Baktankar
Hursomhelst, vi är aktiva som små femtiotalshemmafruar den här dagen, hon och jag. Vi sätter en kanelbullsdeg medans Lillebror sover sin sedvanliga förmiddagslur. Storasyster får lov att blanda i hop alla ingredienser. Så är det dags att knåda hela den stora, pösiga vetedegen, något Storasyster gör med hjärtans lust. Bäst som den knådas med små nävar, som liksom försvinner i mjuk, plufsig, kardemummadoftande deg kommer det fnittrigt:
-Mamma, den deigen kjennes ut som rompa di!
(Mamma, den här degen känns som din rumpa!)
Är det det som menas med uttrycket bullmamma? :-)
Prinsessproblem
-Mammaaaa, jeg vet ikke helt hvem prinsesse skal jeg være, skjønner du.
Jeg vil ikke være Askepott (Askungen) for da må jeg jo gjøre alt i huset.
Jeg vil nok ikke væare Snehvit (Snövit) heller for da må jeg jo spise et ekkelt eple og bli forgiftet.
Og hvis jeg skal være Tornerose (Törnrosa), så må jeg jo danse ballet.
(Hon hade sett baletten Törnrosa på TV i julen och antog följaktligen att en sann Törnrosaaspirant måste kunna piruettera iväg över golvet på dagis).
(liten dramatisk paus, så med lättare desperation i rösten:) Og jeg KAN jo ikke danse ballett!!!!! Jeg prøver sånn å stå på et bein (visar mig, med knubbiga snart-femårings-ben i sängen)...Men da detter (ramlar) jeg bare!!!
(faller med en dramatisk rörelse ned i sengen igen)
Efter lite lugnade försäkringar om att prinsessor inte alls behöver vara prima ballerinor och att vi kan för-öva lite på att stå på ett ben OCH att man faktisk kan göra en snygg piruett på två ben också med händerna över huvudet somnar Storasyster igen. Sitter en stund kvar och tittar lite på prinsessan av Norge där hon ligger och sover i rosa pyjamas med tre gamla ärvda Barbiedockor från 80-talet tätt omstoppade runt sig i sängen.
De kunglige har det verkligen inte lätt nuförtiden.
Morgonstund har skuld i mund
Mina föräldrapedagogiska mål när jag vaknar om morgonen är:
1. inte skrika åt barnen, men se med road blick på de små missöden som kan tänkas inträffa.
2. ta det l u n g t
3. tillrättavisa dem med en milt moderlig och vänlig, men ändå respektingivande, stämma, som inte (jag repeterar: INTE) går över i okontrollerbar falsett.
Har väl, kan jag säga, inte än lyckats uppfylla alla dessa tre mål på en och samma dag. Någonsin.
Idag vaknade jag till exempel av att min dotter bringade mig det glada budskap att hon kissat i sängen.
Sängkläder måste bytas och madrass tvättas och torkas (under värmepumpen i vardagsrummet som är huset varmaste ställe).
För övrigt gick första halvlek av morgonens påklädningsmatch som på räls. Barnen lekte i Lillebrors spjälsäng medan jag duschade. Normalt sett måste jag ju säga att de två norska syskonen ligger i luven på varandra en hel del. Men så finns det sådana ögonblick som känns så heliga och fulla av en sådan ro och klingande barnaröster att man bara vill pressa dem som rara växter och sätta in dem i en imaginär minnesbok för att alltid, ALLTID komma ihåg hur det var. Jag hörde dem från badrummet. Lillebror som skrattar så han kiknar, Storasyster som är i sitt esse i rollen som "Tokroliga Storasyrran" (en roll hon verkligen mästrar ut i fingerspetsarna) och Lillebror som hickande av skratt och med beundran i rösten över detta under av komisk talang ropar "Ännu mer!".
Så...bryts magin av G R Å T. Lillebror har dragit Storasyster i håret. Ingripande måste ske, Lillebror förmanas och bes om att be sin syster om ursäkt, vilket han också gör. Storasyster tröstas och allt är fridens liljor återigen.
Frukostdags. Det avlöper smärtfritt, sånär som på att Lillebror vill öppna kylskåpet och ta ut allt han tycker vi behöver till frukosten. Sojasås, t.ex. Och konserverad majs. Och så vill han hellre mata katterna än sitta och äta själv. Katterna, som varit hos veterinären dagen före och fått tänderna rengjorda och blivit sövda, kräks på köksgolvet. Jag torkar upp kattkräks. LIllebror klättrar under tiden upp på bordet och drar ned lådan med alla kryddorna. Och bankar sin syster i huvudet med en asiatisk salladstång i hårt trä. Och kastar sin Bamsekopp full med äppeljuice i golvet. Och...då där ja...där välter han resolut ut Storasysters glas över hela Storasyster, som nu är indränkt i äppeljuice. Jag lyfter bryskt in Lillebror i vardagsrummet med några gutturala strupljud som mest liknar avgrundsmorrningar från ett länge sovande mytotogiskt odjur som nu är i färd med att vakna. Torkar upp äppeljuice. Måste skura golvet efteråt, tror jag, för raggsockorna liksom klibbar fast när man går nu med ett kippande ljud.
