Om Storasyster, Prinsessan och viktiga saker som pussar och tårtor
Igår var det direktsänt prinsessbröllop i Sverige. Det kanske rent av fler av er redan har märkt. Detta evenemang måste man ju som utlandssvensk förstås titta på. Den rojala yran var emellertid inte värre än att vi under sändningens början mest lät Mark Levengood stå och prata för sig själv i ett hörn av vardagsrummet i sin underbara gräddtårtsvita bröllopskravatt. Själva var familjen upptagna med att skyffla och kratta ut de fem ton grus som hade beställts till gårdsplanen. Vad dagen led greps dock också den halvnorska familjen av den allmänna bröllopsivern. Man sökte sig inomhus för att faktiskt höra på vad som rapporterade från Den Swenska Hufvudstaden denna historiska dag. Man bakade banankaka för att fira lite stillsamt i soffan. Man tittade lite.
Den som tittade mest intensivt var, ganska väntat, Storasyster. Det kom ett hänfört "Åhhh, jeg vil være en prinsesse..." från hennes hörn av soffan när Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessan Victoria skred ur veteran Rolls-Roycen och svävade uppför altargången i Storkyrkan med sin slöja av Brysselspets, kamédiadem och sitt flera meter långa släp i blänkande sidenduchesse. Snart förbyttes dock Storasysters stjärnfyllda ögon mot en ganska loj och rätt uttråkad blick. FYRA präster, tre gubbpräster och en tantpräst som lät lite lustig, skulle prata och prata i evigheters evighet med entonig röst och med konstiga ord. Psalm på psalm som skulle sjungas, saaaaakta. För varje gång kören stämde i med en nytt, högtidligt sakralt verk kom det nu ett ljudligt stön från Storasysters hörn. Lillebror hade för länge sedan gett upp och struntade blankt i hur det gick för den där mörkhåriga, svenska mamman som tydligen skulle gifta sig idag med en pappa med glasögon. Han satt på golvet med ryggen till teven och pladdrade på för sig själv och gick helt upp i sitt legobyggande.
Storasyster hade två frågor hon alternerade med att ställa kontinuerligt medan vigseln pågick:
- Men åååååå NÅR skal de kysse???
og
- Men ååååå NÅR kommer den tre meter høye kaken???
De frågorna började hon ställa redan innan Victoria hunnit hasta fram till altarringen och fortsatter ställa dem ända tills brudparet hade kommit ut på kyrkotrappen. Då stillades hennes nyfikenhet i alla fall på en punkt, eftersom hon fick se den mycket efterlängtade Kyssen. Hon blev ganska nöjd med det, och lite fnissig.
Förhoppningen över att få skåda den sagolika tårtan blev inte infriad, eftersom brudparet tydligen inte alls skulle få lov att proppa i sig härlig tårta omedelbart efter vigseln, vilket Storasyster hade trott. Först skulle alla vinka och de skulle åka häst och vagn och skulle alla vinka mer och så skulle de åka en guldig, fin båt och så skulle alla vinka lite till och så skulle de äta mat. I flera TIMMAR verkade det som. Storasyster orkade inte med mer kungligheter för idag, utan gick och lade sig.
Vi vuxna, däremot, greps av en abrupt utbruten monarkistisk mani och tittade inte på något annat hela kvällen. I sken av stearinljus och med chardonnay, färska norska räkor, avocado, långfranska och hemgjord aioli beskådade vi både kall ärtsoppa med Kalixlöjrom och jorgubbsmousse med rabarberinkråm, höga herrar och damer, gripande tal och Rennässansklädd kör som dansade och sjöng madrigaler med brudparet genom slottssalarna. Vi såg en vanlig ung man från Ockelbo förvandlas till prins. Och vi såg en Kronprinsessa förvandlas till en helt vanlig, djupt förälskad ung kvinna framför våra ögon. Och vi tyckte faktiskt vi hade fått vara med om något stort den aftonen.
Vad beträffar tårtan? Tja, vi får väl se om vi kan hitta ett klipp av den på SVT Play för att visa Storasyster. Den VAR faktiskt så magnifik som hon hade föreställt sig.
