Till Dalsland vill jag fara
Vi har blivit välsignade med ett underbart ställe vi får smita iväg till (nästan) så ofta vi vill. Det är inte vårt, tyvärr, men eftersom min man har en väldigt snäll kusin vars det är, så får vi låna det. (När man försoker undvika att skriva ut subjektet i en mening blir ordföljden himla konstig efter ett tag).
Det handlar om ett torp. Ett rödmålat hus från 1854, mitt ute på landet i Dalsland någonstans, där närmsta granne också är den enda grannen inom synhåll och dessutom en bondgård. Ja, jag är medveten om att jag skriver underligt formulerade meningar idag, men det går liksom inte att rättframt uttycka vad jag känner för den här platsen. Den är rent ut sagt förtrollande. Det är också som att alla som kommer dig smittas av den här förtrollningen. Man bara känner sig hemma med en gång. Vi har nämligen haft med oss Storasysters bästis C's familj dit en helg, eftersom vi tycker om HELA den familjen och mitt intryck var att de kände det samma.
Huset är stort, det finns sängplats till sexton-sjutton personer, sinnrikt konstruerade i varje ledig skrubb och under takbjälkar och så. Nedervåningen består av ett kök med lågt i tak och vedspis, två kammare och en magnifikt stor salong med breda golvtiljor. På förstubron kan man stå om natten och betrakta den mest spektakulæara stjärnhimmel jag någonsin sett, eftersom allt är becksvart runt en. Om dagen kan man beundra de blålila stormhattarna som växer rätt utanför från den lilla punschverandan eller studera sparvhökarnas spaningar över åkrarna. Trädgårdens gräsmatta sluttar mjukt bakom huset ned mot knotiga äppelträd. När vi äter frukost brukar jag och F sitta bredvid varandra tysta, sörpla kaffe och blicka ut över kohagen på andra sidan grusvägen. Jag tror inte jag vet om något som gör mig mer nöjd med livet och mer lugn än att sitta just där med man och kaffe och koutsikt.
C's mamma K sade det så klart en kväll när barnen hade lagt sig (vissa av dem, noga räknat två små fnissande bästisar sov inte alls , men därom var vi vid denna tidspunkt på kvällen lyckligt ovetande). K sade:
- Det er jo sånn her det er meningen at man skal bo.
För det är ju tystnaden och stillheten och mörkret på kvällen som är det normala. Inte bruset från TV'n och stadens alla ljus som försöker lura oss till att tro att natten inte har kommit.
Det handlar om ett torp. Ett rödmålat hus från 1854, mitt ute på landet i Dalsland någonstans, där närmsta granne också är den enda grannen inom synhåll och dessutom en bondgård. Ja, jag är medveten om att jag skriver underligt formulerade meningar idag, men det går liksom inte att rättframt uttycka vad jag känner för den här platsen. Den är rent ut sagt förtrollande. Det är också som att alla som kommer dig smittas av den här förtrollningen. Man bara känner sig hemma med en gång. Vi har nämligen haft med oss Storasysters bästis C's familj dit en helg, eftersom vi tycker om HELA den familjen och mitt intryck var att de kände det samma.
Huset är stort, det finns sängplats till sexton-sjutton personer, sinnrikt konstruerade i varje ledig skrubb och under takbjälkar och så. Nedervåningen består av ett kök med lågt i tak och vedspis, två kammare och en magnifikt stor salong med breda golvtiljor. På förstubron kan man stå om natten och betrakta den mest spektakulæara stjärnhimmel jag någonsin sett, eftersom allt är becksvart runt en. Om dagen kan man beundra de blålila stormhattarna som växer rätt utanför från den lilla punschverandan eller studera sparvhökarnas spaningar över åkrarna. Trädgårdens gräsmatta sluttar mjukt bakom huset ned mot knotiga äppelträd. När vi äter frukost brukar jag och F sitta bredvid varandra tysta, sörpla kaffe och blicka ut över kohagen på andra sidan grusvägen. Jag tror inte jag vet om något som gör mig mer nöjd med livet och mer lugn än att sitta just där med man och kaffe och koutsikt.
C's mamma K sade det så klart en kväll när barnen hade lagt sig (vissa av dem, noga räknat två små fnissande bästisar sov inte alls , men därom var vi vid denna tidspunkt på kvällen lyckligt ovetande). K sade:
- Det er jo sånn her det er meningen at man skal bo.
För det är ju tystnaden och stillheten och mörkret på kvällen som är det normala. Inte bruset från TV'n och stadens alla ljus som försöker lura oss till att tro att natten inte har kommit.
Kommentarer
Trackback