lusekofta

Ovanstående står tryckt med snirklig skrift på en pittoresk tehuva jag föll som en fura för på Fretex (Myrorna) idag. Det står ockkå The Original Suffolk Country Tea-cosy, Made by Henry Watson Pottery, England, Founded1800 på den, men det var altså rubriken som fascinerade mig mest.

Nu har jag förvisso aldrig varit på safari, men om jag skulle åka på det en gång skulle jag ta med mig:

1. malariamedicin
2. en bra kikare
3. lejonmat
4. solkräm
5. en trimmad Jeep med väldigt bra accelerationsförmåga
6. en ordentlig tehuva
7. Eller.......nä, vänta nu...

Backa bandet. Något är nog lite fel här. Kan någon se vilken av punkterna som liksom inte riktigt passar helt in?....*hm fundera fundera klia sig i huvet och klura*

Jag är bara så totalt fängslad av denna charmerande mening: Ideal for Use at Home or on Safari.
Denna civilisationens triumf!

Ser framför mig att de som verkligen är av den åsikten att en rejäl tehuva är en praktisk nödvändighet på en safaritur måste resa på safari i Karen Blixenaktiga vita tornyrklänningar och tropikhjälmar sådär snyggt fastknutna med en vit chiffongscarf under hakan. Sedan sitter de mitt emot varandra, med chiffongscarfsen fladdrande i den varma vinden över savannen, på var sin sida om en elefant, i varsin stor korg och gungar fram. Rör lite i sina tekoppar med silverskedar  så det klirrar mjukt och säger saker som:

- Oh, how lovely! The tea is still warm, dear.
- Yes, quite nice and hot.
- It's really fortunate that we brougth along the Original Suffolk Tea-cosy Made by Henry Watson Pottery, England, Founded 1800, isn't it, dear? 
- Here, here. Indeed it is.

Men när sagda är sagt.
Man skall inte förakta en bra tehuva.

Storasyster har feber och är hemma från dagis. Ont i huvudet har hon också. För att lindra detta går hon runt och balanserar sin kudde på huvudet. Det är ju lite krångligt att balansera en kudde samtidigt som man har grejer att göra, så hon frågar mig om jag kan binda fast den åt henne med ett snöre.

Jag föreslår att hon kanske kan ta på sig en mössa istället , eftersom den ju sitter lite stadigare. Förslaget faller i god jord och vi letar fram den snitsiga rosa vintermössan med paljetter och tofsar vid öronen.

Det finns andra skäl att gå med mössa inomhus idag. Huset är nämligen iskallt. Termometern visar 10 minus ute, och bor man i ett dragit hus från 1949, så blir också innetemperaturen därefter. Storasyster och jag inser att vi måste elda i kaminen. Om sanningen ska fram, är jag inte världsbäst på just eldandets område. Innan jag kom till Norge hade jag faktiskt aldrig gjort upp en enda liten eld i en enda liten öppen spis i hela mitt, då tjugoåttaåriga, liv. Jodå, vi hade öppen spis i finrummet hemma hos mina föräldrar, men den användes aldrig till att elda i, gudförbjude denna befängda tanke, utan fungerade som förvaringsplats för min mors Wagner-skivor. Så ni kan ju förstå att min inkompetens på just detta fält. är socialt betingad.

I Norge har man däremot inte avdöda tyska klassiska kompositörers alster i sina öppna spisar, hör och häpna. Man eldar faktiskt i dem. Vedeldande är liksom en folksport här. Lukten av brinnande trä ligger tjock över gatan där vi bor, varje kväll. Ved säljs överallt, året runt.

Därför kan ju inte jag vara sämre. Under Storasysters överinseende knycklar både hon och jag tidningspapper. Sedan sätter jag (sådär lite Vilda Västern-aktigt snyggt tycker jag själv) upp tändningsveden i liksom en liten mini-tipi formation över tidningspapperet. Storasyster ser kritiskt på mig:
-Mamma, varför sätter du pinnarna sådär i en trekant?
(det vet jag egentligen inte alls själv) -Eh, nej jag tror jag såg i en cowboyfilm att de gjorde så.
-Så brukar inte pappa göra.
-Nehej, men så gör jag.
-Mm. (tvivlen i hennes röst går att ta på) Mamma, vi får nog vänta tills pappa kommer hem.
(då tänder Fredrika Bremer-instinkten till) - Nehej då. Det här ska vi nog klara av, du och jag. Jentene Girls, du vet (Storasysters namn på oss kvinnor i familjen. Som motpol till Gutta Boys som är pappan och Lillebror).

