lusekofta

Barnas religions- och/eller livsåskådningsfilosofiska reflektioner (nu var jag allt diplomatisk) kommer gärna lite oväntat och plötsligt. Som häromdagen. Jag och Lillebror småpratar om något (jag minns inte ens om vad nu). Jag går runt och sopar golvet, vilket jag ständigt gör här hemma, tycker jag. Eftersom jag inte alltid orkar leta fram dammsugaren. Och eftersom vi har två barn som smular och tre katter som hårar. (Och två vuxna som dräller kaffe, höll jag på att skriva, fast det kan man ju inte sopa upp så bra. Fast man kan försöka.) Sopkvasten är, hursomhelst, liksom en apart förlängning av min kropp. Som Edward Scissorhands. Eva Kvastarm. Nä. Ingen bra filmtitel där.

Nu avvek jag från ämnet. Förlåt. Mina egna reflektioner är, som ni ser, inte så värst djupa. Det var ju livsåskådning vi skulle prata om. Inte bisarra (men praktiska) kroppsdelar.

Nå, jag går där och sopar och pratar på. Helt abrupt hoppar Lillebror upp i soffan med ett skutt. Han sätter sig i  lotusställning, med korslagda ben, och SMÄLLER ihop handflatorna, som i en bönegest, sådär Lucia-aktigt. Han sluter ögonen och sitter så, stilla i fem sekunder (bara det är myyycket ovanligt för Lillebror). Så säger han tvärsäkert och med högtidlig stämma:

"Sånn her sitter Gud. Morgen, middag og kveld!"

Jag tittar på honom och tänker att jag gillar tanken på en mediterande Gud.
En reflekterande Gud.
En Gud som tar sig en funderare.
En Gud som inte dömer någon innan han har gjort lite yoga först. Morgon, middag och kväll.

Och jag gillar tanken på att Lillebror så självklart vet hur han ser ut.

Feliz Navidad. Feliz Navidad.

Vi är på väg från Norge till ystert julfirande med barnens älskade Moster, Morbror och Kusinkille i Göteborgstrakten. Det är inte en lång biltur alls. Tar endast två och en halv timme bara. Men den verkar s å  m y c k e t längre. Spesiell som ett av barnen, Lillebror, insisterar på att vi ska spela HANS nya favvojulsång på repeat på bilstereon. Mesiga som vi vuxna i familjen är ibland, för bilfridens skull (dvs för att vi just då inte ooorkar bråka om det hela vägen till Göteborg med en envis femåring), går vi med på det.

Lillebror får titt som tätt nya favvosånger när han åker bil och ofta av dn lite udda sorten. Typ Everyone Is Jesus med DiLeva. Call Me Al med Paul Simon. Husan med Bhangra Knights. Den nya för julsäsongen är, lo' and behold..: Feliz Navidad med José Feliciano.

Próspero año y felicidad.

José Feliciano är född blind. Han är även född i Puerto Rico. Förutom hans redan nämnda julhit, som går  i dansbandstakt med inslag av spanska gitarrer och lite låtsas-mexikanska-trumpettut här och var, är han känd för sina covers av andra artisters låtar. Light My Fire och Ain't No Sunshine till exempel. Hans namn, om man översätter det, betyder Lyckliga Josef, ungefär. Låter väl gulligt. Det är så mycket jag vet om José Feliciano utan att behöva googla honom.

För jag VILL inte googla José Feliciano. Jag vill inte veta mer om José Feliciano. Jag vill inte höra en enda låt mer av José-f***ing-Feliciano så länge jag lever. Och speciellt inte den här. Den består av fyra fraser. FYRA fraser som upprepas. Och upprepas. Och upprepas. Till dansbandstakt.

I wanna wish you a Merry Christmas. I wanna wish you a Merry Christmas. I wanna wish you a Merry Christmas.


För har man hört Feliz Navidad upprepas igen och igen, så vill man nämligen inte det. Hört den igen och igen. Igen och igen. I en bil på väg till Göteborg. Utan någon chans att komma undan. Utan möjlighet att undkomma José Felicianos spanglish, de spanska gitarrerna, trumpettutandet och den monotona Sven Ingvars-takten som han så ihärdigt vill önska oss alla en Merry Christmas med.

Men Lillebror diggar. Lillebror skiner som en liten Puerto Ricansk sol i baksätet. Lillebror headbangar i dansbandstakt.

From the bottom of my heart.

Såhär i Halloweentider (som det är när jag skriver) ska jag komma med en riktig skräckis.

 

Jag har frisörfobi.

Iiii-iii-iii-iii

(filmusiken från Hitchcocks Psycho kommer plötsligt och mycket lägligt  in här som en bonuseffekt)

 

Att gå till en frisörsalong och bli ompysslad är ju för många ett sätt att koppla av, känna sig lite lyxigt bortskämd så där.

Piffa till sig och pigga upp sig lite.

 

För mig känner jag samma grad av tilltro över att lämna mitt hår i händerna på en frisör som jag skulle göra om jag skulle be Clark Olofsson vakta min väska. Eller be hon den där väninnan (vad hette hon nu igjen???) som skvallrade om Monica Lewinski och Clinton att kolla så att ingen läste min dagbok.

Ja, ni fattar.

Kort sagt: jag litar inte på frisörer.

Här ska de inte komma med sina minicolors och hårlack och tro att de är nåt, inte! Näru, den gubben går inte.

 

Jag har tänkt tillbaka lite och försökt psykoanalysera fram varifrån detta mitt bristande förtroende för hårkonstnärer bottnar i. Resultatet blev häpnadsväckande. Det finns, kors i taket, en logik i det hela (vilket annars är en bristvara på alla andra områden i mitt liv).

 

För har man, som jag, varit tvungen att promenera hela vägen hem (3 km) från frisören och det med ett nypermanentat hår som liknar en blond variant av Svinto, så sätter det sina spår.

