lusekofta

Jahapp, så sitter man här och känner sig som en sopig morsa igen.

Mina föräldrapedagogiska mål när jag vaknar om morgonen är:
1. inte skrika åt barnen, men se med road blick på de små missöden som kan tänkas inträffa.
2. ta det l u n g t
3. tillrättavisa dem med en milt moderlig och vänlig, men ändå respektingivande, stämma, som inte (jag repeterar: INTE) går över i okontrollerbar falsett.

Har väl, kan jag säga, inte än lyckats uppfylla alla dessa tre mål på en och samma dag. Någonsin.

Idag vaknade jag till exempel av att min dotter bringade mig det glada budskap att hon kissat i sängen.
Sängkläder måste bytas och madrass tvättas och torkas (under värmepumpen i vardagsrummet som är huset varmaste ställe).

För övrigt gick första halvlek av morgonens påklädningsmatch som på räls. Barnen lekte i Lillebrors spjälsäng medan jag duschade. Normalt sett måste jag ju säga att de två norska syskonen ligger i luven på varandra en hel del. Men så finns det sådana ögonblick som känns så heliga och fulla av en sådan ro och klingande barnaröster att man bara vill pressa dem som rara växter och sätta in dem i en  imaginär minnesbok för att alltid, ALLTID komma ihåg hur det var. Jag hörde dem från badrummet. Lillebror som skrattar så han kiknar, Storasyster som är i sitt esse i rollen som "Tokroliga Storasyrran" (en roll hon verkligen mästrar ut i fingerspetsarna) och Lillebror som hickande av skratt och med beundran i rösten över detta under av komisk talang ropar "Ännu mer!".

Så...bryts magin av G R Å T. Lillebror har dragit Storasyster i håret. Ingripande måste ske, Lillebror förmanas och bes om att be sin syster om ursäkt, vilket han också gör. Storasyster tröstas och allt är fridens liljor återigen.

Frukostdags. Det avlöper smärtfritt, sånär som på att Lillebror vill öppna kylskåpet och ta ut allt han tycker vi behöver till frukosten. Sojasås, t.ex. Och konserverad majs. Och så vill han hellre mata katterna än sitta och äta själv. Katterna, som varit hos veterinären dagen före och fått tänderna rengjorda och blivit sövda, kräks på köksgolvet. Jag torkar upp kattkräks. LIllebror klättrar under tiden upp på bordet och drar ned lådan med alla kryddorna. Och bankar sin syster i huvudet med en asiatisk salladstång i hårt trä. Och kastar sin Bamsekopp full med äppeljuice i golvet. Och...då där ja...där välter han resolut ut Storasysters glas över hela Storasyster, som nu är indränkt i äppeljuice. Jag lyfter bryskt in Lillebror i vardagsrummet med några gutturala strupljud som mest liknar avgrundsmorrningar från ett länge sovande mytotogiskt odjur som nu är i färd med att vakna. Torkar upp äppeljuice. Måste skura golvet efteråt, tror jag, för raggsockorna liksom klibbar fast när man går nu med ett kippande ljud.

Klädbyte på Storasyster, som luktar överjäst Pommac, följer. Så tandborstning. Då vill naturligtvis Lillebror inte ha sin blå borste och mugg, utan Storasysters ljusgröna. Skrik, gråt och tandagnissel. Så påklädning. Lillebror har fått en fin ny reflexmössa, som mamman hittat på en svensk nätbutik och som hon gillar skarpt. Det gör inte Lillebror. Mamman tar på cool , ny mössa. Lillebror tar av ful, dum ny mössa. Mamman tar på mössa. Lillebror tar av. Mamman tar ARGT på mössa, muttrandes okvädningsord och saker som "DET ÄR ÅTTA MINUS UTE DU SKAL HA MÖSSA PÅ DIG DIN TULLEBUKK". (I upprört tillstånd vet jag inte vilket språk jag ska prata ibland). Lillebror tar av mössa och vill kasta den. Ångrar sig plötsligt, eftersom han plötsligt inser att mössan har ett mjukt teddyfoder, som man kan gosa med. "Kattepus!!!", säger han lyckligt och gnider  sin lilla goa näsa mot mössans insida. Så är mössan visst accepterad. Som om den bara måste igenom en viss invigningsritual av trots först. Mössan tas på. Och inte av denna gång, hör och häpna.

Storasyster har varit duktig och klätt på sig själv. Men glömt att kissa. Allt, från overall, till kjol, till strumpbyxor måste av igen. Toalettbesök göres, allt tas på igen. Mamman väser irriterat att man ska kissa innan man tar på sig heltäckande vinteroveraller.

Mamman börjar även bli lite lättare stressad eftersom det tar nästan 45 minuter att gå till båda dagisen och man ska hinna dit innan samlingen börjar (helst.) säger dagisfröknarna. Dessutom är mamman lättare irriterad också eftersom det snöar stora sjok och vi ska gå med en liten vinglig sittvagn som har hjul som är ämnade för sommarbruk  och torrt väglag (inte översnöade trottoarer i februari.) Cykelvagnen bägge brukar sitta i vanligtvis, har fått tjall på en av bromsarna och måste lagas.

Till slut kommer vi iväg och då lättar stämningen. Vi pratar om prinsessklänningar och korv med bröd och andra trevligheter. Ännu bättre blir det när snälla Dagisfröken Heidi helt oförhappandes stannar sin tuffa, svarta Honda CV bredvid oss och frågar om Storasyster vill ha skjuts till dagis.

Lillebror och jag vinkar av Storasyster som ryker i väg med Hondaförare Dagisfröken Heidi. Nu har vi plötsligt väldigt gott om tid. Så vi står en stund intill en byggplats och tittar på arbetet.s progression Lillebror betraktar andlöst två grävskopor och vill att jag ska skjunga "Stora maskiner, vi kan bygga, vi kan gräva, det är precis vad stora maskiner kan" med basröst. Något jag förstås gör eftersom jag är så fascinerad av Lillebrors fascination. Han viker inte med blicket en sekund och vänder huvudet efter grävskoporna när vi går. Eller "grävmus", som han kallar dem. Säger besviket "Jeg ser ingenting grävmus", när vi kommit så låangt bort på cykelbanan att de vidunderliga maskinerna försvunnet bakom en krök.

Sedan kommer vi fram till Lillebrors dagis och han kläs av och lotsas in. Lillebror vinkar och kramar. Jag går hem. På vägen faller skuldkänslorna tyngre än snöflingorna över mig.

Jag tänker än en gång att jag har de mest underbara små norska barnen i hela världen. Och att jag aldrig ska vara arg på dem mer utan bara snäll. Aldrig, aldrig skrika mer. Aldrig, aldrig, aldrig bli irriterad över så ett utspillt juiceglas eller en avtagen mössa eller en nedkissad säng.

Bara pussa och gosa och krama och borra näsan i mjukt hår och snusa in, resten av livet.
Det är vad jag vill.