Jag feminist-tänker att jag måste ju föregå med gott exempel när det gäller könsindelningen av arbetsuppgifterna hemma. Och visa att man minsann inte ska ge upp! I alla fall inte med en gång! I alla fall inte när det finns lite små miniflammor liksom i utkanten av pinnen! Som i alla fall brinner lite! Eller glöder då! Eller blir sotig typ! Eller ryker kanske man ska säga! Nu ryker det visst bara i hela spisen!
ÄH VA %@!!!!## TA ELD DÅ DIN DUMMA SKITUGN! BRINN DÅ! BRINN! BRINN FÖR SVARTE FAEN!!!
(det sista säger ju inte jag, pedagogiska Fredrika Bremer-mamman, alls högt.)

På fjärde försöket går det faktiskt. Jag lyckas till min stora stolthet hålla liv i brasan hela dagen också.
Termometern i vardagsrummet visar på 28 grader mot kvällen. Och en elderska är född.

Fire, walk with me.

Två roliga saker idag:
1. det SNÖADE (för första gången i år...eller, ja... typ)!
2. vi åkte till en bondgård!!

Pappan, Storasyster och Lillebror byltade på sig och gick ut i snön. Barnen pulsade direkt upp till lekstugan (den ligger uppe i en skogsbacke i trädgården). Där stängde de in sig och upptäckte efter en stund att de inte kunde eftersom dörren kärvat till av alla väderomslag. Pappan fick komma till undsättning.
När jag frågat vad de hade lekt därinne medan de var instängda, svarade Storasyster glatt:
-Vi lekte att vi var Storasyster och Lillebror!

Leken ligger i somliga fall väldigt nära verkligheten.

Så var det dags för lördagsutflykt. Hela vägen dit bestämde Lillebror musiken (Storasyster sov och brydde sig inte, som tur var. Annars hade det varit dukat för konflikt med stort K).
Det blev Bamses signaturmelodi.
Den är cirka 30 sekunder lång.
Vilket betyder att vi spelade den ungefär tjugo gånger non stop.
Så fort den tog slut ropade Lillebror med sin "Jag- vill- någonting- nu- och- det- vill- jag- NU" röst:
- BAMSE BJÖRN BAMSE BJÖRN BAMSE BJÖRN!!!!!!!!!!!!!!!

Bondgården var ett trevligt ställe, tyckte vi alla. Där hade de både hästar, får, getter, katter, kaniner (eller kininer, som Lillebror kallar dem) och höns. Getterna hade två små killingar, bara två dagar gamla, som var så himla ulliga & gulliga att Storasyster (och jag också, för den delen) ville ta med dem hem. Lisa i Bullerby-filmerna(eller Britta eller Anna, jag har lite svårt att skilja på de där Bullerby-flickorna med sina rutiga bomullsklänningar och rosetter i håret, måste jag erkänna) har ju ett tamt lamm och det ville vi också ha.
Eller, fast en killing då.

Lillebror och jag stannade extra länge inne hos getterna. Getmamman, som måste ha varit uppfylld av glädjen att vara nybliven mor, kände tydligen att hon ville starta en konversation med mig, oss mödrar emellan. Och jag tänkte att oartig ska man ju inte vara.

Getmamman: -Bäääääääääääääää.
Jag: - Ja, vad fin du är och vilka fina ungar du har.
GM:- Bäääää bäääää.
Jag:  - Ja just det. Det här är min unge förresten (förevisar Lillebror för getmamma.)
GM:- Bäääää bääää bäääää.
Jag- Ja, visst är han fin.
GM: -Bääää.
Lillebror: ( i det vi går ut) - Hej då, getterna! (vinkar)
GM. - Bäääääääääääää.

Annars var det ett uppstoppat kohuvud inne i ladugårdscaféet, som mest upptog Lillebrors intresse under denna lilla exkursion.
Det ville han se. Minst tio gånger skulle vi gå förbi och titta på det.
- Titta ko! Titta ko!
En traktor som plogade snö, var också en höjdare. Han stod helt still (ovanligt) och såg den köra förbi; blicken fylld av lite skräckblandad beundran inför detta teknikens triumf av ett fordon. Sedan sprang han, i bylsig åkdress, efter den runt hörnet av ladugården för att se var den tog vägen.

Storasyster tyckte bäst om en ponny (eller hästbaby som hon kallade den). Och att leka i klätterställningen på gårdstunet. Och att äta snö.

Sedan for vi hem igen till brasa i öppna spisen och mys i soffan till Bolibompa.

Heja Bamse, starkast är i världen...