Al Gore kunde inte sagt det bättre
TVÅ balla saker som hänt mig sista tiden (har varit så prillig av allt detta nya att jag t.o.m. låtit bli att blogga på ett tag). Jag har börjat studera igen, till sjuksköterska. Totalt kaotiskt är så länge, men gammal ringräv på det här med att plugga som jag ju ändå är, så lutar jag mig bara tilbaka med en dubbel caffe latte på högskolans kaffebar och predikar lojt att "det kommer att bli lugnare lite längre fram" till alla av mina medstudenter som vill höra på. Det är det inte så många av dem som vill (KONSTIGT NOG!!!???). De springer mest runt i korridorerna med nåt vilt i blicken och mumlar osammahängande saker som om "kurslitteratur" och "måste fixa studentleg" och "var i helvete ligger rum N226???". Fast på norska då, eftersom det är i Norge allt detta händer.
Den andra kuliga grejen som hänt är att jag börjat sjunga i kör igen efter typ sjutton års uppehåll eller nåt.
I Domkyrkan minsann. Det är hur häftigt som helst. Detta faktum skulle jag demonstrera för mina små telningar (och framtida körspiror tänkte jag strategiskt) vid läggdags härom kvällen. Jag började därför sjunga en av de visor vi hade sjungit på sista övningen, en Cornelis-pärla:
med segel och ruff och köl
men det var för längese'n
så längese'n
...svara mig du,
Var är den nu?
lallade jag och kände mig ljuv och romantisk och liksom lite sjuttiotalsmysig sådär.
Då kommer det från Storasysters säng, som en pisksnärt, med total tvåtusentals- cynism:
- PÅ DYNGAAAAAAA!!!! *
(*på soptippen, övers. anm.)
:-D
Det går så obönhörligt mot höst
Den har jag NU. I början av augusti.
Bummer!
Det är en sådan himla nertur, tycker jag, med det här vädret vi haft i sommar. Försöker intala mig själv (för att inte deppa ned hela familjen också) att vi ju gjort masssor av roligheter i sommar. OCH det har vi. Varit i Dalsland i stuga över midsommar, hälsat på syrran med lilla familjen utanför Götet ett par gånger och myst, besett Borås djurpark, haft picnic i skogen med mera med mera...Sommaren har varit full av kul grejer.
Men ändå, en främling så känner jag för dig...du sommar 2007 med ditt idoga plaskande och blåsande.
Kanske har denna akuta höstblues intagit min själsliga boning just nu med tanke på att jag ska börja skolan om två veckor. Och det är jag nervös för. Sådant blir tydligen värre med åren, för jag kan inte påminna mig att jag någonsin förr tyckt att det varit så läskigt med ordet SKOLSTART. (eller kanske jag bara glömt hur det var, det är ju så länge sedan sist)
Hursomhelst, min hjärta är tungt just nu, eftersom jag inte alls känner mig helt redo för höstens prövningar redan. (eller kanske för vuxenlivet rent allmänt???) Jag sitter här och suckar och ojar mig mest och pimplar kaffe för att överhuvudtaget orka gå upp om morgonen. Jag som skulle ju ha en lång ledig sommar först och ladda batterierna med salta bad och gassande på varma klippor. Var blev den sommaren av?
Antagligen gäller det bara att dricka sommaren djupt, det som är kvar av den. Ta tag i sommavinden och låta den blåsa ens sinne högt upp bland svalorna. Skölja sina dammiga hjärtekrokar med milt sommarregn.
OCH- sluta gnälla.
JAG slipper ju faktiskt vada med knyte på huvudet genom översvämmningsvatten, vilket jag ju hade måst göra om jag hade bott i Bangladesh.
Skynda dig, älskade, skynda att älska.
Dagarna mörkna minut för minut.