Den som tittade mest intensivt var, ganska väntat, Storasyster. Det kom ett hänfört "Åhhh, jeg vil være en prinsesse..." från hennes hörn av soffan när Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessan Victoria skred ur veteran Rolls-Roycen och svävade uppför altargången i Storkyrkan med sin slöja av Brysselspets, kamédiadem och sitt flera meter långa släp i blänkande sidenduchesse. Snart förbyttes dock Storasysters stjärnfyllda ögon mot en ganska loj och rätt uttråkad blick. FYRA präster, tre gubbpräster och en tantpräst som lät lite lustig, skulle prata och prata i evigheters evighet med entonig röst och med konstiga ord. Psalm på psalm som skulle sjungas, saaaaakta. För varje gång kören stämde i med en nytt, högtidligt sakralt verk kom det nu ett ljudligt stön från Storasysters hörn. Lillebror hade för länge sedan gett upp och struntade blankt i hur det gick för den där mörkhåriga, svenska mamman som tydligen skulle gifta sig idag med en pappa med glasögon. Han satt på golvet med ryggen till teven och pladdrade på för sig själv och gick helt upp i sitt legobyggande.
Storasyster hade två frågor hon alternerade med att ställa kontinuerligt medan vigseln pågick:
- Men åååååå NÅR skal de kysse???
og
- Men ååååå NÅR kommer den tre meter høye kaken???
De frågorna började hon ställa redan innan Victoria hunnit hasta fram till altarringen och fortsatter ställa dem ända tills brudparet hade kommit ut på kyrkotrappen. Då stillades hennes nyfikenhet i alla fall på en punkt, eftersom hon fick se den mycket efterlängtade Kyssen. Hon blev ganska nöjd med det, och lite fnissig.
Förhoppningen över att få skåda den sagolika tårtan blev inte infriad, eftersom brudparet tydligen inte alls skulle få lov att proppa i sig härlig tårta omedelbart efter vigseln, vilket Storasyster hade trott. Först skulle alla vinka och de skulle åka häst och vagn och skulle alla vinka mer och så skulle de åka en guldig, fin båt och så skulle alla vinka lite till och så skulle de äta mat. I flera TIMMAR verkade det som. Storasyster orkade inte med mer kungligheter för idag, utan gick och lade sig.
Vi vuxna, däremot, greps av en abrupt utbruten monarkistisk mani och tittade inte på något annat hela kvällen. I sken av stearinljus och med chardonnay, färska norska räkor, avocado, långfranska och hemgjord aioli beskådade vi både kall ärtsoppa med Kalixlöjrom och jorgubbsmousse med rabarberinkråm, höga herrar och damer, gripande tal och Rennässansklädd kör som dansade och sjöng madrigaler med brudparet genom slottssalarna. Vi såg en vanlig ung man från Ockelbo förvandlas till prins. Och vi såg en Kronprinsessa förvandlas till en helt vanlig, djupt förälskad ung kvinna framför våra ögon. Och vi tyckte faktiskt vi hade fått vara med om något stort den aftonen.
Vad beträffar tårtan? Tja, vi får väl se om vi kan hitta ett klipp av den på SVT Play för att visa Storasyster. Den VAR faktiskt så magnifik som hon hade föreställt sig.
Om allt man inte får när man är fem år
Vi promenerar hem från fritids och dagis som vanligt en dag, jag, Storasyster och Lillebror. När vi går och pratar och filosoferar om ditt och datt fäller plötsigt Lillebror repliken som får mig att förvånas. Till synes utan anknytning till sammanhanget utbrister han, stillsamt och med eftertanke:
- Men på Djungelland kan jeg være fri.
Djungelland är, för de som nu inte veta detta, leklandet på Nordby shoppingcenter utanför Strömstad, där vi som östnorrmän givetvis handlar ibland. Där finns bollhav att dyka i, klätternät att hänga i, långa rutschkanor i spiral att åka fort i och mystiska tunnlar att krypa igenom. Jag har ju förstått att Lillebror älskar det. Men tydligen har jag inte riktigt förstått HUR MYCKET. Jag har inte insett själva vidden och själva djupet av denna kärlek till ett västsvenskt lekland.
Förrän nu.
För nu slår det mig, en vanlig dag på väg hem med mina barn, att för Lillebror är Djungelland ett sagans land som stiger fram i guldomstänkta dimmor (för att stjäla lite från Dan Anderssson) med själva namnet i juvelbesatta, glittrande bokstäver. Det är ett fridlyst reservat för barnasinnet. Där upphävs alla regler för vad man får och vad man inte får när man är en femårig pojke.
