Hemlighetsmakerskan
Om onsdagens morgon foro jag och Storasyster till staden för att inhandla födelsedagspresent till bästis C.
Det blev ett vackert bokmärkesark med änglar och Maria och Jesusbarnet som Storasyster egnehändigt valde ut. (Hon fick ett likadant själv också, som redan nämnts i den här bloggen, eftersom hon varit så duktig på sjukhuset). Vidare valde hon ut en fin guldglitterpenna (OCH en likadan till sig själv). Till sist lade hon sin älsk på en Disney Princess-bok (givetvis!) där man skulle hitta prinsessan som gömde sig i myllret på varje sida. Ungefär som en Wally-bok (fast i mitt tycke mer fantasilös och kommersialiserad, men det yppade jag ju inte för Storasyster som såklart äääälskar Disneyprinsessorna). Den sistnämnda fick hon dock inget eget exemplar av. Någonstans måste ju gränsen gå.
Vi var nöjda med våra inköp och jag förmanade Storasyster att hon nu för allt i världen inte fick lov att berätta för bästis C vad vi hade inhandlat. "Neida, neida" lovad Storasyster troskyldigt med ljusblå ögon. Hennes ömma moder tog emot denna försäkran med lättare tvivel eftersom Storasysters förmåga att hålla saker hemligt tidigare inte har varit den bästa.
Igår när jag kom till fritids för att hämta, satt Storasyster och bästis C som vanligt och ritade. Följande lilla konversation utspelar sig då:
Jag: -Hei, Storasyster! Hei C! Vet du C, vi var å kjøpte gave til deg igår vi!...men vi sier ikke hva det var... (försöker se pillimarisk ut).
C: -Hihi, nei og Storasyster har heller ikke sagt det!
Jag: - Det var bra.
Storasyster:- Nei men VETDUHVA, Mamma?! C ønsker seg bokmerker, en gullglitterpenn og en bok hvor du skal finne prinsessene!!!
Det blev ett vackert bokmärkesark med änglar och Maria och Jesusbarnet som Storasyster egnehändigt valde ut. (Hon fick ett likadant själv också, som redan nämnts i den här bloggen, eftersom hon varit så duktig på sjukhuset). Vidare valde hon ut en fin guldglitterpenna (OCH en likadan till sig själv). Till sist lade hon sin älsk på en Disney Princess-bok (givetvis!) där man skulle hitta prinsessan som gömde sig i myllret på varje sida. Ungefär som en Wally-bok (fast i mitt tycke mer fantasilös och kommersialiserad, men det yppade jag ju inte för Storasyster som såklart äääälskar Disneyprinsessorna). Den sistnämnda fick hon dock inget eget exemplar av. Någonstans måste ju gränsen gå.
Vi var nöjda med våra inköp och jag förmanade Storasyster att hon nu för allt i världen inte fick lov att berätta för bästis C vad vi hade inhandlat. "Neida, neida" lovad Storasyster troskyldigt med ljusblå ögon. Hennes ömma moder tog emot denna försäkran med lättare tvivel eftersom Storasysters förmåga att hålla saker hemligt tidigare inte har varit den bästa.
Igår när jag kom till fritids för att hämta, satt Storasyster och bästis C som vanligt och ritade. Följande lilla konversation utspelar sig då:
Jag: -Hei, Storasyster! Hei C! Vet du C, vi var å kjøpte gave til deg igår vi!...men vi sier ikke hva det var... (försöker se pillimarisk ut).
C: -Hihi, nei og Storasyster har heller ikke sagt det!
Jag: - Det var bra.
Storasyster:- Nei men VETDUHVA, Mamma?! C ønsker seg bokmerker, en gullglitterpenn og en bok hvor du skal finne prinsessene!!!
Om en bruten liten arm och berömmelsens ok
Storasyster bröt armen förra måndagen. Den vänstra. Igen.
Det här har nämligen inträffad förr. Då var hon tre och hoppade (självmant) ned från en klätterställning på dagis. Efteråt sade hon at "Mamma, jeg ville bare si om jeg turde det. Og det gjorde jeg." Även om mitt morshjärta fladdrar till i bröstet vid sådan okontrollerbar djärvhet, så måste jag ju säga att jag egentligen beundrar den. Storasyster är en Tough Cookie, om man säger så.
