Matvanor och fysik
Storasyster kommer med följande beslutsamma kungörelse i bilen på väg hem från stationen en kväll (Mamman hade blivit hämtad):
-Imorgen vil jeg ha snø til frukost!
Det visar sig dock att hon har ändrat sig lite morgonen efter vis frukostbordet. Det är inte snö som beställs då, men oliver. Gröna. FYRA skall de vara till antalet, varken mer eller mindre, detta påpekas noga.
Säga vad man vill om barnens matvanor; rädda för att pröva nya, oväntade kombinationer av rätter är de i alla fall inte.
Lillebror hör inte heller till det sjåpiga slaget när det gäller blandningen av matvaror.
Så noga med bordsplaceringen är det heller inte.
Häromkvällen vid middagsbordet ratade han bestämt kycklingburgaren och makaronerna som serverades. Spankulerade istället in i vardagsrummet och hittade, till sin stora glädje (-Der ja!), ett halvätet, dammigt äpple på golvet som han glatt mumsade i sig. Sedan tog han sig en tur bort till sin systers plats vid bordet (medan hon hade en liten kisspaus); nappade till sig ett par bitar av hennes kycklingburgare och drack lite vatten ur hennes glas. Sedan tog han sig tid till ett litet fysikexperiment också i det han släppte en bit burgare ned i sin systers vattenglas. Tittade med fascinerad blick på burgarebiten, som, mycket riktigt, hade sjunkit till botten av vattenglaset. Så bestämde han sig för att också, på arkimedesaktigt vis, kontrollera om också hans hand fick plats i detta glas och stack resolut och med ett plask ned hela näven i det. Skrattade så han kiknade.
Försökte sedan göra om bravaden med Mammans glas, som var mycket större, varpå det välte.
Måltiderna hemma hos oss är sålunda inte längre bare en tid för intagande av näring och för social samvaro, men också en tid för pragmatisk utprovning av vetenskapliga teser.
-Imorgen vil jeg ha snø til frukost!
Det visar sig dock att hon har ändrat sig lite morgonen efter vis frukostbordet. Det är inte snö som beställs då, men oliver. Gröna. FYRA skall de vara till antalet, varken mer eller mindre, detta påpekas noga.
Säga vad man vill om barnens matvanor; rädda för att pröva nya, oväntade kombinationer av rätter är de i alla fall inte.
Lillebror hör inte heller till det sjåpiga slaget när det gäller blandningen av matvaror.
Så noga med bordsplaceringen är det heller inte.
Häromkvällen vid middagsbordet ratade han bestämt kycklingburgaren och makaronerna som serverades. Spankulerade istället in i vardagsrummet och hittade, till sin stora glädje (-Der ja!), ett halvätet, dammigt äpple på golvet som han glatt mumsade i sig. Sedan tog han sig en tur bort till sin systers plats vid bordet (medan hon hade en liten kisspaus); nappade till sig ett par bitar av hennes kycklingburgare och drack lite vatten ur hennes glas. Sedan tog han sig tid till ett litet fysikexperiment också i det han släppte en bit burgare ned i sin systers vattenglas. Tittade med fascinerad blick på burgarebiten, som, mycket riktigt, hade sjunkit till botten av vattenglaset. Så bestämde han sig för att också, på arkimedesaktigt vis, kontrollera om också hans hand fick plats i detta glas och stack resolut och med ett plask ned hela näven i det. Skrattade så han kiknade.
Försökte sedan göra om bravaden med Mammans glas, som var mycket större, varpå det välte.
Måltiderna hemma hos oss är sålunda inte längre bare en tid för intagande av näring och för social samvaro, men också en tid för pragmatisk utprovning av vetenskapliga teser.
Kommentarer
Postat av: Charlotte
Har inte tänkt på det på det viset. Har mest tänkt "jäkla geggamojja"-tankar. Men nu känns det ju faktiskt lite bättre. En investering i ett framtida Nobelpris.
Trackback