Detta var på slutet av åttiotalet och då var inte en permanent det den är i dag, kan jag säga. I dag kan man ju välja en mer eller mindre skönlockig variant och liksom styra intensiteten på korkskruvarna. På den tiden, däremot, var en permanent ett brutalt övergrepp av en behandling.  Håret dränktes, närapå med våld,  i en dödskallemärkt kemikaliecocktail som tog flera timmar att verka på sitt eget otäcka vis på ens stackars ovetande strån och lämnade efter sig en genomträngande lukt av ammoniak som satt i veckor efteråt.

 

Och ett hårsvall som såg ut som om man hade en mindre kungspudel på huvudet.

 

Själv såg jag ut som en blanding av Tommy Nilsson och Hoa-Hoa där jag försökte smyga hem, vilket inte är lätt att göra obemärkt när frissan envisas med att bo i stadens mest poppis bostadsområde, där också majoriteten av alla ens klassisar i nian bor. Jag försökte dölja min ljusa, vajande afro så gott det gick under kapusjongen till min jacka. Jag blev meg aldrig riktig lik igjen efter detta hårtrauma.

 

Fast egentigen, när jag riktig tänker efter, så härstammar nog min misstro mot hårologernas härskara från än tidigare episoder när det gäller min coiffure.

I min familj gick vi barn nämligen aldrig till frisören över huvud taget när vi var små. Vi klipptes av vår far i köket. Det här pågick faktiskt långt efter att jag blivit vuxen och flyttat hemifrån. Fattig student som jag var insåg jag att det billigaste alternativet var en hemmaklippning. Det hade dock sitt psykologiska pris.

 

Man tvingades först underlida en lång förritual av min far, Pedanten över alla pedanter. Denna långdragna prosedyr (som väl tog ca en kvart minst)  innebar avklädning in till linnet (så att man inte skulle få hårtussar på kläderna), övertäckning av överkroppen med baddhanduk som säkrades med säkerhetsnål samt minutiöst vattenkammande av hela håret spikrakt ned (så att man såg ut som det där monstret i Mupparna som bara består av ett enormt långt hårsvall ned til fotknölarna och mumlar obegripliga saker).

 

Så placerades offeret (dvs jag) på en bakåtvänd grönmålad köksstol. Nu kom stunden när man måste sitta ABSOLUT PÅ BLICKSTILL i sådär en tjugo minuter. Min far tog fram familjefriseringsklenoden, en genuin frisörsax han hade fått av en barberare en gång. Han förvarade den annars omsorgsfullt  i ett hemmagjort fodral av en vikt plastficka, omsnodd av ett gummiband och undangömd i en tidningshållare på en hylla i källartrappen. Han höll den alltid skarpslipad. Jag är säker på att om han hade hållit ett ark papper mot saxbladen, så hade det skurits itu lika fladdrande elegant som i en reklamfilm för japanska kockknivar.

 

Nu började det klippas. Det började ansas och naggas. Trimmas och finputsas. Min far är, som jag redan nämnt, en så noggran människa att han får de där hovmästarna som dukar Nobelmiddagsborden med linjal och exakta proportioner mellan kuvert och bordsuppsater o.s.v. att framså om riktiga vårdslösa slarvrar.

Inte en tufs fick sticka fram längre än de omgivande tufsarna. Inte ett strå fick ligga fel. Min far….Hårklippningens Heinrich Himmler.

 

Så man satt och man SATT och man SATT.

De tjugo minuterna kändes som en e v i g h e t……..

 

Och nåde en om man rörde lite på sig, grimaserade för att det kliade att ha hela luggen nedkammad över näsborrarna t.e.x. Då kom det ett så indignerat stönande från min far och en så långdragen ny vattenkamningsseans (för att lägga tillrätta de hårstrån som jag rufsat till så tanklöst med mina onödiga ansiktsryckningar) att man hellre lät bli och bara accepterade, på ett närmast zen-likt vis,  att bli killad i näsan av spretiga, våta hårtestar.

Dessutom ville man inte röra alltför abrupt på ansiktsmuskulaturen, eftersom man då faktisk riskerade att få ett vådligt hack av Ginzu-saxen.

 

Frisyren min far klippte mig i var alltid den enklast möjliga.

Rakt av vid axlarna med en lätt rundad lugg, just ovanför ögonbrynen.

Som en kvinnlig variant av Ted Gärdestad.

Så såg jag ut större delen av min ungdom. Ända tills jag då genomgick en radikal förvandgling i åttan till att se ut som Bruno K. Øier i hårdpermanent. Med intensivblå kajal.

 

En gång på senare tid har jag faktisk genom årens lopp dristat mig till närkontakt med frisörskrået, men det har så gott som alltid tagit en ände med förskräckelse. T.ex. den gången jag ställdes öga mot öga med en klippguru med hockeyfrilla som trodde han var Björn Axén. Han stod och tuggade tuggummi och hade den oklanderligt vita skjortan uppknäppt till navelen. På bröstet glimmade ett guldsmycke svagt till, nästan övervuxet av den snårig urskogen av svart kroppshår som vällde fram ur urringningen. Han sade inget på en lång stund, så tog han med avsmak tog lite lojt i mitt hår och förkunnade trött att han inte trodde ett ögonblick på mina bedyrande intyganden att jag faktisk visst använde hårinpackningar regelbundet. ”Så tunt och dåligt hår jag aaaaldrig sett förut”, sa han nonchalant och blåste en tuggummibubbla ovanför mitt huvud. Fullständigt knäckt av detta sårande uttalande om mitt hår gick jag naturligvis i fällan och köpte en av de mirakelkurer han hade till salu till överpris in sin otäcka lilla salong.

 

Nu måste jag ju erkänna att det inte alltid varit med så lyckat resultat jag har utfört min  hårvård hemma i badrummet heller. Som den gången jag var tonåring och skulle färga håret glamoröst silverblont och det blev lika grått som en dammig rokokoperuk. Jag tvingade desperat min lillasyster till Konsum för att köpa ett nytt paket hårtoning i en annan nyans, eftersom jag fick ett akut anfall av social ångest och vägrade visa mig ute bland folk på orten med grånat häxhår.

