Vi fyndar på loppis!
I vår familj älskar vi loppmarknader. I alla fall gör jag och Storasyster det. Pojkarna hänger mer på, bara. I lördags anordnade skolans klass 6A loppis i staden och vi var givetvis på plats. Storasyster hade nämligen bestämt redan en vecka innan att vi SKULLE dit och att hon SKULLE handla saker för sina EGNA pengar. Och när Storasyster bestämmer sig för något så blir det oftast så.
Sagt och gjort, vi for dit. Jag går in i ett speciellt modus på loppmarknader, glömmer tid och rum och bara försvinner in bland gulnade kaffekoppar, uppstoppade ugglor och Det Bästas klassiska bokserier i fuskläder. Jag kan gå på loppmarkader hur länge som helst om ingen kommer och tar med mig därifrån. Eller jag har med mig en fyraåring, som inte är fullt så intresserad i sextiotalsporslin från Rörstrand som jag själv. Denna lördag, lät sig dock till och med fyraåringen charmeras av allt loppmarknaden hade att erbjuda. Medans hans syster snabbt fyllde famnen med begagnade gosedjur (något hon alltid gör, såvida hon inte hittar några avlagda Barbiedockor i åttiotalstappning, förstås), höll sig Lillebror sysselsatt vid en låda omaka plastdelar till inte längre existerande leksaker. Enligt honom var det inte så viktigt att hitta hela fungerande grejor, något hans föräldrar trodde, utan mer reservdelar som kanske kunde sättas ihop till något helt nytt. Hans kap blev därför ett litet svart plaströr som ingen i familjen än lyckats lista ut vad det ska höra till egentligen. Han fyndade också ett fullt fungerade par simglasögon, med ett integrerat nässkydd. Det har i skrivande stund redan provats ut i badkaret med stor framgång.
Vad gick jag därifrån med då? Jo, det ska jag berätta! O salighet, jag kapade åt mig en ugnsform i svartvitt sextiotalsdesign (Rörstrand, minsann!), en doftflaska med rosmönster, ett Norgesglass (som om ni nu inte vet det är nostalgiska inläggningglasburkar med ordet "Norge" i relieff i glaset), "Hodja från Pjort" av Ole Lund Kirkegaard (underbar barnbok som jag minns att Margaretha Krook läste högt på TV när jag var liten...minns någon annan det?) samt en fin, stor, mörkblå emaljgryta i sjuttiotalsdesign, perfekt att koka spagetti i.
De hade servering på den här loppmarknaden också, ett genialt drag när man vill muta trötta barn. Lillebror, som aldrig brukar äta speciellt mycket kaffebröd, smällde i sig två våfflor med jordgubbssylt på raken. Storasyster valde, sin vana trogen, chokladkakan. Så satt vi i en grupp slitna omaka pinnstolar allihop och fikade lite och läste högt ur "Hodja från Pjort" omringad av alla våra inköp. Till och med pappan i familjen, som aldrig köper något alls på loppmarknader, blev glad när han fick en vanlijkaka (Obs! Inte begagnad!). Efteråt betalade barnen själva loppisfynden med sina medhavda plånböcker i indiskt glänsande sarityg respektive blå plast med Musse Pigg på.
Nöjda for vi vidare i våra lördagsbestyr och vi tyckte väl alla att helgen hade börjat bra.
Sagt och gjort, vi for dit. Jag går in i ett speciellt modus på loppmarknader, glömmer tid och rum och bara försvinner in bland gulnade kaffekoppar, uppstoppade ugglor och Det Bästas klassiska bokserier i fuskläder. Jag kan gå på loppmarkader hur länge som helst om ingen kommer och tar med mig därifrån. Eller jag har med mig en fyraåring, som inte är fullt så intresserad i sextiotalsporslin från Rörstrand som jag själv. Denna lördag, lät sig dock till och med fyraåringen charmeras av allt loppmarknaden hade att erbjuda. Medans hans syster snabbt fyllde famnen med begagnade gosedjur (något hon alltid gör, såvida hon inte hittar några avlagda Barbiedockor i åttiotalstappning, förstås), höll sig Lillebror sysselsatt vid en låda omaka plastdelar till inte längre existerande leksaker. Enligt honom var det inte så viktigt att hitta hela fungerande grejor, något hans föräldrar trodde, utan mer reservdelar som kanske kunde sättas ihop till något helt nytt. Hans kap blev därför ett litet svart plaströr som ingen i familjen än lyckats lista ut vad det ska höra till egentligen. Han fyndade också ett fullt fungerade par simglasögon, med ett integrerat nässkydd. Det har i skrivande stund redan provats ut i badkaret med stor framgång.