Den här gången hoppade hon inte, utan föll, från sin högt älskade klätterställning. Det är en sådan du kan hänga i och gå armgång, med fötterna i lösa luften, om ni förstår. Storasyster har under sin korta tid i skola och på fritids utarbetat denna sin armgång till perfektion och gör det så fort hon får en ledig stund. "Jeg pleier å gå hele tiden til skolen begynner. Så ringer det inn. Da går jeg en gang til...og så enda en gang. Og SÅ kommer jeg bort til Lise (=fröken)!"
Nu har Storasyster armen gipsad upp til armhålan och tycker förstås att det är rätt trist. Men när vi var på sjukhuset igår och en sjuksköterska skojade med henne och sade att hon hade fått armen inslagen i paket som en tidig julklapp, så skrattade hon riktigt länge. Här hemma har vi försökt sätt guldkant på tillvaron genom att Storasyster får slippa fritids om morgonen och vara hemma och se på barnprogram och ha lång mysfrukost med tända ljus. Hon har också fått ett bokmärkesalbum från mormor och morfar att pyssla med. Igår när vi var i staden på sjukhuset så inhandlades fler bokmärken. Vackra, sentimentala skildringar av Maria och Jesusbarnet och allsköns änglar, valde Storasyster ut. Och en glittrande guldpenna att skriva fina bokstäver med. Något lite roligt måste man ju ha när man inte kan gå armgång.
Klasskompisarna i skolan flockas runt Storasyster och frågar och frågar. Vi hade ett helt entourage av barn i diverse storlekar med oss hela vägen uppför cykelstigen till skolporten häromdagen. Imorse när jag följde henne till skolan hörde jeg för mig främmande barn viska och peka när vi gick förbi, med skäckblandat avund i rösten: "Se, hun der har brukket armen sin!!" En femteklassare tog t.o.m bild av Storasyster med sin mobil. (!) och ALLA Storasysters tjejkompisar i klassen vill att Storasyster skall stå framför just var och en av dem när de ställer upp sig på led. Storasyster tycker uppmärksamheten blir lite i mesta laget, men jag försäkrar henne om att det nog bara är nyhetens behag och att den kommer att dabba av. Så småningom.
På onsdag ska vi in och ta av gipset hursomhelst och jag tror inte Storasyster kommer att sakna det.
Det är jobbigt att vara världsberömd på hela låg- och mellanstadiet.
Det här har nämligen inträffad förr. Då var hon tre och hoppade (självmant) ned från en klätterställning på dagis. Efteråt sade hon at "Mamma, jeg ville bare si om jeg turde det. Og det gjorde jeg." Även om mitt morshjärta fladdrar till i bröstet vid sådan okontrollerbar djärvhet, så måste jag ju säga att jag egentligen beundrar den. Storasyster är en Tough Cookie, om man säger så.
Den här gången hoppade hon inte, utan föll, från sin högt älskade klätterställning. Det är en sådan du kan hänga i och gå armgång, med fötterna i lösa luften, om ni förstår. Storasyster har under sin korta tid i skola och på fritids utarbetat denna sin armgång till perfektion och gör det så fort hon får en ledig stund. "Jeg pleier å gå hele tiden til skolen begynner. Så ringer det inn. Da går jeg en gang til...og så enda en gang. Og SÅ kommer jeg bort til Lise (=fröken)!"
Nu har Storasyster armen gipsad upp til armhålan och tycker förstås att det är rätt trist. Men när vi var på sjukhuset igår och en sjuksköterska skojade med henne och sade att hon hade fått armen inslagen i paket som en tidig julklapp, så skrattade hon riktigt länge. Här hemma har vi försökt sätt guldkant på tillvaron genom att Storasyster får slippa fritids om morgonen och vara hemma och se på barnprogram och ha lång mysfrukost med tända ljus. Hon har också fått ett bokmärkesalbum från mormor och morfar att pyssla med. Igår när vi var i staden på sjukhuset så inhandlades fler bokmärken. Vackra, sentimentala skildringar av Maria och Jesusbarnet och allsköns änglar, valde Storasyster ut. Och en glittrande guldpenna att skriva fina bokstäver med. Något lite roligt måste man ju ha när man inte kan gå armgång.
Klasskompisarna i skolan flockas runt Storasyster och frågar och frågar. Vi hade ett helt entourage av barn i diverse storlekar med oss hela vägen uppför cykelstigen till skolporten häromdagen. Imorse när jag följde henne till skolan hörde jeg för mig främmande barn viska och peka när vi gick förbi, med skäckblandat avund i rösten: "Se, hun der har brukket armen sin!!" En femteklassare tog t.o.m bild av Storasyster med sin mobil. (!) och ALLA Storasysters tjejkompisar i klassen vill att Storasyster skall stå framför just var och en av dem när de ställer upp sig på led. Storasyster tycker uppmärksamheten blir lite i mesta laget, men jag försäkrar henne om att det nog bara är nyhetens behag och att den kommer att dabba av. Så småningom.