 

Eller den gången jag försökte mig på hempermanent. Bara ordet är ju en paradox, det hör man ju. Jag menar, HEM- PERMANENT, det hänger ju bara inte ihop. Hur smart är det egentligen att ge sig på att blanda till starkt irriterande högammoniakvätskor hemma? För att sedan stoppa huvudet i joxet??

Det som hände med mitt hår var att stråna blev som tunna, porösa trådar med exakt samma konsistens som tuggummi.

Det var ett mirakel att jag inte vaknade upp nästa dag och hela skalpen låg kvar på huvudkudden efter att jag hade rest mig upp.

 

Till trots för att mina hårologiska hemexperiment inte alltid har varit så lyckade, sköter jag fortfarande mitt hår hemma allt som oftast. Nuförtiden har jag, till råga på allt, dragit ned hela min familj i detta frisera- hemma-träsk. Faktum är att jag brukar klippa min dotter hemma också. Då leker vi frisörska och hon får ”klippa” sina gosedjur samtidig som jag friserar henne. Min man klipper sig själv med en klippmaskin, oerhört teknisk i mina ögon. Jag begriper inte hur han får till det. Han lät vid ett tillfälle mig klippa honom, men det gör han inte om. Det var en orgie i förvirring, med ett, i mitt tycke,  sammelsurium av olika tilsatskammar och hårlängdsinställningar. Nu har han insett att det på många sätt är tryggare att han reder sig (och ut sitt hår) själv.

 

Vi diskuterar nu också om vi ska korrumpera vår son med denne hemmaklippningsmani.

Han är nitton månader och ser ut som MacGyver.

Lite, lite hår uppe på hjässan och långa, vackra lintottsslingor i nacken.

Vi avvaktar lite, men till jul tror jag nog hans sköna lockar faller till golvet.

Och då syftar jag till vårt eget blå, kaklade badrumsgolv här hemma.

 

Ingen frisör får komma i närheten av min familjs hår någonsin.

 

Det är mitt, bara mitt, mitt dyrbara hår, mitt, MITT, MITT !!!

MOOOAHAHAHAHA!!!!!!!!

(allvarligt stört skratt, förmodligen påverkat av alla hempermanentvätskor och silverblonda toningsångor som jag andats in under alla år av hemfrisering…)

 

(runt Halloween 2006)

Varför är det här med hår så himla viktig?

Jamen, allvarligt. Varför?

Tänk vad mycket energi vi gör av med genom funderingar och ältanden rörande vår huvudbehåring.

Jag gör iallfall säkert av med tankekraft som omvandlat till kärnbränsle skulle vara  i storleksordningen av en Tjernobylreaktor.

Och det bara på en vecka.

 

Jag har ju redan ju redan omhandlat min paniska skräck för frisörer, så med risk för att verka självcentrerad (Vaddå? Jag?) går jag djärvt djupare in på ämnet hårstyling.

 

Trots denna min fobi för ändringar av min frisyr, måste jag säga att jag jobbat på bra genom åren och prövat det mesta av fasonger och färger. Från att genom huvuddelen av min barndom varit klippt i en jämnt ansad naturlig mellanblond page med lugg (min fars verk, som ni vet) gick jag tonåren i mötes med en kortklippt frilla.

Eftersom jag på denna tid levde i tonårshelvetet med en abnormt störd fettbalans i hårbottnen, låg min korta klippning med lugg så tätt runt huvudet som om en ko skulle ha slickat på den.

Det hjälpte inte hur ofta eller hur sällan jag tvättade, om jag använde ölschampo eller Barnängen eller Flex eller Wella.

Håret låg klistrat intill huvudet. Lika tätt som det varit en sådan där avtagbar  plastfrisyr som Legogubbarna hade.

Jag kunde lika gärna ha tvättat håret i extrasaltat margarin.

 

För att råda bot på denna brist på luftighet kom min mor på den eminenta idéen att jag skulle permanenta mig när jag var tolv.

Vilket jag gjorde.

Från att ha haft en kofrisyr hade jag nu en fårfrisyr, men jag var tydligen ganska glad ändå eftersom jag fortsatte at gå till frissan och locka till mig i flera år efteråt med ett par månaders mellanrum.

Varje gång kom jag hem krulligare än Harpo.

 

Under tiden växte håret till halvlångt. Vid ungefär femton års ålder dök också den touperade luggen upp. Då stod jag med min mors lilla touperingskam från sextiotalet med utskjutbart metallpinneskaft framför spegeln i mitt rum. Ôversta hyllan på mitt skåp såg ut som varulagret hos Åhlens parfymavdelning. Det bågnade av sprayer, hårgeléer, vaxer och mousser. Jag tufsade till min lilla lugg som mycket det bara gick. Helst skulle man ha en likadan upåtstående spretlugg som tyska discostjärnan Sandra eller norskvenska Tone Norum.

Här var glassiga tonårstidningen Okej med sina fyrfärgsuppslag på åttiotalets superstars min eviga källa till inspiration och visdom. Stort sett alla som var avbildade i den tidningen hade luggar som stod ca tjugo centimeter rakt upp från huvudet, trotsande tyngdlagen med hjälp av sockervatten och Studio Light.

 

Detta misshandlandet av min lugg fortgick faktisk ända till jag tog studenten, måste jag säga, så det är underlig att jag inte har drabbats av framskallighet. En kal fläck bara där min lugg en gång var innan den ledset gav upp kampen mot mishandlingstouperingen och bara ramlade av en dag i ren modlöshet.

Men jag har faktisk luggen intakt än i dag, tack och lov.

 

När jag flyttade till Uppsala för att studera villa jag plötsligt anlägga ett mer seriöst yttre och klippte till en rak page med lugg. Sedan varierade jag den här pagen med lugg, utan lugg allt som andan föll på.

Runt tjugoårsåldern var jag tvungen att färga håret lite kopparrött. Jag skriver tvungen eftersom detta faktisk var ett, av omständigheterna, framtvingat beslut .

Mitt hår hade nämligen blivit grönt.

Av sig självt.