Vad gick jag därifrån med då? Jo, det ska jag berätta! O salighet, jag kapade åt mig en ugnsform i svartvitt sextiotalsdesign (Rörstrand, minsann!), en doftflaska med rosmönster, ett Norgesglass (som om ni nu inte vet det är nostalgiska inläggningglasburkar med ordet "Norge" i relieff i glaset), "Hodja från Pjort" av Ole Lund Kirkegaard (underbar barnbok som jag minns att Margaretha Krook läste högt på TV när jag var liten...minns någon annan det?) samt en fin, stor, mörkblå emaljgryta i sjuttiotalsdesign, perfekt att koka spagetti i.
De hade servering på den här loppmarknaden också, ett genialt drag när man vill muta trötta barn. Lillebror, som aldrig brukar äta speciellt mycket kaffebröd, smällde i sig två våfflor med jordgubbssylt på raken. Storasyster valde, sin vana trogen, chokladkakan. Så satt vi i en grupp slitna omaka pinnstolar allihop och fikade lite och läste högt ur "Hodja från Pjort" omringad av alla våra inköp. Till och med pappan i familjen, som aldrig köper något alls på loppmarknader, blev glad när han fick en vanlijkaka (Obs! Inte begagnad!). Efteråt betalade barnen själva loppisfynden med sina medhavda plånböcker i indiskt glänsande sarityg respektive blå plast med Musse Pigg på.
Nöjda for vi vidare i våra lördagsbestyr och vi tyckte väl alla att helgen hade börjat bra.
God Morgen, Norge!
Igår var det studiedag på dagis/skola/ fritis här. Varje sådan dag när jag ett (jag vet, helt orealistiskt, men ändock) hopp om att barnen ska sova länge om morgonen. Lillebror hade dessutom faktiskt själv bedyrat för sin far vid läggdags att han skulle "sove leeeeeeenge" nästa dag.
Studiedagsmorgon visade det sig dock att Lillebrors tolkning av begreppet sova länge avvek markant från den tolkningen hans föräldrar (i synnerhet hans morgonrötta moder) tillägger just detta begrepp. Jag vaknande nämligen runt sex av att barnen hade ett storbråk om soffkuddarna i vardagsrummet. Jag varken orkar eller kan rekapitulera detaljerna till denna soffkudde-schism, eftersom min hjärna var alltför sömndrucken för att greppa hela bilden av det, men så mycket kan jag säga; det gällde antal.
De flesta storbråk mellan barnen i vår familj gäller just antal. Någon har en för lite av något som någon annan råkar ha en mer av. Sådant föder avundsjuka, illvilja, gråt, skrik och tandagnisslan. Nu hade Lillebrors soffa (nej, han har inte en egen soffa, men han tror det) en kudde mer än Storasysters soffa (nej, inte hon heller, men tror också det). Egentligen var soffkudde antalet jämnt delbart på två, något Storasyster som går i andra klass snabbt räknade ut. Rättvisetörstande Storasyster försökte därfor övertala Lillebror att ge henne en av "sina" soffkuddar med argumentet att de då skulle få likt antal. Det vägrade Lillebror på äkta envist Lillebror-vis att göra. Inte ville han ge henne något specifikt skäl för sin vägran heller. Det vill Lillebror ytterst sällan. Han gillar bara att vägra saker, och speciellt vägra den logiskt argumenterande Storasyster saker. Man ska ju inte sätta sig på sina höga hästar, bara för att man går i skolan och kan matematik. (Tror jag att han resonnerar).
