lusekofta

Vi promenerar hem från fritids och dagis som vanligt en dag, jag, Storasyster och Lillebror. När vi går och pratar och filosoferar om ditt och datt fäller plötsigt Lillebror repliken som får mig att förvånas. Till synes utan anknytning till sammanhanget utbrister han, stillsamt och med eftertanke:

- Men på Djungelland kan jeg være fri.

Djungelland är, för de som nu inte veta detta, leklandet på Nordby shoppingcenter utanför Strömstad, där vi som östnorrmän givetvis handlar ibland. Där finns bollhav att dyka i, klätternät att hänga i, långa rutschkanor i spiral att åka fort i och mystiska tunnlar att krypa igenom. Jag har ju förstått att Lillebror älskar det. Men tydligen har jag inte riktigt förstått HUR MYCKET. Jag har inte insett själva vidden och själva djupet av denna kärlek till ett västsvenskt lekland.

Förrän nu.

För nu slår det mig, en vanlig dag på väg hem med mina barn, att för Lillebror är Djungelland ett sagans land som stiger fram i guldomstänkta dimmor (för att stjäla lite från Dan Anderssson) med själva namnet i juvelbesatta, glittrande bokstäver. Det är ett fridlyst reservat för barnasinnet. Där upphävs alla regler för vad man får och vad man inte får när man är en femårig pojke.

Och är man en femårig pojke är det, ack, så mycket man inte får. Till exempel hinner man inte ens stå och svaja lite diskret i dubbelsängen utan att en Vuxen kommer och hojtar: HOPPA INTE I SÄNGEN HAR JAG SAGT!! Man får heller inte springa ut i gatan där bussarna kör och hämta fotbollen när man behöver, utan måste förnedras av att  Storasyster på åtta och som får lov, gör det (och gärna med ett nedlåtande leende på läpparna). Man får heller inte åka på stjärten nedför bergknallarna i trädgården, fastän det går mycket fortare än att gå i trädgårdstrappen. Gör man det kommer garanterat en, samma eller eventuellt en annan, Vuxen och muttrar om byxbakar som slits hål på stup i kvarten. Man får helst inte springa ut i strumplästen, även när man har bråttom och verkligen måste. Det är heller inte tillåtet att skjuta med sin pilbåge inomhus, fastän man tydligt förklarar att man ju faktiskt måste få öva om man ska utveckla sitt bågskytte. Inte heller verkar det uppskattas speciellt när man äntligen lyckats fånga Världens Största Harkrank i sin håv och stolt tar den med sig in i köket. Det är även absolut förbjudet att gå själv till dagis, fast man VET att man hittar.

Så många restriktioner vi binder våra barn till. Vi curlar och curlar så hälften kunde vara nog. Och visst måste vi beskydda dem mot faror. Och visst måste barnen lära sig regler här i livet.

Då är det allt närapå en himmelsk försyn att Djungelland finns, där en femårig pojke får vara fri.