Jag trodde först jag var ensam om detta bisarra problem tills jag kom till en frisör som sa ”jaha, du bor i Uppsala ser jag” när hon tvinnat en test av mitt lätt mossfärgade hår mellan sina fingrar. Det visade sig att vattnet i ledningarna i Uppsala var grönfärgat av gudvetvad för mineral, och att det var ett välkänt faktum för frisörerna i trakten att ljusa människor fick en lätt nyans av barrskog i sina lockar efter en stunds boende i staden.

Hon rekommenderade därför ett slags skum i en kopparkatig ton till mig, som jag körde meg ett tag.

Tills jag flyttade till Borlänge och bort från det gröna Uppsalavattnet. Då färgade jag håret ljusblont.

 

Detta var början på min blondinperiod på allvar. Under Borlänge tiden som varade i två år, när jag var 21 till 23 år gammal, blev håret kortare och ljusare allteftersom. Jag hade en slags kort platinafärgad Marilyn-aktig frisyr. Polycolor nr. 11 var min bästa vän.

 

Efter en sommar i Spanien som au-pair och ett kort tilbakafall i Uppsala på en termin, styrde jag så kosan mot Göteborg. Där blev mitt hår gradvis längre och jag varierade mellan ljusblont och mörkblont de fyra år jag bodde där. För det mesta var håret rakt, men jag hade också ett litet gästspel som permanentad ett litet tag (hempermanenten from hell som jag berättat om tidigare).

 

En dag 1998 blev jag trött på långt hår och tänkte att jag vill också se ut som Jennifer Aniston (gjorde då). Gick ned till den persisktalande frissan på gården, där studenter förstås hade rabatt, och blev klippt.

 

Eller det är väl en underdrift.

Jag blev skamklippt, snarare.

 

Snubblade ut med en frisyr som inte alls liknade en uppklipp, sexig, svepande Friends-frilla utan mer nåt man ser i NHL när de tar av sid hjälmarna i halvlek.

Jag fick chock när jag såg mig i spegeln och låg de nästa två dagarna i fosterställning i mitt trista studentrum i förorten, med tom blick och jämrade ”vad i helvete har jag gjort” i en, till synes, ändlös deprimerande loop.

 

Till slut steg jag upp, flyttade till Norge och lät håret växa igen.

För det gör ju det. Växer ut.

Det är extemviktigt att komma ihåg det när man just blivit överfallen av en galen damfrisörska och ser ut som en afghanhund med skabb.

 

Sedan då och fram till nu har jag haft håret halvlångt ljust och oftast i mittbena rakt ned. Otroligt enkelt och praktisk frisyr när man har dåligt med gryn och måste sköta klippningen hemma.

 

Så hände det något i förra veckan som plötsligt slutade med att jag nu sitter här och skrivet i en brun page med lugg.

Vet inte vad det var.

Tyckte bara att det var dags för en förändring.

Jag har haft samma frisyr under båda mina graviditeter.

Nu är min äldsta 4 ½ och min yngste 1 ½ och det betyder att delar av mitt hår måste ha varit runt fem år gammalt.

Kanske är det en markering.

Lite som att klippa navelsträngen.

Fast högre upp och med en skarpslipad frisörsax.

Nya tider, ny frisyr.

Jag är redo.

 

Men mina OKEJ- tidningar lämnade jag kvar i mina föräldrars källare1989.

Howard Jones må blicka självsäkert ut från de blanka sidorna med sitt morotsspret till hår. Det får han ha för sig själv nuförtiden.

No more uppåtlugg för mig.

(November, 2006)

Jag bloggar ju sporadiskt. Minst sagt.

I lång, lång tid nu (typ sedan innan sommaren) har jag inte haft någon inspiration whatsoever att skriva. Ingen alls. Nada. Zilch.

Det har varit ett tomrum i huvudet och i hjärtat. Jag har inget svar på varför. Det var inte så att något speciellt hände. Det var ingen kris, inget plötsligt hemskt trauma som fick mig att sluta skriva. Tack och lov! Men konstigt ändå, eftersom man kan tycka att det rimligtvis borde ha varit någon allvarlig händelse som gjorde att jag slutade skriva en avsevärd stund.

Det att skriva är det jag egentligen tycker mest av allt om att göra. Det är en del av mig själv (för att ta till en kliché). Jag definierar mig själv som en skrivande människa. (Ja, det låter pretentiöst,. Ja, jag struntar i det.) Jag har skrivit ända sedan jag fick min första dagbok när jag var sju år, 1977. Den var blank och klargrön med ett bjärt färgfoto av ett hästansike utanpå. Jag skrev med blyerts och STORA bokstäver som täckte halva sidan. Jag skrev saker som "Kära Dagbok. Idag är jag sjuk. Hej då!". Och nästa dag: "Kära Dagbok! Idag är jag sjuk. Men bättre. Hej då!" Kanske inte direkt texter som hade vunnit Nordiska Rådets Litteraturpris för sin originella språkdräkt och sina avancerade formuleringar, men på något sätt var de viktiga för mig. Jag fick uttrycka mig. Jag såg mig själv i bokstavsform. Det som var jag blev bekräftat av ord.

Lika konstigt är det hur lusten att skriva kan komma tillbaka, plötsligt och med en sådan kraft. Allt på grund av vetskapen att någon läser det jag skriver. Och någon bryr sig om det. Någon blir berörd. Så tack, för att du läser. För att du SER mig. Och för att jag kan få se dig genom ditt gensvar.

I det här fallet var den här någon en person jag inte haft kontakt med på mycket, mycket länge och som skrev till mig att min blogg blev läst. Att någon rycktes med i mina berättelser.
Att den var (och jag hittar inte på det här) f a n t a s t i s k.

Should auld acquaintance be forgot, and never brought to mind?

Mer skulle det inte till. Men det är ju så stort.

För visst är det väl så för oss alla bloggare, mailare, twittrare, chattare och facebookare att det är just det vi hoppas på. Att någon ska läsa. Att det ska röra vid någons hjärta. Att någon ska hitta något i det vi skriver som slår an en ton, någonstans.

Och i förlängningen att vi själva blir sedda. Bekräftade. Att vi finns. Att det vi känner och upplever är viktigt också för andra än oss själva. Hur patetiskt den än kan låta. Det rena, stora och sanna kan låta patetiskt, men är det inte.

