lusekofta

Jag bloggar ju sporadiskt. Minst sagt.

I lång, lång tid nu (typ sedan innan sommaren) har jag inte haft någon inspiration whatsoever att skriva. Ingen alls. Nada. Zilch.

Det har varit ett tomrum i huvudet och i hjärtat. Jag har inget svar på varför. Det var inte så att något speciellt hände. Det var ingen kris, inget plötsligt hemskt trauma som fick mig att sluta skriva. Tack och lov! Men konstigt ändå, eftersom man kan tycka att det rimligtvis borde ha varit någon allvarlig händelse som gjorde att jag slutade skriva en avsevärd stund.

Det att skriva är det jag egentligen tycker mest av allt om att göra. Det är en del av mig själv (för att ta till en kliché). Jag definierar mig själv som en skrivande människa. (Ja, det låter pretentiöst,. Ja, jag struntar i det.) Jag har skrivit ända sedan jag fick min första dagbok när jag var sju år, 1977. Den var blank och klargrön med ett bjärt färgfoto av ett hästansike utanpå. Jag skrev med blyerts och STORA bokstäver som täckte halva sidan. Jag skrev saker som "Kära Dagbok. Idag är jag sjuk. Hej då!". Och nästa dag: "Kära Dagbok! Idag är jag sjuk. Men bättre. Hej då!" Kanske inte direkt texter som hade vunnit Nordiska Rådets Litteraturpris för sin originella språkdräkt och sina avancerade formuleringar, men på något sätt var de viktiga för mig. Jag fick uttrycka mig. Jag såg mig själv i bokstavsform. Det som var jag blev bekräftat av ord.

Lika konstigt är det hur lusten att skriva kan komma tillbaka, plötsligt och med en sådan kraft. Allt på grund av vetskapen att någon läser det jag skriver. Och någon bryr sig om det. Någon blir berörd. Så tack, för att du läser. För att du SER mig. Och för att jag kan få se dig genom ditt gensvar.

I det här fallet var den här någon en person jag inte haft kontakt med på mycket, mycket länge och som skrev till mig att min blogg blev läst. Att någon rycktes med i mina berättelser.
Att den var (och jag hittar inte på det här) f a n t a s t i s k.

Should auld acquaintance be forgot, and never brought to mind?

Mer skulle det inte till. Men det är ju så stort.

För visst är det väl så för oss alla bloggare, mailare, twittrare, chattare och facebookare att det är just det vi hoppas på. Att någon ska läsa. Att det ska röra vid någons hjärta. Att någon ska hitta något i det vi skriver som slår an en ton, någonstans.

Och i förlängningen att vi själva blir sedda. Bekräftade. Att vi finns. Att det vi känner och upplever är viktigt också för andra än oss själva. Hur patetiskt den än kan låta. Det rena, stora och sanna kan låta patetiskt, men är det inte.

För det är så lätt att bli bortglömd och att glömma bort. Vi har jobb, barn, relationer, hus, lägenhet, bil, sommartuga, hund, katt, båt, våra fritidsintressen, barnas fritidsintressen. Det kräver sitt att ha tid till vänner i allt detta. Speciellt gamla vänner. De du INTE träffar varje dag på kontoret eller verkstaden eller skolan eller sjukhuset (eller vad du nu än har ditt värv). Eller över radhushäcken. Eller på korpfotbollen. Eller tjejmiddagen.

Då är det en gåva att veta att det du skriver blir läst av någon du bryr dig om. Att ni bägge finns där, mitt i livets pulserande hjärtslag. Och även om ni inte ses varje dag eller varje månad eller, ens, varje år, så blir ni sedda av varandra. Genom det skrivna ordet. Det är ju det som är det fiffiga med just skrivna ord. De behöver inte levereras ansikte mot ansikte. De kan läsas och förstås även om skribenten och läsaren befinner sig sjuttio mil från varandra. Och de kan läsas en timme, en vecka eller (något som vi arkivarier verkligen gillar) trehundra år efter att de skrevs. (I det sistnämnda tillfället förstås av en helt annan läsare, men ändå. You get my drift.)

For auld lang syne, my dear, for auld lang syne. We'll tak' a cup o' kindness yet, for auld lang syne.

Och nu, i detta ögonblick, kan jag se någon le genom bokstäverna åt det jag just skrivit.