En enda kort dag av solsken
Regnat, regnat, regnat har det i sommar och jag kan inte låta bli att tänka växthuseffekten och klimatändringar när jag funderar på det. Den där novellen av Ursula K. Le Guin, som jag tyvärr inte minns namnet på, dimper ned i huvudet. Ni vet, den där det konsant regnar i flera år och alla barn måste vara inomhus och leka. Hela tiden. Så en dag, är det sol, endast en kort dag, omgärdad av en oändlig tidsrymd av regn. Alla springer glada ut i solen och leker som de aldrig har lekt för.... men de har glömt bort en flicka, som är instängd inomhus. De minns henne helt enkelt inte det i all yra över att känna solstrålar på sina bleka ansikten. Flickan kan inte komma ut och missar den enda dagen av solsken, antagligen den enda dagen i sitt liv. I mina mest pessimistiska stunder kan jag inte låta bli att fundera över om deg är mot något liknande vi rör oss. I skrämmande fart. Konstant regn, endast avbrutet av enstaka märkliga dagar av tropisk värme, åska och hagelstormar.
Men nu skulle ju inte detta bli ett ledsamt, grubblande inlägg om miljöförstöring utan en liten minnesanteckning om sommaren som gått.
För visst har vi haft roligt ändå. I juli for vi till Dalarna en vecka. Hyrde stuga mitt ute i varg- och knottmarkerna i Malingsbo. Ja, vi var faktiskt så mycket ut i obygden att stugan låg i en förort til Malingsbo, Gärdsjöbo. En liten by bestående av tre hus, två badplatser och en scoutgård. Så då kan ni tänka er. Underbart var det med stillhet och natur, trots att semestervekcan där började med ett brak. Vi kom körande från Norge och hann inte mer än in i huset färrän en fruktansvärd åskknall slog ut elektriciteten och blixtrade genom vardagsrummet. -UUUUUUUT I BILEN!! vrålade en mor, som inte alls var så pedagogiskt lugn som hon skulle vilja vara i denne situation. Vi kastade oss in i bilen igen, mamman med en gråtande Lillebror i armarna och pappan med en gråtande Storasyster vid handen. Jag kan väl bara säga en sak till mitt eget försvar för mitt hispiga agerande: har man en gång i sin ungdom suttit i ett fyravåningar högt sädesmagasin från 1700-talet under en åskstorm och sett gnistor flyga över rummet från en eldosa i närheten....ja, då har man minst sagt respekt för oväder. Särskilt när man befinner sig högt upp i dalaskogen. Så vi inledde vår vistelse i Dalarna med att sitta i bilen på gårdstunet i en halvtimme, titta på hagel och maniskt läsandes högt ut "Lotta kan cykla!".
Hursomhelst, vi kom ut bilen till sist och semester blev riktigt trevlig, mycket tack vare Ing-Mari, vår fantastiska bybo och stugvärd som kom puttrandes i sin lilla bil och fixade allt från vattenpumpar och kabel-TV. Det visade sig nämligen
att blixten slagit uta bådadera. Sedan följde skogsvandringar, bad, grillning, hemlagad mat hos mormor och morfar och diverse väldigt trevliga besök hos mors goda, gamla väninnor med familjer. Och vi såg kungsörn!
Senare i juli for vi till Västkusten och hälsade på moster med familj. Det blev så trevligt att vi inte ville åka hem när vi skulle utan spontanstannade två dagar till...med mosters godkänning, givetvis. Vi hann med både bad i Jonsered, besök på Lekpalatset, färjetur och klippromenad i Marstrand och picninc i Slottskogen i Götet. Och givetvis mängder av rosévin och skvaller på balkongen i Partille, förgäves spanande efter fladdermöss i natten.
Och visst har sommaren varit "Hærlig i Fredriksta'" också med salta bad och picninc på klipporna både på Kråkerøy, Vispen, Mærrapanna och Asmaløy. Jag som inlandskvinna och skogsmänniska fascinerad fortfarande av somrar med krabbfiske på solvarma klippor. Som liten upplevde jag aldrig det. Fast, det är klart att en blank insjö med aborrrar under bryggan och skog som speglar sig i vattenytan har sin charm den med. Fortfarande. Emellertid kan jag fortfarande förtrollas av HAVET och det faktum att vattnet är SALT och att det finns SNÄCKSKAL och TÅNG på stränderna. Min Fredrikstadfödda man tycker att jag är rätt rolig på det sättet. För honom har det alltid varit vardagsmat....-TITTA! HAVET! skriker jag, i falsett med lysande ögon. -Öh...ja? svarar han.