För det är så lätt att bli bortglömd och att glömma bort. Vi har jobb, barn, relationer, hus, lägenhet, bil, sommartuga, hund, katt, båt, våra fritidsintressen, barnas fritidsintressen. Det kräver sitt att ha tid till vänner i allt detta. Speciellt gamla vänner. De du INTE träffar varje dag på kontoret eller verkstaden eller skolan eller sjukhuset (eller vad du nu än har ditt värv). Eller över radhushäcken. Eller på korpfotbollen. Eller tjejmiddagen.

Då är det en gåva att veta att det du skriver blir läst av någon du bryr dig om. Att ni bägge finns där, mitt i livets pulserande hjärtslag. Och även om ni inte ses varje dag eller varje månad eller, ens, varje år, så blir ni sedda av varandra. Genom det skrivna ordet. Det är ju det som är det fiffiga med just skrivna ord. De behöver inte levereras ansikte mot ansikte. De kan läsas och förstås även om skribenten och läsaren befinner sig sjuttio mil från varandra. Och de kan läsas en timme, en vecka eller (något som vi arkivarier verkligen gillar) trehundra år efter att de skrevs. (I det sistnämnda tillfället förstås av en helt annan läsare, men ändå. You get my drift.)

For auld lang syne, my dear, for auld lang syne. We'll tak' a cup o' kindness yet, for auld lang syne.

Och nu, i detta ögonblick, kan jag se någon le genom bokstäverna åt det jag just skrivit.

Jag har varit en idoga beundrare av Jonas Gardell sedan jag var arton år, till brädden full av STORA känslor, och läste hans roman ”Vill gå hem” som just kommit ut då, 1988. Den träffade mig rätt i hjärtat.

En lustighet i det sammanhangaet är att det i den boken förekommer en karaktär som heter just Eva Berg och som är den flickan huvudpersonen är kär i som liten. Det fick givetvis mig att ta boken extra mycket till mitt unga hjärta. Två år efter detta hade jag börjat plugga i Uppsala. En kväll kom Jonas Gardell till LundeQ (Lundquistska bokhandeln, för er som inte är så bevandrade i Uppsalas studentvärld) för att signera sin då nyutkommna ”Fru Björks öden och äventyr”. Jag kastade mig hastig upp på min gröna, gamla DBS damcykel och susade iväg in till staden  från korridorboendet i Flogsta. Väl inne på LundeQ greppade jag ett exemplar av boken, stegade fram till Jonas Gardell (med bultande hjärta) och utbrast med schvung: ”Hej! Det är jag som är Eva Berg!”.

Såhär i efterhand innser jag att någon kunde ha tolkat det som ett lite obehagligt  och, faktisk, rätt stört, uppförande (lite Kathy Bates i ”Lida”, liksom). Jonas Gardell tolkade det, som tur är, inte så. Antagligen såg han inte en ung och rodnande studentska med tindrande ögon och liten basker käckt på svaj (för att ge sken av ett bohemiskt leverne) som ett hot. Han lyste istället upp och utbrast högt och exalterat: ”Men dig har ju jag skrivit en BOK om!!!” varpå på han omedelbart signerade min bok med stor iver.

Det är ett mästerstycke att som Gardell kunna blanda det tramsiga och fräcka med det nattsvart allvarliga och existentiella. Utan att blir pretentiöst.

Här är en av hans texter, som av någon anledning, följt med mig genom livet ända sedan jag var en emotionell tonåring med illblå kajal och mycket (MYCKET, säger jag Eder) Daniella hårspray .

Just , ja..Vad var det han skrev i min bok då, den gode Gardell? Jo: ” Till Eva Berg – Daniels stora barndomskärlek. ”

”Om kärlek” av Jonas Gardell

Om kärleken förunnas en, i vilken form den än uppträder, så är det en dödssynd att avstå från den.
Det är den enda verkliga dödssynden.

Om kärlek förunnas en, jag säger OM, för det är inte självklart.
Det finns inten mänsklig rättighet som säger att Du ska bli älskad, att Du kommer att bli kärlek förunnad.

Så om kärleken förunnas Er, i vilken form den än uppträder, så grabba för fan tag i den.
För Ni kanske inte får någon mer chans.

I vilken form den är uppträder, för det är så mycket som kan vara fel. Fel ras. Fel hudfärg. Fel hårfärg. Fel kön.
Fel ålder. Och jag har dålig andedräkt och jag är inte säker under armarna och jag kan inte dansa, jag vill vakna hemma, äta min egen frukost och Herre Gud.

Jag har en väninna som inte längre vågar, utan varje fredag spelar hon istället Alfapet. Så när hon kommer upp till himmelen och Sankte Per frågar henne ”Nå, nyttjade Du Ditt liv, hur brukade Du Dina arma jordetimmar?”, då kan hon svara ”Jo, jag spelade 2000 partier Alfapet.” Så frågan är, ”Är det av godo elle av ondo att ha spelat 2000 partier Alfapet?”.

Och jag säger att det är inte värt det.
Inte ens om Ni får både Y och X och kan lägga yxa på tre gånger ordpoäng och få 48 poäng, så är det värt att avstå från kärleken.

 

 

 

 

 

 

Igår var det direktsänt prinsessbröllop i Sverige. Det kanske rent av fler av er redan har märkt. Detta evenemang måste man ju som utlandssvensk förstås titta på. Den rojala yran var emellertid inte värre än att vi under sändningens början mest lät Mark Levengood stå och prata för sig själv i ett hörn av vardagsrummet i sin underbara gräddtårtsvita bröllopskravatt. Själva var familjen upptagna med att skyffla och kratta ut de fem ton grus som hade beställts till gårdsplanen. Vad dagen led greps dock också den halvnorska familjen av den allmänna bröllopsivern. Man sökte sig inomhus för att faktiskt höra på vad som rapporterade från Den Swenska Hufvudstaden denna historiska dag. Man bakade banankaka för att fira lite stillsamt i soffan. Man tittade lite.

