De va en barnprogramstanke, Franke
Vi ser mycket på svenska barnprogram här i huset. Inte för att det är något fel på norsk barne-TV, men kanske mer för att barnens mor får lättare anfall av nostalgi när det vankas Bolibompa. Fast egentligen är nog det min lillasysters (född 1979) nostalgi jag på något skumt sätt har övertagit. På min tid, det glada sjuttiotalet, lät ju signaturen till barnprogrammet så här:
- Kom nurå?
- Vaddå?
-Barnprogram i teve två!
(allt sagt i kör på lite släpande stockholmska)
Inga hopsande gröna Bolibompadrakar på den tiden inte.
Jag såg på Fem myror och Vilse i pannkakan. Mina barn ser också på Fem myror (fast på DVD).
Vilse i pannkakan har jag inte vågat utsätta dem för ännu. Det går fortfarande kalla kårar utefter ryggraden när någon säger (det gör ju inte någon speciellt ofta, men i alla fall...)...........................Puttputtputtputtputt....
STORPOTÄTEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! far det paniskt genom min hjärna.
Lillebrors (2) (och min) klara favorit just nu är Höjdarna. Det är, för er synnerligen obildade människkor därute som inte vet, en samling tygdockor som bor på tak. Som Mupparna ungefär. Fast på svenska. Och mycket bättre. Lillebror kallar dock programmet för "Abbe og Bebbe spiser cornflakes". Det gjorde nämligen dockbröderna Abbe och Bebbe i ett avsnitt och det har tydligen gjort starkt intryck på honom. Han blir oftast ganska så rastlös under Bolibompa och kommer med böcker han hellre vill att jag ska läsa, klättrar i soffan eller upp ovanpå datorn och så. Det är med andra ord SVÅRT att få Lillebrors odelade uppmärksamhet om man är barnrpogramsmakare. Höjdarna klarar däremot det. Då sitter han, rak i ryggen, blickstill i mitt knä och ser med runda, blå ögon oavlåteligen mot tv-skärmen. Storasyster fick knappt lov att ens se i ögonvrån på TV när hon var två, men det är konstigt vad man har tilgång på när man har en äldre syster.
Storarsyster ÄLSKAR Disney, efter egen utsago. Det inbegriper ALLT tecknat, eftersom hon tror att det då är Disney. Hon känner t.o.m. igen loggan för Disneychannel i tidningen. Lite skrämmande, tycker föräldrarna. Och så älskar hon prinsessor. Disneyprinsessor. Har lite på känn att det är något hon ibland säger bara för att det är den gängse inställningen i hennes lilla tjejgäng på dagis. En sorts social kod. Och så är ju de härsans Disneyprinsessorna med sin militanta ROSA uppsyn överallt nuförtiden. Flickor SKA liksom gilla dem, och nåde de som inte gör det. Jag kan inte hjälpa att feministen i mig skriker högt när det gäller detta. Och att jag, utan att verka diktatorisk, försöker bredda min dotters kunskap om barnfilm utanför det, så alltför dominerande Disneyfältet.
Jag vet ju att det är annat hon också tycker om, som tur är. Madicken är fascinerande, särskilt hennes busiga lillasyster Lisabet. Busiga barn generellt är ju intressant att se på. Speciellt busiga flickor, som Pippi. Ronja Rövardotter är , i detta hänseende, också en favoritfilm. Och Grodan Boll och Kalle Stropp. I den filmen är det en scen där Räven dansar på bordet under Nobelfesten. Hon kiknar av skratt varje gång just den scenen kommer.
En gång när vi var ensamma hemma och Pappan minsann var i Prag, lånade jag Mary Poppins på biblioteket. Musikalfilmen från 60-talet med Julie Andrews. Det blev en formidabel succé i det Pedersenska hemmet! Barnen sjöng med och filmen skulle ses på norska, så på engelska, så på norska, så på engelska...Lillebror blev helt i gasen och dansade något som väl skulle vare skotsk jig framför tv.n tillsammans med Dick van Dyke. Storasyster pratar fortfarande om denna filmupplevelse nu, månader efter, så nu är det nog snart dags för en ny visning.
Jag vet ju hur starkt intryck vissa saker gjorde på mig när jag var liten, men var det så bara för att vi faktiskt bara hade två kanaler då? Man har ju minnen från barnprogram som aldrig tycks blekna och som bara lyser upp en innifrån...Vad kommer mina barn att tänka tillbaka på och bli nostalgiska för när de blir stora...?
Jag kan inte hjälpa det, men inom mig hoppas jag att det INTE är Disneys prinsessor.
Hellre Abbe, Bebbe, Luleå, Lipton, Ester, Franke...och Dick van Dyke.
Chim-chimeney-chim-chimeney-chim-chim-cheroo...
Men den där signaturen minns ju jag med!Den måste väl ha funnits på min tid också? Har just inget minne av bolibompa..konstigt. Kanske för att jag aldrig tyckte om Björnes magasin. Jag tyckte Björne bara var dryg å snål, han bjöd ju aldrig nån på de där pepparkakorna utan åt bara själv..Däremot satt jag klistrad vid "Fem myror", den gick ju i repris när jag var liten precis som "Vilse i pannkakan". Hade faktiskt två strumpor som min mor hade sytt ögon på som jag lekte Syster Yster å Lill-strumpan med =)Men storpotäten ger mig också rysningar än idag..
Var jag som postade ovanstående..
De där rosa disneyprinsessorna ger mig rysningar med. Tyvärr har vi dem välrepresenterade här hemma men bara som figurer än så länge, inga på film eller så. Har du läst Per Gustavssons Så gör prinsessor? En barnbok om prinsessor som dels har fina kläder och så men dels också måste ut ohc slå ihjäl drakar och rädda prinsar och så vidare. Fick tag på den åt H. En hit. Och INTE så disneyskt.
Åhå, det låter verkligen som en prinsessbok i min smak, det! *ut och leta på nätet* Tack för tipset! :-)
...så du minns den signaturen du också, Kaninsyrran! Kanske eru inte så liten i alla fall då, ha ha. Mina barn har heller inte gillat Björne så väldigt, faktiskt. Vet inte om det är pga hans själviska överkonsumtion av pepparkakor, eller vad men...Ja, Lillstrumpa och Syster Yster, ja. Ett annat av Staffan Westerbergs mästerverk. Jag har förresten aldrig förstått varför så många i min generation klagar över hur traumatiserande hans barnprogram var. Jag diggade Staffan. Men okej, Storpotäten var i en klass för sig...Puttputtputtputt...nej, nu rös jag nästan åt mig själv ha ha!