Så visst har vi alla haft en både rolig och bra sommar med många nya kuliga upplevelser för både vuxna och barn. Ändå känns den lite som att den varit just en enda kort dag av solsken.
...förresten, om någon vet vilken Le Guin-novell jag åsyftar, så ge mig besked om det, snälla...
Men nu skulle ju inte detta bli ett ledsamt, grubblande inlägg om miljöförstöring utan en liten minnesanteckning om sommaren som gått.
För visst har vi haft roligt ändå. I juli for vi till Dalarna en vecka. Hyrde stuga mitt ute i varg- och knottmarkerna i Malingsbo. Ja, vi var faktiskt så mycket ut i obygden att stugan låg i en förort til Malingsbo, Gärdsjöbo. En liten by bestående av tre hus, två badplatser och en scoutgård. Så då kan ni tänka er. Underbart var det med stillhet och natur, trots att semestervekcan där började med ett brak. Vi kom körande från Norge och hann inte mer än in i huset färrän en fruktansvärd åskknall slog ut elektriciteten och blixtrade genom vardagsrummet. -UUUUUUUT I BILEN!! vrålade en mor, som inte alls var så pedagogiskt lugn som hon skulle vilja vara i denne situation. Vi kastade oss in i bilen igen, mamman med en gråtande Lillebror i armarna och pappan med en gråtande Storasyster vid handen. Jag kan väl bara säga en sak till mitt eget försvar för mitt hispiga agerande: har man en gång i sin ungdom suttit i ett fyravåningar högt sädesmagasin från 1700-talet under en åskstorm och sett gnistor flyga över rummet från en eldosa i närheten....ja, då har man minst sagt respekt för oväder. Särskilt när man befinner sig högt upp i dalaskogen. Så vi inledde vår vistelse i Dalarna med att sitta i bilen på gårdstunet i en halvtimme, titta på hagel och maniskt läsandes högt ut "Lotta kan cykla!".
Hursomhelst, vi kom ut bilen till sist och semester blev riktigt trevlig, mycket tack vare Ing-Mari, vår fantastiska bybo och stugvärd som kom puttrandes i sin lilla bil och fixade allt från vattenpumpar och kabel-TV. Det visade sig nämligen
att blixten slagit uta bådadera. Sedan följde skogsvandringar, bad, grillning, hemlagad mat hos mormor och morfar och diverse väldigt trevliga besök hos mors goda, gamla väninnor med familjer. Och vi såg kungsörn!
Senare i juli for vi till Västkusten och hälsade på moster med familj. Det blev så trevligt att vi inte ville åka hem när vi skulle utan spontanstannade två dagar till...med mosters godkänning, givetvis. Vi hann med både bad i Jonsered, besök på Lekpalatset, färjetur och klippromenad i Marstrand och picninc i Slottskogen i Götet. Och givetvis mängder av rosévin och skvaller på balkongen i Partille, förgäves spanande efter fladdermöss i natten.
Och visst har sommaren varit "Hærlig i Fredriksta'" också med salta bad och picninc på klipporna både på Kråkerøy, Vispen, Mærrapanna och Asmaløy. Jag som inlandskvinna och skogsmänniska fascinerad fortfarande av somrar med krabbfiske på solvarma klippor. Som liten upplevde jag aldrig det. Fast, det är klart att en blank insjö med aborrrar under bryggan och skog som speglar sig i vattenytan har sin charm den med. Fortfarande. Emellertid kan jag fortfarande förtrollas av HAVET och det faktum att vattnet är SALT och att det finns SNÄCKSKAL och TÅNG på stränderna. Min Fredrikstadfödda man tycker att jag är rätt rolig på det sättet. För honom har det alltid varit vardagsmat....-TITTA! HAVET! skriker jag, i falsett med lysande ögon. -Öh...ja? svarar han.
Så visst har vi alla haft en både rolig och bra sommar med många nya kuliga upplevelser för både vuxna och barn. Ändå känns den lite som att den varit just en enda kort dag av solsken.
...förresten, om någon vet vilken Le Guin-novell jag åsyftar, så ge mig besked om det, snälla...
Kommentarer
Trackback