Den som tittade mest intensivt var, ganska väntat, Storasyster. Det kom ett hänfört "Åhhh, jeg vil være en prinsesse..." från hennes hörn av soffan när Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessan Victoria skred ur veteran Rolls-Roycen och svävade uppför altargången i Storkyrkan med sin slöja av Brysselspets, kamédiadem och sitt flera meter långa släp i blänkande sidenduchesse. Snart förbyttes dock Storasysters stjärnfyllda ögon mot en ganska loj och rätt uttråkad blick. FYRA präster, tre gubbpräster och en tantpräst som lät lite lustig, skulle prata och prata i evigheters evighet med entonig röst och med konstiga ord. Psalm på psalm som skulle sjungas, saaaaakta. För varje gång kören stämde i med en nytt, högtidligt sakralt verk kom det nu ett ljudligt stön från Storasysters hörn. Lillebror hade för länge sedan gett upp och struntade blankt i hur det gick för den där mörkhåriga, svenska mamman som tydligen skulle gifta sig idag med en pappa med glasögon. Han satt på golvet med ryggen till teven och pladdrade på för sig själv och gick helt upp i sitt legobyggande.

Storasyster hade två frågor hon alternerade med att ställa kontinuerligt medan vigseln pågick:

- Men åååååå NÅR skal de kysse???

og

- Men ååååå NÅR kommer den tre meter høye kaken???

De frågorna började hon ställa redan innan Victoria hunnit hasta fram till altarringen och fortsatter ställa dem ända tills brudparet hade kommit ut på kyrkotrappen. Då stillades hennes nyfikenhet i alla fall på en punkt, eftersom hon fick se den mycket efterlängtade Kyssen. Hon blev ganska nöjd med det, och lite fnissig.

Förhoppningen över att få skåda den sagolika tårtan blev inte infriad, eftersom brudparet tydligen inte alls skulle få lov att proppa i sig härlig tårta omedelbart efter vigseln, vilket Storasyster hade trott. Först skulle alla vinka och de skulle åka häst och vagn och skulle alla vinka mer och så skulle de åka en guldig, fin båt och så skulle alla vinka lite till och så skulle de äta mat. I flera TIMMAR verkade det som. Storasyster orkade inte med mer kungligheter för idag, utan gick och lade sig.

Vi vuxna, däremot, greps av en abrupt utbruten monarkistisk mani och tittade inte på något annat hela kvällen. I sken av stearinljus och med chardonnay, färska norska räkor, avocado, långfranska och hemgjord aioli beskådade vi både kall ärtsoppa med Kalixlöjrom och jorgubbsmousse med rabarberinkråm, höga herrar och damer, gripande tal och Rennässansklädd kör som dansade och sjöng madrigaler med brudparet genom slottssalarna. Vi såg en vanlig ung man från Ockelbo förvandlas till prins. Och vi såg en Kronprinsessa förvandlas till en helt vanlig, djupt förälskad ung kvinna framför våra ögon. Och vi tyckte faktiskt vi hade fått vara med om något stort den aftonen.

Vad beträffar tårtan? Tja, vi får väl se om vi kan hitta ett klipp av den på SVT Play för att visa Storasyster. Den VAR faktiskt så magnifik som hon hade föreställt sig.

Vi promenerar hem från fritids och dagis som vanligt en dag, jag, Storasyster och Lillebror. När vi går och pratar och filosoferar om ditt och datt fäller plötsigt Lillebror repliken som får mig att förvånas. Till synes utan anknytning till sammanhanget utbrister han, stillsamt och med eftertanke:

- Men på Djungelland kan jeg være fri.

Djungelland är, för de som nu inte veta detta, leklandet på Nordby shoppingcenter utanför Strömstad, där vi som östnorrmän givetvis handlar ibland. Där finns bollhav att dyka i, klätternät att hänga i, långa rutschkanor i spiral att åka fort i och mystiska tunnlar att krypa igenom. Jag har ju förstått att Lillebror älskar det. Men tydligen har jag inte riktigt förstått HUR MYCKET. Jag har inte insett själva vidden och själva djupet av denna kärlek till ett västsvenskt lekland.

Förrän nu.

För nu slår det mig, en vanlig dag på väg hem med mina barn, att för Lillebror är Djungelland ett sagans land som stiger fram i guldomstänkta dimmor (för att stjäla lite från Dan Anderssson) med själva namnet i juvelbesatta, glittrande bokstäver. Det är ett fridlyst reservat för barnasinnet. Där upphävs alla regler för vad man får och vad man inte får när man är en femårig pojke.

Och är man en femårig pojke är det, ack, så mycket man inte får. Till exempel hinner man inte ens stå och svaja lite diskret i dubbelsängen utan att en Vuxen kommer och hojtar: HOPPA INTE I SÄNGEN HAR JAG SAGT!! Man får heller inte springa ut i gatan där bussarna kör och hämta fotbollen när man behöver, utan måste förnedras av att  Storasyster på åtta och som får lov, gör det (och gärna med ett nedlåtande leende på läpparna). Man får heller inte åka på stjärten nedför bergknallarna i trädgården, fastän det går mycket fortare än att gå i trädgårdstrappen. Gör man det kommer garanterat en, samma eller eventuellt en annan, Vuxen och muttrar om byxbakar som slits hål på stup i kvarten. Man får helst inte springa ut i strumplästen, även när man har bråttom och verkligen måste. Det är heller inte tillåtet att skjuta med sin pilbåge inomhus, fastän man tydligt förklarar att man ju faktiskt måste få öva om man ska utveckla sitt bågskytte. Inte heller verkar det uppskattas speciellt när man äntligen lyckats fånga Världens Största Harkrank i sin håv och stolt tar den med sig in i köket. Det är även absolut förbjudet att gå själv till dagis, fast man VET att man hittar.

Så många restriktioner vi binder våra barn till. Vi curlar och curlar så hälften kunde vara nog. Och visst måste vi beskydda dem mot faror. Och visst måste barnen lära sig regler här i livet.

Då är det allt närapå en himmelsk försyn att Djungelland finns, där en femårig pojke får vara fri.