På onsdag ska vi in och ta av gipset hursomhelst och jag tror inte Storasyster kommer att sakna det.
Det är jobbigt att vara världsberömd på hela låg- och mellanstadiet.
Framtidsplaner...YES WE CAN!
Vi är på väg till farmor och farfar i bilen för att äta tårta, eftersom det är Fars Dag. I baksätet hör jag Storasyster och Lillebror sia om framtiden.
Storasyster: "Jeg skal gifte meg med C (bästis) og vi skal bo sammen. For to damer kan faktisk gifte seg."
(Här myser jag i framsätet över att vi är så homoliberala i vår familj.)
Storasyster fortsätter:
"...men vi skal ha katter. Ikke barn, fordi det er såååååå slitsomt. "
(Jag myser plötsligt inte fullt så mycket, utan får lite lätt ångest över varifrån min dotter kan ha fått det intrycket...)
Storasyster vidare:
"Og så skal jeg jobbe på jobben til pappa, sammen med pappa.... (Tankepaus där hon reflekterar över sin utsago).... Fast det kan jeg kanskje ikke, for da er pappa så GAMMEL!!" (här dramatiserar hon verkligen ordet gammal för att betona hur uråldrigt gammal hennes far kommer att vara då.)
Lillebror sveps med av den allmänna futuristiska yran i Renaultens baksäte och inleder sin framtidsvision:
"Jeg skal gifte meg med Marius." (bästis på dagis).
(Jodå, nu myser jag lite igen..you go boy!)
"Og vi skal bo i Dalsland. Og ha en TV som virker. Og kattunger."
Cynisk Storasyster kommer med omedelbar krititk i kraft av sina sex år:
" Men, Lillebror, vet du hvor man kjøper en bil i Dalsland da? Hvis du ikke har en bil kan du jo ikke kjøre til Dalsland!"
Lillebror, lite irriterad nu över att bli avbruten: "Jeg kan ta toget, jo! Mamma, man kan kjøre tog til Dalsland, ikke sant?"
(Jag bekräftar detta faktum)
Friden sänker sig i baksätet. Statens Järnvägar och Norske Statsbaner hade blivit förvånade av att höra at tågförbindelsen mellan Oslo och Ed just räddat en Lillebrors trovärdighet när det gäller konsten att skåda in i framtiden.
Storasyster: "Jeg skal gifte meg med C (bästis) og vi skal bo sammen. For to damer kan faktisk gifte seg."
(Här myser jag i framsätet över att vi är så homoliberala i vår familj.)
Storasyster fortsätter:
"...men vi skal ha katter. Ikke barn, fordi det er såååååå slitsomt. "
(Jag myser plötsligt inte fullt så mycket, utan får lite lätt ångest över varifrån min dotter kan ha fått det intrycket...)
Storasyster vidare:
"Og så skal jeg jobbe på jobben til pappa, sammen med pappa.... (Tankepaus där hon reflekterar över sin utsago).... Fast det kan jeg kanskje ikke, for da er pappa så GAMMEL!!" (här dramatiserar hon verkligen ordet gammal för att betona hur uråldrigt gammal hennes far kommer att vara då.)
Lillebror sveps med av den allmänna futuristiska yran i Renaultens baksäte och inleder sin framtidsvision:
"Jeg skal gifte meg med Marius." (bästis på dagis).
(Jodå, nu myser jag lite igen..you go boy!)
"Og vi skal bo i Dalsland. Og ha en TV som virker. Og kattunger."
Cynisk Storasyster kommer med omedelbar krititk i kraft av sina sex år:
" Men, Lillebror, vet du hvor man kjøper en bil i Dalsland da? Hvis du ikke har en bil kan du jo ikke kjøre til Dalsland!"
Lillebror, lite irriterad nu över att bli avbruten: "Jeg kan ta toget, jo! Mamma, man kan kjøre tog til Dalsland, ikke sant?"
(Jag bekräftar detta faktum)
Friden sänker sig i baksätet. Statens Järnvägar och Norske Statsbaner hade blivit förvånade av att höra at tågförbindelsen mellan Oslo och Ed just räddat en Lillebrors trovärdighet när det gäller konsten att skåda in i framtiden.