Liten införing i personlig hårologi (text från 2006)
Varför är det här med hår så himla viktig?
Jamen, allvarligt. Varför?
Tänk vad mycket energi vi gör av med genom funderingar och ältanden rörande vår huvudbehåring.
Jag gör iallfall säkert av med tankekraft som omvandlat till kärnbränsle skulle vara i storleksordningen av en Tjernobylreaktor.
Och det bara på en vecka.
Jag har ju redan ju redan omhandlat min paniska skräck för frisörer, så med risk för att verka självcentrerad (Vaddå? Jag?) går jag djärvt djupare in på ämnet hårstyling.
Trots denna min fobi för ändringar av min frisyr, måste jag säga att jag jobbat på bra genom åren och prövat det mesta av fasonger och färger. Från att genom huvuddelen av min barndom varit klippt i en jämnt ansad naturlig mellanblond page med lugg (min fars verk, som ni vet) gick jag tonåren i mötes med en kortklippt frilla.
Eftersom jag på denna tid levde i tonårshelvetet med en abnormt störd fettbalans i hårbottnen, låg min korta klippning med lugg så tätt runt huvudet som om en ko skulle ha slickat på den.
Det hjälpte inte hur ofta eller hur sällan jag tvättade, om jag använde ölschampo eller Barnängen eller Flex eller Wella.
Håret låg klistrat intill huvudet. Lika tätt som det varit en sådan där avtagbar plastfrisyr som Legogubbarna hade.
Jag kunde lika gärna ha tvättat håret i extrasaltat margarin.
För att råda bot på denna brist på luftighet kom min mor på den eminenta idéen att jag skulle permanenta mig när jag var tolv.
Vilket jag gjorde.
Från att ha haft en kofrisyr hade jag nu en fårfrisyr, men jag var tydligen ganska glad ändå eftersom jag fortsatte at gå till frissan och locka till mig i flera år efteråt med ett par månaders mellanrum.
Varje gång kom jag hem krulligare än Harpo.
Under tiden växte håret till halvlångt. Vid ungefär femton års ålder dök också den touperade luggen upp. Då stod jag med min mors lilla touperingskam från sextiotalet med utskjutbart metallpinneskaft framför spegeln i mitt rum. Ôversta hyllan på mitt skåp såg ut som varulagret hos Åhlens parfymavdelning. Det bågnade av sprayer, hårgeléer, vaxer och mousser. Jag tufsade till min lilla lugg som mycket det bara gick. Helst skulle man ha en likadan upåtstående spretlugg som tyska discostjärnan Sandra eller norskvenska Tone Norum.
Här var glassiga tonårstidningen Okej med sina fyrfärgsuppslag på åttiotalets superstars min eviga källa till inspiration och visdom. Stort sett alla som var avbildade i den tidningen hade luggar som stod ca tjugo centimeter rakt upp från huvudet, trotsande tyngdlagen med hjälp av sockervatten och Studio Light.
Detta misshandlandet av min lugg fortgick faktisk ända till jag tog studenten, måste jag säga, så det är underlig att jag inte har drabbats av framskallighet. En kal fläck bara där min lugg en gång var innan den ledset gav upp kampen mot mishandlingstouperingen och bara ramlade av en dag i ren modlöshet.
Men jag har faktisk luggen intakt än i dag, tack och lov.
När jag flyttade till Uppsala för att studera villa jag plötsligt anlägga ett mer seriöst yttre och klippte till en rak page med lugg. Sedan varierade jag den här pagen med lugg, utan lugg allt som andan föll på.
Runt tjugoårsåldern var jag tvungen att färga håret lite kopparrött. Jag skriver tvungen eftersom detta faktisk var ett, av omständigheterna, framtvingat beslut .
Mitt hår hade nämligen blivit grönt.
Av sig självt.
Jag trodde först jag var ensam om detta bisarra problem tills jag kom till en frisör som sa ”jaha, du bor i Uppsala ser jag” när hon tvinnat en test av mitt lätt mossfärgade hår mellan sina fingrar. Det visade sig att vattnet i ledningarna i Uppsala var grönfärgat av gudvetvad för mineral, och att det var ett välkänt faktum för frisörerna i trakten att ljusa människor fick en lätt nyans av barrskog i sina lockar efter en stunds boende i staden.
Hon rekommenderade därför ett slags skum i en kopparkatig ton till mig, som jag körde meg ett tag.
Tills jag flyttade till Borlänge och bort från det gröna Uppsalavattnet. Då färgade jag håret ljusblont.
Detta var början på min blondinperiod på allvar. Under Borlänge tiden som varade i två år, när jag var 21 till 23 år gammal, blev håret kortare och ljusare allteftersom. Jag hade en slags kort platinafärgad Marilyn-aktig frisyr. Polycolor nr. 11 var min bästa vän.
Efter en sommar i Spanien som au-pair och ett kort tilbakafall i Uppsala på en termin, styrde jag så kosan mot Göteborg. Där blev mitt hår gradvis längre och jag varierade mellan ljusblont och mörkblont de fyra år jag bodde där. För det mesta var håret rakt, men jag hade också ett litet gästspel som permanentad ett litet tag (hempermanenten from hell som jag berättat om tidigare).
En dag 1998 blev jag trött på långt hår och tänkte att jag vill också se ut som Jennifer Aniston (gjorde då). Gick ned till den persisktalande frissan på gården, där studenter förstås hade rabatt, och blev klippt.
Eller det är väl en underdrift.
Jag blev skamklippt, snarare.
Snubblade ut med en frisyr som inte alls liknade en uppklipp, sexig, svepande Friends-frilla utan mer nåt man ser i NHL när de tar av sid hjälmarna i halvlek.
Jag fick chock när jag såg mig i spegeln och låg de nästa två dagarna i fosterställning i mitt trista studentrum i förorten, med tom blick och jämrade ”vad i helvete har jag gjort” i en, till synes, ändlös deprimerande loop.
Till slut steg jag upp, flyttade till Norge och lät håret växa igen.
För det gör ju det. Växer ut.
Det är extemviktigt att komma ihåg det när man just blivit överfallen av en galen damfrisörska och ser ut som en afghanhund med skabb.
Sedan då och fram till nu har jag haft håret halvlångt ljust och oftast i mittbena rakt ned. Otroligt enkelt och praktisk frisyr när man har dåligt med gryn och måste sköta klippningen hemma.
Så hände det något i förra veckan som plötsligt slutade med att jag nu sitter här och skrivet i en brun page med lugg.
Vet inte vad det var.
Tyckte bara att det var dags för en förändring.
Jag har haft samma frisyr under båda mina graviditeter.
Nu är min äldsta 4 ½ och min yngste 1 ½ och det betyder att delar av mitt hår måste ha varit runt fem år gammalt.
Kanske är det en markering.
Lite som att klippa navelsträngen.
Fast högre upp och med en skarpslipad frisörsax.
Nya tider, ny frisyr.
Jag är redo.
Men mina OKEJ- tidningar lämnade jag kvar i mina föräldrars källare1989.
Howard Jones må blicka självsäkert ut från de blanka sidorna med sitt morotsspret till hår. Det får han ha för sig själv nuförtiden.
No more uppåtlugg för mig.
(November, 2006)