lusekofta

Jovisst borde man det. I ljusa junikvällar är det alltför lätt att bli sittande uppe för länge. Det borde man inte göra egentligen.
Speciellt som man har ett par små piggeliner hemmavid som energiska hoppar upp i dubbelsängen före sex på morgonen, oavsett om det är vardag eller inte.

Man borde gå och lägga sig. Och inte sitta och blogga. med mörka ringar under ögonen och blekt anlete.  Man borde vara förnuftig som sin man, som, ordentlig som han är, redan ligger nedstoppad under det go'a täcket och läser en spännande bok i våningen ovanför.

Så, varför sitter då den andra halvan av den vuxna delen i familjen fortfarande med laptopen i knät i soffan och knattrar med tangenterna? Är det detta som kallas datorberoende? Eller bloggomani? Bloggoholism?

Som den här uppmärksamme läsaren kan bli varse, ökar inte direkt kvaliteten på innehållet i bloggen nämnvärt efter mörkrets inbrott heller. Så jag tror jag ska gå och knyta mig nu. Här produceras inte några kåserier av rang i alla fall, känner jag. Bara meningslöst svammel, inte alls någon Povel Ramel. Povel har förresten tagit av sig skorna för sista gången nu.

Och världen verkar med ens så mycket dystrare.

För som jag minns hur jag satt på den äkta mattan hemma hos mormor istrax utanför Stockholm och spisade knastriga Knäppupp-skivor ur den digra EP-skivsamlingen i skivställen av metalltråd. Och jag tyckte det var som att jag hittat en gömd, guldskimrande vidunderlig skatt. En dold, enastående hemlighet hade uppenbarats för mig just där i mitt nioåriga liv.
"För jag är Ittmah Hohah/Puttenbaba/ -Självplågareeeeen. /Och jag har kommit ända bort från Chittenpottenba/
Strax bortom Pottenchittenbu/ I Indien/ (eko)I Iiiindieeeeen...."

Var det verkligen möjligt att det fanns så roliga vuxna?
Som en lysande blixt av från en klar hjärna slog du ned i mitt unga hjärta då.

Tack, Povel.
Underbart är kort.
Alldeles för kort.