säga. För det är en väsentligt skillnad på vad människor utan barn, och de med barn, pratar om. På den festen vi var på i lördags var det ett nyförlovat par  utan barn (väldigt trevliga ska sägas) som använde mestadelen av kvällen till att berätta hur den hade lagt upp vinprovningen på drickat inför sitt kommande bröllop. De jämförde priser mellan norska Vinmonopolet och svenska Systemet för att hitta det blilligaste alternativen till aperitif, förrättts-, varmrätts- och efterrättsvin. De köpte småflaskor av många olika sorters mousserande vitt för att jämföra smaken beträffande torrhet och sötma. De diskuterade den ultimata sammansättningen druvor, syrebalansen, strävheten och den bästa vinproducenten. H e l a kvällen. Någonstans i mitten föll jag av tankegången, måste jag säga. Jag kunde inte hjälpa att i mitt stilla sinne tänka att jag misstänkte att deras nitiska vininteressa kanske kunde komma att trubbas av lite, när det i framtiden en gång kanske inte serverades potatisblinier innrullade i rökt lammkött till de ädla dropparna, men uppkräkt morotsmos. Men den tiden, den sorgen. Nu ska inte jag sitta här och verka bitter och raljera över nyförälskade unga pars rusiga unga äktenskapslycka. Jag säger bara: things change, baby.

Jag och mannen lämnade festen runt klockan halv tolv, i det den blivande maken i sällskapet bad om att få bomma en öl av värden, eftersom, som han sade. "Det har blitt litt mye søt ssssschampagneschmaking i det siste, så jeg må få noe litt schhhalt." Det kan inte vara lätt att vara ung och våryr i bröllopstider. All denna champagne.

Jag och mannen var ialla fall helt uppspelta över det faktum att klockan var över elva och vi fortfarande var ute. Vi for lyckliga hemåt till farföräldrarna och två sovande barn. Och det var skönt att komma in genom dörren och sparka av sig de tio nummer för stora höglackade, torka bort läppsiftet och bara vara sitt barnsliga mammasjälv igen.