Insomnia eclastica

Jag sjöng av hjärtans lust och för full hals igår. Men inten norsksvenska sjunger alena; jag gjorde det såklart tillsammans med min kära kör. Vi hade konsert i Domkyrkan med mezzosopransolist och tända ljus i bänkraderna och hela balunsen. Det var så himla roligt som bara en körkonsert i Domkyrkan kan vara!

Mezzosopranen sjöng så vackert att man riktigt kunde se noterna sväva, silverglänsande och lätta högt uppåt under de gotiska valven av mörkt trä i taket. Toner av Händel, Bach och Rossini flöt, sammeslika ur hennes strupe och det var så vackert att änglarna månde sucka.

Mina lyriska beskrivningar röjer väl min begeistring, kan jag tänka. Emellertid låter sig inte alla imponeras så lätt. I alla fall inte om man heter C och är sex år och bästis med Storasyster och man är inbjuden till detta evenemang (tillsammans med sin mamma K.) C skötter sig EXEMPLARISKT, därom kan inget annat sägas. Men konserten var lång. Det var kör, det var solist, det var violinist, det var domkantorer (två till antalet)...och alla skulle de ju ha en stund i rampljuset. Från min plats uppe på podiet nedanför predikstolen kunde jag se C's ljusa huvud luta sig längre och längre ut av bänkraden och in mot mittgången, ju längre tiden led. Ja, för hur ska man annars kunna studera alla konsertens deltagare mer ingående när man bara är runt 120 cm lång? Eller hitta en skön ställning på bänkens mörkpolerade trä när klockan närmar sig åtta och det egentligen är läggdags?

Efteråt frågade jag henne hur hon tyckte att konserten varit. Svaret jag fick var kort och koncist: och fullt av sexårsålderns förebråelser:

"Det var HØYT! Ikke en sjangse til å få sove i det hele tatt!!" 

Om denna unga dam någon gång funderar på att bli kulturjournalist, får det kyrkliga musiklivets aktörer i Norge allt spotta upp sig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback