Bebisslukaren
Jag målar pärlsponten i Lillebrors rum (OBS! Med luktfri, vattenbaserad färg!). Lillebror sitter på sin säng och tittar på.
-Mammaaa...Gjorde det vondt å svelge de babyene?
Hm. Jag kan riktigt känna min hjärna famla i mörkret där inne under skallbenet för att försöka förstå var i tankarna Lillebror är nu. Och varför han ser på sin mor som en kannibal, helt hux flux och fullständigt opåkallat. Jag menar en och en annan Laban seigmann har man ju mumsat i sig i sina dagar... men jag svär att där går gränsen för mitt människoätande! Min hjärna kastar in handduken.
-Hur menar du då?
Svaret jag får är, som så ofta när det gäller barn, både totalt logiskt och förklarande.
-Jo, jeg mener, du hadde jo meg og Storasyster i maven...var det vondt når du måtte svelge oss for at vi skulle komme inn dit?
Ja, det är ju de där kommentarerna som bara skrämmer livet ur en, eftersom man måste svara. Samtidigt bereder de oss sådan glädje, de där mest logiska frågorna i hela världen. Min mellankille frågade när han var typ fyra: "Varför älskar du min pappa och ingen annan pappa ?" Ja, det tåls ju att funderas på emellanåt.
Kram Sarah
Fundera får man allt göra, ja, Sarah! Om!
...till saken hör ju att jag såklart förklarade exakt HUR bebisen kom in i magen...vilket föranledde FLER frågor, men de tar vi inte nu...:-)
Hahaha vilken självklar fråga! :)