Leksaksnoja
En ny lärdom idag: man kan, utan vidare, tillbringa två timmar i Den Stora Leksaksbutiken. Med man åsyftar jag nu mig själv och maken, utan barn, hör och häpna. Vi hade dumpat Storasyster och Lillebror hos Farmor och Farfar och farit iväg , fria och franka, för att leta fördelsedagspresent till en av oss närstående blivande treåring. Fiffiga som vi är tänkte vi att detta företagande skulle gå betydligt smärtfriare utan barn. Vi skulle kunna undvika obekväma scener av utagerande habegjär. Det skulle också ta betydligt kortare tid utan barn.
Trodde vi.
Efter en stunds tilvaro i detta Mammons tempel av gigantiska proportioner, kände jag mig lika överstimulerad som en fyramånaders baby i en spelarkad. (Eller nåt, jag kommer inte på någon vidare bra liknelse för exakt hur överstimulerad jag kände mig.) Jag blev i alla fall alldelles ballögd (dalmål) av alla blinkande, glittrande, färgsprakande, surrande, plingande, spelande, pratande, snurrande, lockande och lekande föremål runt min person. Jag kan verkligen förstå, first hand, varför man som litet barn lägger raklång sig ned på golvet och vråååålar på sådana ställen. Jag hade en stark inre drift att göra det själv, men som tur var har jag ju några psykiska spärrar intakta.
Vi vimsade hur som helst runt planlöst bland glitterponnyer och fjärrstyrda SUV-bilar. Detta trots att vi noggrannt hade gjort upp en inköpslista innan avfärd.
Till slut lyckades vi enas om att det Lillebror verkligen behövde var mer räls till sin Brio-järnväg och ett litet skojigt batteridirvet tåg med godsvagnar till detta. Vi kom också fram till att det jag och mannen verkligen behövde var Genus-utgåvan av TP med sexhundra nya frågor.
Men det var så nära (måttar med tummen och pekfingret) att vi också hade kört hemåt med en plastkopia av Han Solo's The Millenium Falcon till mannen och Hermione Granger's trollspö med ljus och ljud till mig. Bombarda!....
Utmanad!
Jag har blivit utmanad av www.ansgarssyskon.blogg.se att komma med sju, rätt så personliga, önskningar inför nyåret.
Och tur är väl det. Annars skulle jag väl ännu inte fått ändan ur vagnen och uppdaterat min blogg.
Skäms på sig, Lusekofta! *hötter barskt med pekfingret åt mig själv och tar mig själv i örat. Det är minsann inte lätt att göra detta samtidigt som man då faktiskt försöker just uppdatera sin blogg, kan jag tala om).
Nåväl. Nog ordat om detta nu. Here goes:
1. Att mina barn kommer att få uppleva lika snöfyllda vintrar som den 1976 i södra Dalarna. Jag kommer ihåg att min fars snöskotningshögar räckte upp till taknocken på vår enplansvilla. Och att allt bara var helt magiskt.
2. Att vi kan fira det som återstår av jul och nyår i fridens tecken och ha det fint ihop hela familjen utan syskonbråk och/eller stressat föräldragnabb.
3. Att mina barn kan se tillbaka på sin barndoms jular och tänka just det att: "Vad MYSIGT det var!" (Och inte: Mamma hade hela skinkan full med jul , Pappa hyperventilerade sig in i ljusslingan, Lillebror dängde sin verktygslåda i trä i huvudet på Storasyster och Storasyster skrämde Lillebror från sans och vett med prat om spökena som bor på övervåningen :-S).
4. Att mina barn överhuvudtaget kan se tilbaka på sin barndom och tänka just det att: "Vad MYSIGT vi hade!" Och inte...(tja, stort sett det som redan nämnts ovanför).
5. Att de, när de kommit vidare in i pubertet och studenttid fortfarande kan komma och bara spontankramas. (Ja, jag vet att jag är naiv)
6. Att jag fortfarande, när de nått sagda mognad, kan komma ihåg exakt hur det kändes när de kom rusande, klamrade sig fast runt mig och liksom flåsviskade "Mamma, du er pen" rätt in i min örongång.
7. Att inte syskonbråken blir värre med åldern, men mildras med den psykologiska mognaden och att de inser vilken underbar bror/ alternativt syster de har. (JAAA! Jag har ju SAGT att jag är naiv redan!!!)
8. Att jag och min käre kan få mer tid att bara vara vi, ibland.
9. Att jag och min syster lyckas sammanföra våra famlijer oftare på semestrar och dylikt, för att skapa en solid kusingemenskap under åren som kommer. (Och sitta på hennes balkong, dricka vin och prata skit. :-))
10. Att mina vänner gamla som nya, vet att jag tänker på dem, även om jag bor långt bort. Och att jag bättrar mig och reser till Sverige oftare för att fysiskt upprätthålla denna vänskap (det lät ju lite fel och tvivelaktigt, på nåt vis, men ni fattar nog vad jag menar...)
