lusekofta

Lillebror ska till dagis. Vi sitter på golvet framför klädskåpet på hans rum och ska välja kläder. Lillebror är trött och gosig på morgonkröken och har ingen vidare lust att lämna hemmets vrå. Han har krupit upp i mitt knä och gjort sig så liten som en rätt långsträckt fyra och ett halvt-åring nu kan.
För att underlätta påklädningsprocessenn påminner jag honom om att det ju ska ske något extra roligt idag efter dagis, att vi ska åka till Moster i Sverige hela familjen och vara där över helgen.

- Skal jeg dit nå, mamma?

Vid den frågan rörs av den där oförmågan barn faktiskt har att påverka sin vardag i de vuxnas värld. De skeppas hit och dit som hjälplösa kollin ibland, även om man ju inte vill att det ska vara så. Det är inte alltid lätt för dem att hänga med i svängarna. Jag undrar också över hur många vuxna som skulle finna sig i att ha så liten medbestämmanderätt. För att trösta mig själv tänker jag att det ju i alla fall hjälper att informera och förklara (mina två käpphästar när det gäller barnuppfostran...eller ja, egentligen när det gäller allt i livet).

- Nej, först ska du till dagis. Sedan ska vi hämta dig och åka till Moster.

(Lillebror tänker lite, så kommer nästa fråga)- Kan du hente meg tidlig barnehagen idag?

- Jag kommer att hämta dig när jag brukar hämta dig, ungefär.

(L tänker lite till och lyser upp:) - Ok, jeg kan være der i TOLV sekunder.
Eller vent, i FJORTEN sekunder, mamma. Det er ikke så lenge.

Ack, så svindlande det måste vara att ha en tidsrymd som man kan töja och krympa som man vill i samsvar med egna småbroderliga behov....