Världen sedd från soffan- BBC Food och Döden
Hursomhelst, foten får inte belastas så mycket vidare alls på sex hela veckor. Och den ska hållas högt. Därför har jag befunnit mig uppallrad bland kuddar i vardagsrumssoffan den här veckan. Skönt att ligga och ha husmorssemester och filosofera, medans mannen i mitt liv far runt som ett torrt skinn mellan tvättstugan, köket , mataffären och dagis. Läsa kan man göra. Och surfa med laptopen i knät har jag just upptäckt. Idag har jag varit helt besatt att titta efter skjojiga kokböcker på nätet. Helst av typen American Diner Desserts, med maffiga kakor och mulliga efterrätter. Och jag har legat och tittat på BBC Food halva dagen. Skriver ut spännande recept från nätet som jag sedan inte kan göra själv (eftersom jag inte kan stå på foten), utan tvingar min man att laga till istället. Eller föreslår för honom som ett middagsips på ett, i mitt tycke, mycket taktfullt sätt för att bidra till hemmets organisering.
Man kan också ligga och fundera över med allvarliga saker (vilket man ju gör), som ens stora flickas plötsliga intresse för Döden.
Vi har djupa samtal här hemma nuförtiden, nämligen. Om varför man dör, hur gammal man är när man dör och om man måste dö överhuvudtaget, egentligen.
Och vi försöker svara. Efteråt känner man sig alldeles urlakad. För jag skulle vilja säga såhär: "Nej, mamma och pappa ska aldrig dö. Katterna ska aldrig dö. Lillebror och du ska aldrig dö heller, tycker jag. Vi ska alla vara tillsammans oändeliga tider och springa över sommarängar med doftande gräs i solregn. Och ja, såklart kan du gifta dig med din pappa när du blir stor. Och med Lillebror. Och vi kan allesammans bo i ett stort ,stort slott med non-stop på taket" Jag vill ju beskydda och stoppa om och vyssja och trösta. Inte öppna nya avgrundshål av ovetande och osäkerhet hos henne.
Men inte kan jag säga så. Hon vill ju veta och när barn VILL veta, så måste man ta det på allvar. Så jag förklarar så gott jag kan. Talar om det lilla jag vet om denna stora fråga. Och det känns plötsligt som om det jag vet är väldigt, väldigt lite.
Det är som i den där visan jag kommer ihåg från sjuttiotalet. Jag vet inte vad den heter eller vem det var som sjöng (någon annan som vet?). Den handlade om en pappa som sjöng om sin lille son:
Men ska jag säga:
Akta dig för eld och djupa vatten?
Spring aldrig, aldrig bort från mig
i den mörka natten...
Ska jag säga så?
Ska man berätta om vilka farligheter som finns därute i världen för sina barn?
Rusta dem till kamp i livet?
Eller bara låta dem springa ut i livet, ovetandes, oförstörda och oskyldiga?
Men då också oförberedda.
Låter som en rätt behaglig konvalescens. Förutom det där med DÖDEN då...vi är också rätt dödenfixerade här hemma.
Jag tror ju på att prata och att berätta hur lite man vet och att förklara att det är logiskt, eftersom man ju faktiskt inte varit död (just den lilla detaljen hade jag jättesvårt att acceptera när jag var liten, att man inte var död INNAN man levde utan bara efter).
Har ni läst Adjö herr muffin? Den är jättebra för sådana här lägen. Och så finns Min morfar och lammen. Författarna är jag lite sämre på. Men de kan googlas.
Ha en skön dödenfri helg
charlotte
Vetdu, vi har faktiskt Herr Muffin-boken hemma här just nu från biblan. Jag hittade den och tyckte den verkade så bra och pedagogisk, men jag tror den har bidragit till denna plötsliga Döden-fixering just nu. Det har aktualiserats i och med boken, så att säga. Men bra är den ju, så jag tror inte direkt att den gör saker värre iaf. Jag kom på en bok till (som jag inte läst men som iaf SER bra ut :-)): "Alla dessa små döda djur" eller nåt liknande heter den. Eva Eriksson har illustrerat, men kommer inte ihåg författaren i farten. Handlar om några barn som engagerar sig för alla små döda djur de hittar överallt ute och startar en begravningsbyrå. :-) Jag håller f.ö helt med dig, Charlotte. Min filosofi är också förklaringens filosofi. Och också att man faktiskt kan säga till barn: "Vetdu, det vet jag faktiskt inte." när man inte gör det.
Hoppas på en föga morbid helg för er också, men med mycket spring mellan äppelträden!!:-)
Hejhopp! Har ju tänkt ringa dig å fråga hur det gick med foten. Fick reda på av mamma att du hade opererat den. Visste ju att du skulle göra det men inte när! Va skönt att allt verka gå bra! Karva de bort den där knölen alltså, eller hur går det till? Hahaha..lät ortopeden som kungen?! Va roligt att du påpekade det också! Minns att jag i mitt rus av lustgas under förlossningen blev upprörd över att det inte fanns lustgas på toa och att det var skandalöst att den som uppfann lustgasen inte hade fått nobelpris än! Man säger lite vad som helst när man är lullig ;) Tror också på det där med att förklara för barn å säga att man inte vet. Annars framstår man ju som allvetande och det tror jag bara skapar mindervärdeskomplex hos barnen. Det är ju mer mänsligt att inte veta allting! Sen kan man nog inte berätta om precis alla faror där ute i den vida världen, finns så himla mycket att oroa sig för!