Om en bruten liten arm och berömmelsens ok
Storasyster bröt armen förra måndagen. Den vänstra. Igen.
Det här har nämligen inträffad förr. Då var hon tre och hoppade (självmant) ned från en klätterställning på dagis. Efteråt sade hon at "Mamma, jeg ville bare si om jeg turde det. Og det gjorde jeg." Även om mitt morshjärta fladdrar till i bröstet vid sådan okontrollerbar djärvhet, så måste jag ju säga att jag egentligen beundrar den. Storasyster är en Tough Cookie, om man säger så.
Den här gången hoppade hon inte, utan föll, från sin högt älskade klätterställning. Det är en sådan du kan hänga i och gå armgång, med fötterna i lösa luften, om ni förstår. Storasyster har under sin korta tid i skola och på fritids utarbetat denna sin armgång till perfektion och gör det så fort hon får en ledig stund. "Jeg pleier å gå hele tiden til skolen begynner. Så ringer det inn. Da går jeg en gang til...og så enda en gang. Og SÅ kommer jeg bort til Lise (=fröken)!"
Nu har Storasyster armen gipsad upp til armhålan och tycker förstås att det är rätt trist. Men när vi var på sjukhuset igår och en sjuksköterska skojade med henne och sade att hon hade fått armen inslagen i paket som en tidig julklapp, så skrattade hon riktigt länge. Här hemma har vi försökt sätt guldkant på tillvaron genom att Storasyster får slippa fritids om morgonen och vara hemma och se på barnprogram och ha lång mysfrukost med tända ljus. Hon har också fått ett bokmärkesalbum från mormor och morfar att pyssla med. Igår när vi var i staden på sjukhuset så inhandlades fler bokmärken. Vackra, sentimentala skildringar av Maria och Jesusbarnet och allsköns änglar, valde Storasyster ut. Och en glittrande guldpenna att skriva fina bokstäver med. Något lite roligt måste man ju ha när man inte kan gå armgång.
Klasskompisarna i skolan flockas runt Storasyster och frågar och frågar. Vi hade ett helt entourage av barn i diverse storlekar med oss hela vägen uppför cykelstigen till skolporten häromdagen. Imorse när jag följde henne till skolan hörde jeg för mig främmande barn viska och peka när vi gick förbi, med skäckblandat avund i rösten: "Se, hun der har brukket armen sin!!" En femteklassare tog t.o.m bild av Storasyster med sin mobil. (!) och ALLA Storasysters tjejkompisar i klassen vill att Storasyster skall stå framför just var och en av dem när de ställer upp sig på led. Storasyster tycker uppmärksamheten blir lite i mesta laget, men jag försäkrar henne om att det nog bara är nyhetens behag och att den kommer att dabba av. Så småningom.
På onsdag ska vi in och ta av gipset hursomhelst och jag tror inte Storasyster kommer att sakna det.
Det är jobbigt att vara världsberömd på hela låg- och mellanstadiet.
Det här har nämligen inträffad förr. Då var hon tre och hoppade (självmant) ned från en klätterställning på dagis. Efteråt sade hon at "Mamma, jeg ville bare si om jeg turde det. Og det gjorde jeg." Även om mitt morshjärta fladdrar till i bröstet vid sådan okontrollerbar djärvhet, så måste jag ju säga att jag egentligen beundrar den. Storasyster är en Tough Cookie, om man säger så.
Den här gången hoppade hon inte, utan föll, från sin högt älskade klätterställning. Det är en sådan du kan hänga i och gå armgång, med fötterna i lösa luften, om ni förstår. Storasyster har under sin korta tid i skola och på fritids utarbetat denna sin armgång till perfektion och gör det så fort hon får en ledig stund. "Jeg pleier å gå hele tiden til skolen begynner. Så ringer det inn. Da går jeg en gang til...og så enda en gang. Og SÅ kommer jeg bort til Lise (=fröken)!"
Nu har Storasyster armen gipsad upp til armhålan och tycker förstås att det är rätt trist. Men när vi var på sjukhuset igår och en sjuksköterska skojade med henne och sade att hon hade fått armen inslagen i paket som en tidig julklapp, så skrattade hon riktigt länge. Här hemma har vi försökt sätt guldkant på tillvaron genom att Storasyster får slippa fritids om morgonen och vara hemma och se på barnprogram och ha lång mysfrukost med tända ljus. Hon har också fått ett bokmärkesalbum från mormor och morfar att pyssla med. Igår när vi var i staden på sjukhuset så inhandlades fler bokmärken. Vackra, sentimentala skildringar av Maria och Jesusbarnet och allsköns änglar, valde Storasyster ut. Och en glittrande guldpenna att skriva fina bokstäver med. Något lite roligt måste man ju ha när man inte kan gå armgång.
Klasskompisarna i skolan flockas runt Storasyster och frågar och frågar. Vi hade ett helt entourage av barn i diverse storlekar med oss hela vägen uppför cykelstigen till skolporten häromdagen. Imorse när jag följde henne till skolan hörde jeg för mig främmande barn viska och peka när vi gick förbi, med skäckblandat avund i rösten: "Se, hun der har brukket armen sin!!" En femteklassare tog t.o.m bild av Storasyster med sin mobil. (!) och ALLA Storasysters tjejkompisar i klassen vill att Storasyster skall stå framför just var och en av dem när de ställer upp sig på led. Storasyster tycker uppmärksamheten blir lite i mesta laget, men jag försäkrar henne om att det nog bara är nyhetens behag och att den kommer att dabba av. Så småningom.
På onsdag ska vi in och ta av gipset hursomhelst och jag tror inte Storasyster kommer att sakna det.
Det är jobbigt att vara världsberömd på hela låg- och mellanstadiet.
Kommentarer
Trackback