lusekofta

Kroppens funktioner är ju ett fascinerande tema för såväl liten som stor, men det kan verkligen vara ett förvirrande tema också. Alla dessa kroppsdelar med sina konstiga namn. Jag vet, för jag har studerat anatomi och det jag mest minns från de studierna är att njurarna är som en liten egen planet. Eller två små egna planeter för att vara korrekt. De är så mycket mer komplicerade än vad man kan tro om man inte öppnat en anatomibok. Har ni till exempel hört talas om de proximala och distala tubulii? Glomerulus? Jamen, nefroner då åtminstone?

....Nä, jag tänkte väl det.

Men nu skulle inte det här handla om mig. Eller om mitt behov av att svänga mig med latinska uttryck för att maskera min mycket begränsade kunskap om njurarnas uppbyggnad.

Det ska istället handla om konversationen vid middagsbordet nu ikväll. Vi satt och fredagsmyste i sofforna i vardagsrummet, som det anstår ett seriöst fredagsmysande, när Lillebror plötsligt sätter i halsen. Han börjar hosta besvärat, vilket ju alltid triggar någon sorts alarmberedskap i min (och förmodligen alla andra föräldrars) hjärna. Han harklar och har sig och jag erbjuder honom vatten. Det får, till min lättnad, hostandet att snabbt ge sig och jag frågar (visserligen ganska enfaldigt frågat, men man blir lite enfaldig när alarmberedskapen slagits på och slagits av sådär abrupt som den kan göra runt små barn):

- Satte du i halsen, Lillebror?

Lillebror: - Ja, jeg fikk mat i feil HALS.

Storasyster, från den andra soffan:

- Ja, det finns mat-TRUTEN og vann-TRUTEN, vet du!