lusekofta

Nu ska jag komma med en brasklapp: Jag har slutat på sjuksköterskeutbildningen!

Min egen första reaktion till dettta beslut var Hugh Grant' s replik i "Four Weddings and A Funeral". Ni vet i den scenen när han hoppar ur bilen hans vänner åker i, mitt i natten på den engelska landsbygden, utan någonstans att sova och med brittiskt understatement förvirrad utbrister: "Hm. Odd decision."

Beslutet kom liksom abrupt på mig själv, men hade legat och växt i mitt undermedvetna en lång tid. Antagligen.
En gryende visshet om att sjuksköterskeyrket inte var rätt väg för mig. Min man reagerade med sedvanligt lugn på beslutet. Hans förmåga att inte överdramatisera saker och ting älskar honom för (speciellt sedan jag är den som står för överdramatiseringarna här i huset).

Jag har kommit fram till att det inte känns som att detta är den väg som är menad för mig. Jag hade kanske klarat av den och kanske till och med blivit en helt okej sjuksköterksa vad det led, men kärnan i det hela är att det hade kostat på.
Jag känner mig inte bekväm med att förhålla mig så närt till nya människor hela tiden. Jag kan göra det, men det faller sig inte naturligt för mig alls. Dessutom är sjuksköterskeyrket ett mycket praktiskt yrke, och jag är nog, när allt kommer till kritan, en oförbätterlig teoretiker. O ja, för jag älskade teorin och tyckte anatomin och patologin var vansinnnigt spännnde,! Men det räcker ju inte långt.

Så nu är status quo här. Jag är arbetssökande akademiker igen. Det konstiga är att även om jag känner mig osäker och självklart oroar mig för familjens ekonomi så känner jag en lättnad över beslutet och en nyfikenhet på framtiden.
Givetvis har jag ju en ny teoretisk liten hemlig dröm som börjar ta form, men den är än så länge just bara det.

Det är inte alltid den lättaste vägen är närmast det ditt hjärta begärer.