Och är man en femårig pojke är det, ack, så mycket man inte får. Till exempel hinner man inte ens stå och svaja lite diskret i dubbelsängen utan att en Vuxen kommer och hojtar: HOPPA INTE I SÄNGEN HAR JAG SAGT!! Man får heller inte springa ut i gatan där bussarna kör och hämta fotbollen när man behöver, utan måste förnedras av att Storasyster på åtta och som får lov, gör det (och gärna med ett nedlåtande leende på läpparna). Man får heller inte åka på stjärten nedför bergknallarna i trädgården, fastän det går mycket fortare än att gå i trädgårdstrappen. Gör man det kommer garanterat en, samma eller eventuellt en annan, Vuxen och muttrar om byxbakar som slits hål på stup i kvarten. Man får helst inte springa ut i strumplästen, även när man har bråttom och verkligen måste. Det är heller inte tillåtet att skjuta med sin pilbåge inomhus, fastän man tydligt förklarar att man ju faktiskt måste få öva om man ska utveckla sitt bågskytte. Inte heller verkar det uppskattas speciellt när man äntligen lyckats fånga Världens Största Harkrank i sin håv och stolt tar den med sig in i köket. Det är även absolut förbjudet att gå själv till dagis, fast man VET att man hittar.
Så många restriktioner vi binder våra barn till. Vi curlar och curlar så hälften kunde vara nog. Och visst måste vi beskydda dem mot faror. Och visst måste barnen lära sig regler här i livet.
Då är det allt närapå en himmelsk försyn att Djungelland finns, där en femårig pojke får vara fri.
- Men på Djungelland kan jeg være fri.
Djungelland är, för de som nu inte veta detta, leklandet på Nordby shoppingcenter utanför Strömstad, där vi som östnorrmän givetvis handlar ibland. Där finns bollhav att dyka i, klätternät att hänga i, långa rutschkanor i spiral att åka fort i och mystiska tunnlar att krypa igenom. Jag har ju förstått att Lillebror älskar det. Men tydligen har jag inte riktigt förstått HUR MYCKET. Jag har inte insett själva vidden och själva djupet av denna kärlek till ett västsvenskt lekland.
Förrän nu.
För nu slår det mig, en vanlig dag på väg hem med mina barn, att för Lillebror är Djungelland ett sagans land som stiger fram i guldomstänkta dimmor (för att stjäla lite från Dan Anderssson) med själva namnet i juvelbesatta, glittrande bokstäver. Det är ett fridlyst reservat för barnasinnet. Där upphävs alla regler för vad man får och vad man inte får när man är en femårig pojke.
Och är man en femårig pojke är det, ack, så mycket man inte får. Till exempel hinner man inte ens stå och svaja lite diskret i dubbelsängen utan att en Vuxen kommer och hojtar: HOPPA INTE I SÄNGEN HAR JAG SAGT!! Man får heller inte springa ut i gatan där bussarna kör och hämta fotbollen när man behöver, utan måste förnedras av att Storasyster på åtta och som får lov, gör det (och gärna med ett nedlåtande leende på läpparna). Man får heller inte åka på stjärten nedför bergknallarna i trädgården, fastän det går mycket fortare än att gå i trädgårdstrappen. Gör man det kommer garanterat en, samma eller eventuellt en annan, Vuxen och muttrar om byxbakar som slits hål på stup i kvarten. Man får helst inte springa ut i strumplästen, även när man har bråttom och verkligen måste. Det är heller inte tillåtet att skjuta med sin pilbåge inomhus, fastän man tydligt förklarar att man ju faktiskt måste få öva om man ska utveckla sitt bågskytte. Inte heller verkar det uppskattas speciellt när man äntligen lyckats fånga Världens Största Harkrank i sin håv och stolt tar den med sig in i köket. Det är även absolut förbjudet att gå själv till dagis, fast man VET att man hittar.
Så många restriktioner vi binder våra barn till. Vi curlar och curlar så hälften kunde vara nog. Och visst måste vi beskydda dem mot faror. Och visst måste barnen lära sig regler här i livet.
Då är det allt närapå en himmelsk försyn att Djungelland finns, där en femårig pojke får vara fri.