Efter en stund ebbade faktiskt det här bråket ut. Och jag tror inte att det var för mina halvvakna och oinspirerade ingripanden från sovrummet med morgonrosslig röst: "Lillebror....Ge Storasyster en kudde...Du....". Antagligen för att det kom på att de var hungriga, för när jag kom in i köket hittade jag Lillebror där i full gång med att laga frukost själv, antagligen inspirerad av Storasyster (som brukar göra det ibland när hon känner sig hågad). Han stod i pyjamas på en köksstol och bredde messmör på knäckebröd. När fyraochetthalvtåringar brer smörgåsar gör de det verkligen med besked. Inte ett hörn av knäckebrödet lämnas bart och obrett. Inga halvmessyrer med slarvigt ditkladdade klickar här inte! HELA knäckebrödet skall bres, gärna kanterna också samt, av bara farten, en utvald del av skärbrädan under. Jag degraderades till assistent och fick leta rätt på andra saker Lillebror önskade till sin frukostförberedning; salami och bordsmargarin. Sedan gjordes en ny knäckebrödbit i ordning; också denna lika omsorgsfullt bredd som den första. Lillebror stod koncentrerat och betraktade sitt verk med smörkladdiga fingrar och sade glatt: - Etterpå skal jeg smøre en til deg også, mamma. En med gulost og paprika.
Sådana stunder glömmer man lätt som mor att man har blivit väckt okristligt tidigt av gråt och gnabb mellan syskon. Som mor tänker man istället: "Tänk, att han vet att ost och paprika är mitt favoritpålägg".
Studiedagsmorgon visade det sig dock att Lillebrors tolkning av begreppet sova länge avvek markant från den tolkningen hans föräldrar (i synnerhet hans morgonrötta moder) tillägger just detta begrepp. Jag vaknande nämligen runt sex av att barnen hade ett storbråk om soffkuddarna i vardagsrummet. Jag varken orkar eller kan rekapitulera detaljerna till denna soffkudde-schism, eftersom min hjärna var alltför sömndrucken för att greppa hela bilden av det, men så mycket kan jag säga; det gällde antal.
De flesta storbråk mellan barnen i vår familj gäller just antal. Någon har en för lite av något som någon annan råkar ha en mer av. Sådant föder avundsjuka, illvilja, gråt, skrik och tandagnisslan. Nu hade Lillebrors soffa (nej, han har inte en egen soffa, men han tror det) en kudde mer än Storasysters soffa (nej, inte hon heller, men tror också det). Egentligen var soffkudde antalet jämnt delbart på två, något Storasyster som går i andra klass snabbt räknade ut. Rättvisetörstande Storasyster försökte därfor övertala Lillebror att ge henne en av "sina" soffkuddar med argumentet att de då skulle få likt antal. Det vägrade Lillebror på äkta envist Lillebror-vis att göra. Inte ville han ge henne något specifikt skäl för sin vägran heller. Det vill Lillebror ytterst sällan. Han gillar bara att vägra saker, och speciellt vägra den logiskt argumenterande Storasyster saker. Man ska ju inte sätta sig på sina höga hästar, bara för att man går i skolan och kan matematik. (Tror jag att han resonnerar).
Efter en stund ebbade faktiskt det här bråket ut. Och jag tror inte att det var för mina halvvakna och oinspirerade ingripanden från sovrummet med morgonrosslig röst: "Lillebror....Ge Storasyster en kudde...Du....". Antagligen för att det kom på att de var hungriga, för när jag kom in i köket hittade jag Lillebror där i full gång med att laga frukost själv, antagligen inspirerad av Storasyster (som brukar göra det ibland när hon känner sig hågad). Han stod i pyjamas på en köksstol och bredde messmör på knäckebröd. När fyraochetthalvtåringar brer smörgåsar gör de det verkligen med besked. Inte ett hörn av knäckebrödet lämnas bart och obrett. Inga halvmessyrer med slarvigt ditkladdade klickar här inte! HELA knäckebrödet skall bres, gärna kanterna också samt, av bara farten, en utvald del av skärbrädan under. Jag degraderades till assistent och fick leta rätt på andra saker Lillebror önskade till sin frukostförberedning; salami och bordsmargarin. Sedan gjordes en ny knäckebrödbit i ordning; också denna lika omsorgsfullt bredd som den första. Lillebror stod koncentrerat och betraktade sitt verk med smörkladdiga fingrar och sade glatt: - Etterpå skal jeg smøre en til deg også, mamma. En med gulost og paprika.
Sådana stunder glömmer man lätt som mor att man har blivit väckt okristligt tidigt av gråt och gnabb mellan syskon. Som mor tänker man istället: "Tänk, att han vet att ost och paprika är mitt favoritpålägg".