Klädbyte på Storasyster, som luktar överjäst Pommac, följer. Så tandborstning. Då vill naturligtvis Lillebror inte ha sin blå borste och mugg, utan Storasysters ljusgröna. Skrik, gråt och tandagnissel. Så påklädning. Lillebror har fått en fin ny reflexmössa, som mamman hittat på en svensk nätbutik och som hon gillar skarpt. Det gör inte Lillebror. Mamman tar på cool , ny mössa. Lillebror tar av ful, dum ny mössa. Mamman tar på mössa. Lillebror tar av. Mamman tar ARGT på mössa, muttrandes okvädningsord och saker som "DET ÄR ÅTTA MINUS UTE DU SKAL HA MÖSSA PÅ DIG DIN TULLEBUKK". (I upprört tillstånd vet jag inte vilket språk jag ska prata ibland). Lillebror tar av mössa och vill kasta den. Ångrar sig plötsligt, eftersom han plötsligt inser att mössan har ett mjukt teddyfoder, som man kan gosa med. "Kattepus!!!", säger han lyckligt och gnider sin lilla goa näsa mot mössans insida. Så är mössan visst accepterad. Som om den bara måste igenom en viss invigningsritual av trots först. Mössan tas på. Och inte av denna gång, hör och häpna.
Storasyster har varit duktig och klätt på sig själv. Men glömt att kissa. Allt, från overall, till kjol, till strumpbyxor måste av igen. Toalettbesök göres, allt tas på igen. Mamman väser irriterat att man ska kissa innan man tar på sig heltäckande vinteroveraller.
Mamman börjar även bli lite lättare stressad eftersom det tar nästan 45 minuter att gå till båda dagisen och man ska hinna dit innan samlingen börjar (helst.) säger dagisfröknarna. Dessutom är mamman lättare irriterad också eftersom det snöar stora sjok och vi ska gå med en liten vinglig sittvagn som har hjul som är ämnade för sommarbruk och torrt väglag (inte översnöade trottoarer i februari.) Cykelvagnen bägge brukar sitta i vanligtvis, har fått tjall på en av bromsarna och måste lagas.
Till slut kommer vi iväg och då lättar stämningen. Vi pratar om prinsessklänningar och korv med bröd och andra trevligheter. Ännu bättre blir det när snälla Dagisfröken Heidi helt oförhappandes stannar sin tuffa, svarta Honda CV bredvid oss och frågar om Storasyster vill ha skjuts till dagis.
Lillebror och jag vinkar av Storasyster som ryker i väg med Hondaförare Dagisfröken Heidi. Nu har vi plötsligt väldigt gott om tid. Så vi står en stund intill en byggplats och tittar på arbetet.s progression Lillebror betraktar andlöst två grävskopor och vill att jag ska skjunga "Stora maskiner, vi kan bygga, vi kan gräva, det är precis vad stora maskiner kan" med basröst. Något jag förstås gör eftersom jag är så fascinerad av Lillebrors fascination. Han viker inte med blicket en sekund och vänder huvudet efter grävskoporna när vi går. Eller "grävmus", som han kallar dem. Säger besviket "Jeg ser ingenting grävmus", när vi kommit så låangt bort på cykelbanan att de vidunderliga maskinerna försvunnet bakom en krök.
Sedan kommer vi fram till Lillebrors dagis och han kläs av och lotsas in. Lillebror vinkar och kramar. Jag går hem. På vägen faller skuldkänslorna tyngre än snöflingorna över mig.
Jag tänker än en gång att jag har de mest underbara små norska barnen i hela världen. Och att jag aldrig ska vara arg på dem mer utan bara snäll. Aldrig, aldrig skrika mer. Aldrig, aldrig, aldrig bli irriterad över så ett utspillt juiceglas eller en avtagen mössa eller en nedkissad säng.
Bara pussa och gosa och krama och borra näsan i mjukt hår och snusa in, resten av livet.
Det är vad jag vill.
O du underbara lilla 70- talsklump
Beppe Wolgers jämtländska filmsaga Dunderklumpen.
Skimrande vacker berättelse om vikten att ha vänner och det som verkligen betyder något i livet. "En fin sten, en vacker liten fjäder, en blomma..." Filmen är en hantverksmässig imponerande blanding av vanlig spelfilm, med vidunderlig norrlandsnatur, och tecknat, något som inte var vardagsmat då det begav sig. Per Åhlin (som också var tecknaren bakom Karl Bertil Johnssons jul bland annat) har gett liv till Beppes poetiska figurer på ett fantastiskt vis. Rösterna tillhör några av den tiden mest kända skådespelare; Sif Ruud, Halvar Björk, Birgitta Andersson och Håkan Serner för att nämna några.