Konversation vid måndagens middag. Jag och Storasyster äter paj gjord å broccoli, spekeskinke (lufttorkad, norsk skinka) och cheddar. Lillebror vågar vägra paj och har beställt fiskpinnar med ketchup (så typiskt lillebrorskt!)

Jag trugar: "Ska du inte smaka lite på pajen i alla fall, Lillebror?"

Varpå Lillebror snabbt genmäler: "Neitakk, jeg tror jeg tar det til helga."

Antagligen kan han möjligen ha lagt märke till att det är ett ganska flitigt använt svar bland de vuxna i familjen. Allt man inte riktigt vill gå igång med i vardagen kan skjutas på, lite diffust sådär, till helgen.

Jag byter tema: "Men lite rårivna morötter, då...Det vill du väl ha, Lillebror?"

Lillebror, i lika artig och balanserad ton: "Neitakk. Jeg tror jeg tar is, jeg."

Man måste ju försöka.
Och jag kan slå mig i backen på att Magdalena Ribbing hade varit ASIMPAD!
Även om Magdalena Ribbing givetvis aldrig skulle ha använt ett sådant ord som asimpad.
Någonsin.

Jag och Lillebror sitter på golvet i badrummet. Han är nybadad och gosig i det blå badlakanet. Både han och Storasyster har haft mjölkskorv i hårbotten sedan de var bebisar, men nu har vi äntligen gjort en offensiv med intensiv fingertoppsmassage vid hårtvätten och det är på väg att försvinna. Jag sitter och kammar honom med en tät luskam för att få bort eventulla lösa flagor. Så börjar Lillebror kamma mig med luskammen. Han studerar min hårbotten:

- Mamma, du har jo ikke flass du! (flass=mjäll, övers. anm.)
- Nej, det har jag aldrig haft faktiskt.

Lillebror funderar över detta förvånande faktum en stund, tyst. Så kommer slutsatsen:

- Mamma, vet du hvorfor du ikke har hatt flass?
- Neeej...?
- (mycket artikulerat och nästan obehagligt nära mitt ansikte) Fordi du spiser LØØØØØK!!!!

Rekapituleringar är ju alltid så urbota trååååkiga tycker jag. I alla fall när det gäller rekapituleringar av mitt eget bloggande. Jag är lite av en periodare, nämligan. Bloggar mycker en period, nästan obefintligt en annan. När jag så inte bloggat över längre tid får jag lite ångest över allt jag inte dokumenterat. Då dyker Rekapituleringsdemonen upp. På några få korta rader ska jag lyckas skriva något informativt och fyndigt om de månaderna som passerat. Lite tvångsmässigt, så där. De som känner mig VET att jag inte KAN skriva något överhuvudtaget "på några få korta rader". Mina skoluppsatser, från lågstadiet och till universitetet, har ALLTID varit för långa, svamlande, fulla av bisatser och måst kortas ned. Tydligen ligger det i släkten, har jag nyligen upptäckt. Min dotter som går i andra klass sade häromdagen glatt till mig att hennes bokresumé om "lättläst"-boken hon just plöjt nu var på tre sidor..."Og jeg er bare kommet halvveis, mamma! Den kommer hvert fall å bli seks sider lang, tror jeg!" Vi är klara overachievers i det sammanhanget, hon och jag. Man måste ju få med allt!

Men det kan trötta ut att redogöra för allt i detalj hela tiden, i efterkant. Så känner jag just nu. Därför ska jag nu i alla fall göra ett försök på en komprimerad uppdatering i stickordsversion. Ni får tänka er att det är klipp i en filmtrailer ungefär. Om någon inte förstår är ni välkomna att fråga och be om en elaborering, men jag tror att de som överhuvudtaget bryr sog om att läsa det här är de som faktiskt förstår.

Arbetstitel: JUL. Medverkande: Moster Sofia <3 med sambo och son. Location: Alafors utanför Göteborg, mysigt rött hus. Plot: glöggpromenad,med fönstertittande, hembakta chokladbiscotti, grekiska släktningar, replik turkisk gammelmormor: "Jolmost- underbara!", replik halländsk farfar:"Det liggör i geonörrrrna...", grönkål= gott faktiskt, lllllllllllaaaaaaaaaaaaxxxxxxxxxx= ENORMT viktigt, replik grekisk mormorsbror: Despasmeno parado!= De trasiga hitåt! (ingen aning vad som menas med det egentligen, men det känns väldigt användbart), SNÖ SNÖ SNÖ, åka stjärtlapp i kjol och yllestrumpbyxor= blöt, lutande snöälgen lagad av morbror Ulf och alla barn (döps senare till Taistto), Lillebror i konflikt med liten kusin= jättejobbigt, men förhoppningsvis övergående med åldern, snöbollskrig med moster och alla barnen= roligt, roligt, roligt!.

Arbetstitel: 5 JANUARI. Undertitel: Lillebror 5 år!! :-) :-) :-). Location: vårt hus. Medverkande: många små utklädda pojkar. Plot: mycket spring, mycket ljud, mycket legobyggande i vardagsrummet, mycket presenter= mycket roligt! Pappas gelétåg  med sega gubbar på och mini-Oreos som hjul= den klart största gastronomiska hiten. Oerhört TYST när alla pojkarna hade blivit hämtade.

Det, ni, var några månaders höjdpunkter ur våra liv redovisade på bara några få rader.

Coming soon, to a theatre near you.

I vår familj älskar vi loppmarknader. I alla fall gör jag och Storasyster det. Pojkarna hänger mer på, bara. I lördags anordnade skolans klass 6A loppis i staden och vi var givetvis på plats. Storasyster hade nämligen bestämt redan en vecka innan att vi SKULLE dit och att hon SKULLE handla saker för sina EGNA pengar. Och när Storasyster bestämmer sig för något så blir det oftast så.

