lusekofta

Så har det hänt igen. Vi har återigen tyckt, en lördag över morgonkaffet, att det att åka och shoppa på megastora sportvaruhuset med bägge barnen är en jättebra idé.

Altså, här borde det ju bara kommit ned en jättehand från ovan och ruskat om oss, så kaffekopparna klirrar. Eller kanske en sådan där gigantisk fot med pruttljud som i början av Monty Pythons Flying Circus. För, HUR TÄNKER VI EGENTLIGEN???
Och, vad viktigare är, VARFÖR LÄR VI ALDRIG???

Det är INTE en bra idé. Har aldrig varit och kommer aldrig att vara. End of story.
Våra köprundor liknar nämligen mer en Bröderna Marx film. Fast som Bröderna Marx med tokförhöjt blodsocker och i snabbspolad version. På ett ungefär.

Det som alltid, jämt och ständigt, och också denna gången händer, väl anlända till bautasportaffären, är nämligen att barnen, som annars minsann är söta som sockervadd och rara som små julänglar, på nolltid förvandlas till bortbytingar. Jag ser på mina barn i shoppingvagnen som bägge  hojtar och slåss värre än drukna sjömän en sen kväll i Marseilles hamnkvarter. Dessutom försöker de oupphörligt att klättra ut ur vagnen med de mest halsbrytande manövrar. Jag ser runt mig och märker att andra mammor och pappors barn går välkammade och bockar och niger och säger "tack, far och mor" iklädda välstrukna matroskostymer/ alternativt krusade volangförkläden och blankputsade lackskor. Eller...nåt ditåt. Tycker i alla fall inte att de härjar runt som något ur Flugornas Herre bland klädstativen som mina telningar.  Den här gången var det hursomhelst Storasyster som klarade utbrytningsmanövern ur vagnen och följaktligen var borta som i ett trollslag. Vi hittade henne lite senare, glatt trampandes , så svetten lackade, på en stairmaster med vidhängande skylt : "Vennligst ikke la barna leke i treningsapparatene".

Lillebror, frustrerad över sitt eget misslyckande att ta sig ut ur shoppingvagnen, drog som vanligt ned allt som kom i hans väg. Systematiskt rensning av klädesplagg från galgar med andra ord. Mamman  plockade upp och hängde. Lillebror drog ned. Mamman plockade. Lillebror drog.  Försökte sedan prova en fin blå overall på honom för att bryta det destruktiva klädnedrivningsmönstret. Då kröp han in i en provhytt och var tvungen att halas ut i benen, skrikande som en stucken gris.

Under tiden hade Storasyster gått upp i rök igen. När vi hade letat i tio minuter utan att hitta henne började vi få lättare panik. Att försöka hitta en flickunge på runt en meter i ett ofantligt sportlager är inte det lättaste. Medans jag trevade mig fram mellan skidbyxor och annoraker var jag för ett ögonblick säker på att jag skulle hitta en snöig glänta med en lyktstolpe i slutändan. Och att där, bakom stapeln av reade skridskor, skulle Storasyster sitta och dricka te med en faun och undra var vi hållit hus.

Till sist kom hon hoppsande mot oss i alla fall. Helt på andra sidan av sportvärlden.
- Var har du varit? undrar upprörda föräldrar i kör
- Hos Nora, svarar Storasyster, glad i hågen.
Det visade sig att hon sett kompis Noras (från  dagis) mamma rätt som det var och följt efter henne, eftersom hon, klurig som hon ju är, räknat med att hon skulle leda henne till just, Nora. Två lyckliga små tjejer fnissade ihop bland stormkök och stickade luvor.

Och vi lovade att vi aldrig skulle åka ut på stor lördagsklädhandel med barnen igen.
Försöker någon av oss yppa det förslaget igen nu till helgen så garanterar jag att den där pruttande Monty Python-foten verkligen finner oss.