Jag hittade DVD.n på biblioteket här och den blev en omedelbar succé. Att jag sedan hittade en nött , lätt kaffefläckig gammal norsk orignalutgåva av bilderboken med samma namn på Fretex (Myrorna) gjorde inte saken sämre. Vi är helt sålda här hemma. Det är lite som om tiden stått still sedan 1974, faktiskt.
Beppe, å go'a Beppe, vart tog du vägen...?
De va en barnprogramstanke, Franke
Vi ser mycket på svenska barnprogram här i huset. Inte för att det är något fel på norsk barne-TV, men kanske mer för att barnens mor får lättare anfall av nostalgi när det vankas Bolibompa. Fast egentligen är nog det min lillasysters (född 1979) nostalgi jag på något skumt sätt har övertagit. På min tid, det glada sjuttiotalet, lät ju signaturen till barnprogrammet så här:
- Kom nurå?
- Vaddå?
-Barnprogram i teve två!
(allt sagt i kör på lite släpande stockholmska)
Inga hopsande gröna Bolibompadrakar på den tiden inte.
Jag såg på Fem myror och Vilse i pannkakan. Mina barn ser också på Fem myror (fast på DVD).
Vilse i pannkakan har jag inte vågat utsätta dem för ännu. Det går fortfarande kalla kårar utefter ryggraden när någon säger (det gör ju inte någon speciellt ofta, men i alla fall...)...........................Puttputtputtputtputt....
STORPOTÄTEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! far det paniskt genom min hjärna.
Lillebrors (2) (och min) klara favorit just nu är Höjdarna. Det är, för er synnerligen obildade människkor därute som inte vet, en samling tygdockor som bor på tak. Som Mupparna ungefär. Fast på svenska. Och mycket bättre. Lillebror kallar dock programmet för "Abbe og Bebbe spiser cornflakes". Det gjorde nämligen dockbröderna Abbe och Bebbe i ett avsnitt och det har tydligen gjort starkt intryck på honom. Han blir oftast ganska så rastlös under Bolibompa och kommer med böcker han hellre vill att jag ska läsa, klättrar i soffan eller upp ovanpå datorn och så. Det är med andra ord SVÅRT att få Lillebrors odelade uppmärksamhet om man är barnrpogramsmakare. Höjdarna klarar däremot det. Då sitter han, rak i ryggen, blickstill i mitt knä och ser med runda, blå ögon oavlåteligen mot tv-skärmen. Storasyster fick knappt lov att ens se i ögonvrån på TV när hon var två, men det är konstigt vad man har tilgång på när man har en äldre syster.
Storarsyster ÄLSKAR Disney, efter egen utsago. Det inbegriper ALLT tecknat, eftersom hon tror att det då är Disney. Hon känner t.o.m. igen loggan för Disneychannel i tidningen. Lite skrämmande, tycker föräldrarna. Och så älskar hon prinsessor. Disneyprinsessor. Har lite på känn att det är något hon ibland säger bara för att det är den gängse inställningen i hennes lilla tjejgäng på dagis. En sorts social kod. Och så är ju de härsans Disneyprinsessorna med sin militanta ROSA uppsyn överallt nuförtiden. Flickor SKA liksom gilla dem, och nåde de som inte gör det. Jag kan inte hjälpa att feministen i mig skriker högt när det gäller detta. Och att jag, utan att verka diktatorisk, försöker bredda min dotters kunskap om barnfilm utanför det, så alltför dominerande Disneyfältet.
Jag vet ju att det är annat hon också tycker om, som tur är. Madicken är fascinerande, särskilt hennes busiga lillasyster Lisabet. Busiga barn generellt är ju intressant att se på. Speciellt busiga flickor, som Pippi. Ronja Rövardotter är , i detta hänseende, också en favoritfilm. Och Grodan Boll och Kalle Stropp. I den filmen är det en scen där Räven dansar på bordet under Nobelfesten. Hon kiknar av skratt varje gång just den scenen kommer.
En gång när vi var ensamma hemma och Pappan minsann var i Prag, lånade jag Mary Poppins på biblioteket. Musikalfilmen från 60-talet med Julie Andrews. Det blev en formidabel succé i det Pedersenska hemmet! Barnen sjöng med och filmen skulle ses på norska, så på engelska, så på norska, så på engelska...Lillebror blev helt i gasen och dansade något som väl skulle vare skotsk jig framför tv.n tillsammans med Dick van Dyke. Storasyster pratar fortfarande om denna filmupplevelse nu, månader efter, så nu är det nog snart dags för en ny visning.
Jag vet ju hur starkt intryck vissa saker gjorde på mig när jag var liten, men var det så bara för att vi faktiskt bara hade två kanaler då? Man har ju minnen från barnprogram som aldrig tycks blekna och som bara lyser upp en innifrån...Vad kommer mina barn att tänka tillbaka på och bli nostalgiska för när de blir stora...?
Jag kan inte hjälpa det, men inom mig hoppas jag att det INTE är Disneys prinsessor.
Hellre Abbe, Bebbe, Luleå, Lipton, Ester, Franke...och Dick van Dyke.
Chim-chimeney-chim-chimeney-chim-chim-cheroo...