lusekofta

Barnas religions- och/eller livsåskådningsfilosofiska reflektioner (nu var jag allt diplomatisk) kommer gärna lite oväntat och plötsligt. Som häromdagen. Jag och Lillebror småpratar om något (jag minns inte ens om vad nu). Jag går runt och sopar golvet, vilket jag ständigt gör här hemma, tycker jag. Eftersom jag inte alltid orkar leta fram dammsugaren. Och eftersom vi har två barn som smular och tre katter som hårar. (Och två vuxna som dräller kaffe, höll jag på att skriva, fast det kan man ju inte sopa upp så bra. Fast man kan försöka.) Sopkvasten är, hursomhelst, liksom en apart förlängning av min kropp. Som Edward Scissorhands. Eva Kvastarm. Nä. Ingen bra filmtitel där.

Nu avvek jag från ämnet. Förlåt. Mina egna reflektioner är, som ni ser, inte så värst djupa. Det var ju livsåskådning vi skulle prata om. Inte bisarra (men praktiska) kroppsdelar.

Nå, jag går där och sopar och pratar på. Helt abrupt hoppar Lillebror upp i soffan med ett skutt. Han sätter sig i  lotusställning, med korslagda ben, och SMÄLLER ihop handflatorna, som i en bönegest, sådär Lucia-aktigt. Han sluter ögonen och sitter så, stilla i fem sekunder (bara det är myyycket ovanligt för Lillebror). Så säger han tvärsäkert och med högtidlig stämma:

"Sånn her sitter Gud. Morgen, middag og kveld!"

Jag tittar på honom och tänker att jag gillar tanken på en mediterande Gud.
En reflekterande Gud.
En Gud som tar sig en funderare.
En Gud som inte dömer någon innan han har gjort lite yoga först. Morgon, middag och kväll.

Och jag gillar tanken på att Lillebror så självklart vet hur han ser ut.