lusekofta

När man ligger med benet högt i vardagsrumssoffan mestadelen av dygnet, verkar det som om allt som sker runt blir snabbspolat på något vis. Det händer i alla fall så mycket mer utanför soffan, än i den. Det utspelas scener av yttersta dramatik runt en, i det lilla. Liv förändras i ett trollslag.

Ta imorse, till exempel. Min otroligt godhjärtade make hade gjort i ordning en frukostbricka till mig att inta i nämnda soffa. Från mitt sittliggande tillstånd har jag utsikt över barnen som står på stolar och tittar ut genom fönstret, båda två (tror jag). Följande dialog utspelas, allt under det att jag intar mitt morgonmål.

Storasyster: - Titta, Lillebror! Ett djur!
Jag: -Vad tittar ni på?
Storasyster: -Vi tittar på djur som går på fönstret.
Jag: -Jahaja. (inte så väldigt intresserad av en närmare beskrivning av dessa småkryp precis just nu, eftersom jag sitter och äter och är ganska så äckelmagad av mig.) 
Lillebror skrattar.
Storasyster:- NEEEEJ LILLEBROR! (i sträng ton)
(så mer förtjust): Mamma, Lillebror tar i djuret! Ha ha!!
Lillebror håller stolt något litet sprattlande i nypan.
Jag: - Ja, var försiktig då, Lillbror. Djuren är ju så små och du så stor, så man får inte ta i de så hårt. för då får de ont.
(fnissande och lågt prat borta vid fönstret)
Storasyster:- NEEEEJ LILLEBROR! Mammaaaa, Lillebror stoppade djuret HÅRT in i min socka. Det tappade ett ben nu!!
Jag: - Ojdå, LIllebror. Det är ju inte så lätt att veta, men man måste ta väldigt försiktigt i sådana där små djur.
Storasyster (med något litet, litet mellan tummen och pekfingret): Mamma, titta, benet! Vill du se? (kommer bort till min frukostbricka med ett insektsben som hotar falla ned i apelsinmarmeladen.)
Jag: (lite lätt äcklad, men vill inte visa det, eftersom jag vill leva upp till min självpåtagna image som Pedagogiska och Naturvetenskapligt  Interessade Mamman) Ja, det  är bra. Ta med det in till pappa i köket., du, så kan han kasta det.
Lillebror: - Mamma, se i sockan! (kommer med en liten rosa prinsesssocka som tillhör hans syster, antagligen innehållande ett lättare mosat flygfä, med reducerat antal ben).
Jag: (än mer äcklad, men vill fortfarande verka pedagogisk och naturvetenskapligt intresserad). Hm, jahaja. Ta den med ut i köket den också.

Det sista gör inte Lillebror. Efteråt, när jag haltar runt lite och plockar hittar jag den ena sockan på golvet, vränger den och upptäcker mycket riktigt en halvt mosad liten skalbagge av okänd art inuti, som liksom drar sig fram drärinne, lättare invalidiserad.

Verkligeheten är grym för den som väljer att spankulera runt på just vårt vardagsrumsfönster.