Hoppsan, sa gumman som gick på bio
Det blev ju tio
Jaja...se det som en kompensatione för skral uppdatering från min sida. ..
Och Gott Slut til er alla från oss alla!
Papa's got a brand new home
Det började med att vi kivades om själva ihopsättningen av huset. Sedan bar det sig inte bättre är att någon (jag nämner inga namn) drog av värmen på plattan till sockerlagen, som därpå stelnade ordentligt. Och inget kan som sockerlag verkligen STELNA, I tell ya. Detta fick till följd att någon annan (nämner inge namn här heller) knäckte det halva pepparkakstaket som hon (oops försade mig!) just doppat i lagen för att på så sätt kunna foga ihop det hela. Vi gnabbades en stund lite om vems fel detta missöde egentligen var. Så försökte vi oss på ett dopp av den andra takhälften, varpå Pappan viftade (högst okontrollerbart i Mammans tycke) med en träslev med het sockerlag och brände Mammans ena tumme så att hon fick en STOR brännblåsa. Kallt vatten spolades och så bestämde sig Pappan för att HAN nu skulle fortsätta hela detta arkitektoniska projekt ensam. Mamman gick då in i vardagsrummet med sin onda tumme, surade och såg på en Chevy Chase-film. När Mamman hade surat klart gick hon ut och kunde konstatera att Pappan faktiskt hade gjort ett briljant lagningsarbete med taket genom att medelst sockerlag klistra fast pepparkaksstjärnor över de värsta läckorna.
Dagen efter fick barnen pynta det hela med kristyr och en oförsvarlig mängd non-stop, så nu syns inte skarvarna alls. Nästan. Vi lade sånn där vit fluffig kuddfyllnad runt allt och petade ned konstgjorda små flugsvampar. Och Lillebror flyttade snabbt in sin lilla gula plast- Barpapappa in i huset. Varför i all världen ska bara tomtenissar få bo i pepparkakshus för?
Luciainhopp
Hursomhelst, vi kom dit, välstrukna och välkammade och Storasyster försvann med hemlighetsfull min in på dagisfröknarnas kontor och jag gick in och intog min plats vid kaffebordet tillsammans med andra förväntansfulla förädrar. Det skulle, same procedure as last year, bjudas på både Luciatåg och julspel. Allt detta skulle begynna klockan halv sju och salen släcktes effektfullt ned. Klockan kvart i sju började föräldrar och syskon skruva på sig. En liten finklädd bror i skjorta och hade somnat, ljudligt smattandes på sin napp.
Då kom dagisfröken Kari in och informerade om att de väntade på huvudpersonen, Storasysters bästis C, alias lucian, som inte dykt upp än. En sådan olycka! Vad göra? Det väntades lite till i mörkret, mumlades och så...hördes luciasåangen svagt i kulisserna någonstans. Vad är det med den sången egentligen? Det går alltid som en ilning genom hela publiken varje gång man hör den sådär på avstånd och den växer sig starkare och starkare...Natten går tunga fjät.....
Så lystes korridoren svagt upp och in kommer......STORASYSTER!! SOM HELA DAGIS LUCIA!! Och inte hade man fått någon förvarning heller som man brukar på få på musikaler om stjärnan insjuknat: "Due to unforseen events we have to inform you that in tonight's performance of the Luciatåg, the part of Lucia will be played by Storasyster."
Jag fumlade fram kameran som naturligtvis just i denna stund bestämde sig för att jo, nu var nog batteriet allt slut. Lyckades i alla fall både filma och ta ett par bilder på nåder med en ilsket blinkande batterilampa på skärmen. Kompenserade sedan med mobilen. Det är ju inte var dag som ens stora lilla dotter intar en sådan central roll i stadens kulturliv.
Och jag har aldrig i mitt liv sett en Lucia i med mer tindrande ögon eller nöjdare flin.
Till historien hör att Storasyster var Maria i julspelet också. Så det blev liksom en kväll fylld av berömmelse och strjärnstoft.
.
Kompis C kom efter en halvtimme och fick vara med på resten, glad i hågen och inte nämnvärt affekterad av att strålkastarljuset hade snotts av hennes understudy.
Ropen skalla: pepparkaksklubbor åt alla!
Som tur var hittade Mamman och Storasyster relativt snart efter ankomst de redan nämna ljuvliga klubborna av pepparkakor med rosa och ljusblå glasyr och pinnar i och det hjälpte något på Lillebrors sociala ångest. Som tur var hade Pappan också förutseende tagit med bärmesen i bilen. Lillebror bars sedan runt mellan ulltofflor och bivaxljus i bärmes med pepparkaka och glasyr upp över öronen och såg på det hela taget rätt nöjd ut.
Men det bästa var när vi åkte hem och åt lussebullar i köket med adventsljusstaken tänd bara vi fyra. Vem behöver egentligen stressa runt och vara social i juletid...?