Sagt och gjort, vi for dit. Jag går in i ett speciellt modus på loppmarknader, glömmer tid och rum och bara försvinner in bland gulnade kaffekoppar, uppstoppade ugglor och Det Bästas klassiska bokserier i fuskläder. Jag kan gå på loppmarkader hur länge som helst om ingen kommer och tar med mig därifrån. Eller jag har med mig en fyraåring, som inte är fullt så intresserad i sextiotalsporslin från Rörstrand som jag själv. Denna lördag, lät sig dock till och med fyraåringen charmeras av allt loppmarknaden hade att erbjuda. Medans hans syster snabbt fyllde famnen med begagnade gosedjur (något hon alltid gör, såvida hon inte hittar några avlagda Barbiedockor i åttiotalstappning, förstås), höll sig Lillebror sysselsatt vid en låda omaka plastdelar till inte längre existerande leksaker. Enligt honom var det inte så viktigt att hitta hela fungerande grejor, något hans föräldrar trodde, utan mer reservdelar som kanske kunde sättas ihop till något helt nytt. Hans kap blev därför ett litet svart plaströr som ingen i familjen än lyckats lista ut vad det ska höra till egentligen. Han fyndade också ett fullt fungerade par simglasögon, med ett integrerat nässkydd. Det har i skrivande stund redan provats ut i badkaret med stor framgång.

Vad gick jag därifrån med då? Jo, det ska jag berätta! O salighet, jag kapade åt mig en ugnsform i svartvitt sextiotalsdesign (Rörstrand, minsann!), en doftflaska med rosmönster, ett Norgesglass (som om ni nu inte vet det är nostalgiska  inläggningglasburkar med ordet "Norge" i relieff i glaset), "Hodja från Pjort" av Ole Lund Kirkegaard (underbar barnbok som jag minns att Margaretha Krook läste högt på TV när jag var liten...minns någon annan det?) samt en fin, stor, mörkblå emaljgryta i sjuttiotalsdesign, perfekt att koka spagetti i.

De hade servering på den här loppmarknaden också, ett genialt drag när man vill muta trötta barn. Lillebror, som aldrig brukar äta speciellt mycket kaffebröd, smällde i sig två våfflor med jordgubbssylt på raken. Storasyster valde, sin vana trogen, chokladkakan. Så satt vi i en grupp slitna omaka pinnstolar allihop och fikade lite och läste högt ur "Hodja från Pjort" omringad av alla våra inköp. Till och med pappan i familjen, som aldrig köper något alls på loppmarknader, blev glad när han fick en vanlijkaka (Obs! Inte begagnad!). Efteråt betalade barnen själva loppisfynden med sina medhavda plånböcker i indiskt glänsande sarityg respektive blå plast med Musse Pigg på.

Nöjda for vi vidare i våra lördagsbestyr och vi tyckte väl alla att helgen hade börjat bra.

Igår var det studiedag på dagis/skola/ fritis här. Varje sådan dag när jag ett (jag vet, helt orealistiskt, men ändock) hopp om att barnen ska sova länge om morgonen. Lillebror hade dessutom faktiskt själv bedyrat för sin far vid läggdags att han skulle "sove leeeeeeenge" nästa dag.

Studiedagsmorgon visade det sig dock att Lillebrors tolkning av begreppet sova länge avvek markant från den tolkningen hans föräldrar (i synnerhet hans morgonrötta moder) tillägger just detta begrepp. Jag vaknande nämligen runt sex av att barnen hade ett storbråk om soffkuddarna i vardagsrummet. Jag varken orkar eller kan rekapitulera detaljerna till denna soffkudde-schism, eftersom min hjärna var alltför sömndrucken för att greppa hela bilden av det, men så mycket kan jag säga; det gällde antal.

De flesta storbråk mellan barnen i vår familj gäller just antal. Någon har en för lite av något som någon annan råkar ha en mer av. Sådant föder avundsjuka, illvilja, gråt, skrik och tandagnisslan. Nu hade Lillebrors soffa (nej, han har inte en egen soffa, men han tror det) en kudde mer än Storasysters soffa (nej, inte hon heller, men tror också det). Egentligen var soffkudde antalet jämnt delbart på två, något Storasyster som går i andra klass snabbt räknade ut. Rättvisetörstande Storasyster försökte därfor övertala Lillebror att ge henne en av "sina" soffkuddar med argumentet att de då skulle få likt antal. Det vägrade Lillebror på äkta envist Lillebror-vis att göra. Inte ville han ge henne något specifikt skäl för sin vägran heller. Det vill Lillebror ytterst sällan. Han gillar bara att vägra saker, och speciellt vägra den logiskt argumenterande Storasyster saker. Man ska ju inte sätta sig på sina höga hästar, bara för att man går i skolan och kan matematik. (Tror jag att han resonnerar).

Efter en stund ebbade faktiskt det här bråket ut. Och jag tror inte att det var för mina halvvakna och oinspirerade ingripanden från sovrummet med morgonrosslig röst: "Lillebror....Ge Storasyster en kudde...Du....". Antagligen för att det kom på att de var hungriga, för när jag kom in i köket hittade jag Lillebror där i full gång med att laga frukost själv, antagligen inspirerad av Storasyster (som brukar göra det ibland när hon känner sig hågad). Han stod i pyjamas på en köksstol och bredde messmör på knäckebröd. När fyraochetthalvtåringar brer smörgåsar gör de det verkligen med besked. Inte ett hörn av knäckebrödet lämnas bart och obrett. Inga halvmessyrer med slarvigt ditkladdade klickar här inte! HELA knäckebrödet skall bres, gärna kanterna också samt, av bara farten, en utvald del av skärbrädan under. Jag degraderades till assistent och fick leta rätt på andra saker Lillebror önskade till sin frukostförberedning; salami och bordsmargarin. Sedan gjordes en ny knäckebrödbit i ordning; också denna lika omsorgsfullt bredd som den första. Lillebror stod koncentrerat och betraktade sitt verk med smörkladdiga fingrar och sade glatt: - Etterpå skal jeg smøre en til deg også, mamma. En med gulost og paprika.

Sådana stunder glömmer man lätt som mor att man har blivit väckt okristligt tidigt av gråt och gnabb mellan syskon. Som mor tänker man istället: "Tänk, att han vet att ost och paprika är mitt favoritpålägg".