Håll i hatten och sandallängtan
Ikväll skulle vi egentligen på Storasyster dagis årliga grillfest, men det hela ser ut att blåsa bort. Jag har redan varit nödd och tvungen att halta ut till vägen och resa upp soptunnan och hämta barnens Nalle Puh-boll som hade blåst iväg över den och nästan i på grannens tomt. Vädret är minst sagt märkligt i dag. Solstråk och regnskurar om vartannat. Jag springer ut och in med klästativet genom verandadörren. Eller ja, haltspringer kanske man ska säga.
Min onda fot börjar återgå till sitt normala ortopediska jag igen, men att få i den i ett par träskor idag när jag måste ut var ganska bökigt och föga bekvämt. Lillebror brukar¨komma bort till mig när jag sitter i soffan med benet högt, stryka försiktgt med liten hand över plåsteret och, med allvarlig röst, säga: - Nå blir foten din glad igjen, mamma.
Vad foten känner vet inte jag, men sådana skimrande pojkord går ju i alla fall rätt in i en moders ömma hjärta.
Storasyster, på sin sida, är inte sämre hon, utan kommer hem med små blombuketter som hon plockat varje dag på väg hem från dagis med pappa som hon högtidligt överräcker med ett visst mått av patos i rösten: -Jeg syntes så synd på deg, mamma, at jeg plukket noen blomster. VARJE dag! Alla som opererat foten borde har en deltagande femåring och en förståelsesfull tvååring i huset, det säger jag bara! Och en man som är en fena på att laga mat och sköta hushåll. Och det har jag!! :-) (sagt med skamlöst belåtet tonfall)
Vi får väl se hur det blir med sommarfest idag. Korv med lomper är i alla fall inköpta och klara för grillande. Blir det regn blir det varmkorvfest här hemma istället. Hursomhelst ska vi fara ut i butikerna i dag allihop. Morsan måste ha ett par ordentliga sandaler till semestern.
Min onda fot börjar återgå till sitt normala ortopediska jag igen, men att få i den i ett par träskor idag när jag måste ut var ganska bökigt och föga bekvämt. Lillebror brukar¨komma bort till mig när jag sitter i soffan med benet högt, stryka försiktgt med liten hand över plåsteret och, med allvarlig röst, säga: - Nå blir foten din glad igjen, mamma.
Vad foten känner vet inte jag, men sådana skimrande pojkord går ju i alla fall rätt in i en moders ömma hjärta.
Storasyster, på sin sida, är inte sämre hon, utan kommer hem med små blombuketter som hon plockat varje dag på väg hem från dagis med pappa som hon högtidligt överräcker med ett visst mått av patos i rösten: -Jeg syntes så synd på deg, mamma, at jeg plukket noen blomster. VARJE dag! Alla som opererat foten borde har en deltagande femåring och en förståelsesfull tvååring i huset, det säger jag bara! Och en man som är en fena på att laga mat och sköta hushåll. Och det har jag!! :-) (sagt med skamlöst belåtet tonfall)
Vi får väl se hur det blir med sommarfest idag. Korv med lomper är i alla fall inköpta och klara för grillande. Blir det regn blir det varmkorvfest här hemma istället. Hursomhelst ska vi fara ut i butikerna i dag allihop. Morsan måste ha ett par ordentliga sandaler till semestern.
En skir idyll och frånvaro av reaktorhaveri
Idag har väl saker och ting förlupit aningens bättre än de gjorde igår. Jag har fått min välbehövda skönhetssömn inatt och är föjaktligen i något bättre vigör (och humör).
Bägge barnen är hemma idag, så det var också högst nödvändigt att jag inte led av sviterna av insomnia just idag. Bilen är nämligen på service inför vår lilla tur till sommartorpet, så hämtning från dagis blev omöjlig. Altså hölls de hemma i hemmets lugna (?) vrå.
Barnen har roat sig tillsammans (vilket man som mor blir våt i ögat av att se) med att bygga koja på barnkammaren av Storasysters blommiga överkast och en stol. Vidare gick just den leken tydligen ut på att sedan krypa in i kojan bägge två, säga "FISA FISA FISA" högt i kör och fnissa. Sedan klädde de ut sig lite och hade picninc på vardagsrumsgolvet. Lillebror iförde sig Storasysters nya rosaprickiga sommarhatt, hennes dito rosa gummistövlar. Till detta en av vinterns fleecetröjor och ett lysande blått keramikhalsband jag egenhändigt medbringat mig från Cuba en gång i tiden.
Efter denna (i alla fall i teorien) utflykt var det dags för allehanda hussysslor. Nuförtiden är det mest Lillebror som är ivrig att hjälpa en husmor i alla göromål. Han är, om sanningen ska fram, så effektiv i det han gör att jag egentligen skulle kunna sätta mig och läsa tidningen och dricka kaffe, och låta honom sköta hushållet. Han plockar ur dismaskinen, vattnar blommorna och tar ned tvätt från klädstrecket (OCH lägger den i tvättkorgen) så det står härliga till. Det är som att ha ett rättså kortväxt hembiträde med blöjstjärt hemma.
Efter det hade vi en liten happening hemma när vi dansade runt alla tre en stund till Måste vägen til Curacau gynga så? och låtsades att också vi befann oss på en krängande bananbåt. Det såg inte klokt ut. Dessutom är det, om ni inte har provat själva och därför redan vet det, fullständigt omöjligt att vara sur och grinig medans man gör detta.
Luften gick ur Lillebror runt klockan elva (kan man ju förstå) och han föll ihop som en liten (och mycket söt) rosaprickig hög i trappan runt klockan elva. Då var det dags för en tupplur, kunde man förstå. Medan han snusade i Storasysters säng ( han vägrar ligga i sin egen som är en spjälis och alldeles för barnslig) gick vi flickor ut på verandan och läste Elsa Beskow på rim i de vita trädgårdsmöblerna under markisen.
Så, ser ni, idag har varit en dag av varit ren idyll. Inga läckande kärnkraftverk så långt ögat når.
Bägge barnen är hemma idag, så det var också högst nödvändigt att jag inte led av sviterna av insomnia just idag. Bilen är nämligen på service inför vår lilla tur till sommartorpet, så hämtning från dagis blev omöjlig. Altså hölls de hemma i hemmets lugna (?) vrå.
Barnen har roat sig tillsammans (vilket man som mor blir våt i ögat av att se) med att bygga koja på barnkammaren av Storasysters blommiga överkast och en stol. Vidare gick just den leken tydligen ut på att sedan krypa in i kojan bägge två, säga "FISA FISA FISA" högt i kör och fnissa. Sedan klädde de ut sig lite och hade picninc på vardagsrumsgolvet. Lillebror iförde sig Storasysters nya rosaprickiga sommarhatt, hennes dito rosa gummistövlar. Till detta en av vinterns fleecetröjor och ett lysande blått keramikhalsband jag egenhändigt medbringat mig från Cuba en gång i tiden.
Efter denna (i alla fall i teorien) utflykt var det dags för allehanda hussysslor. Nuförtiden är det mest Lillebror som är ivrig att hjälpa en husmor i alla göromål. Han är, om sanningen ska fram, så effektiv i det han gör att jag egentligen skulle kunna sätta mig och läsa tidningen och dricka kaffe, och låta honom sköta hushållet. Han plockar ur dismaskinen, vattnar blommorna och tar ned tvätt från klädstrecket (OCH lägger den i tvättkorgen) så det står härliga till. Det är som att ha ett rättså kortväxt hembiträde med blöjstjärt hemma.
Efter det hade vi en liten happening hemma när vi dansade runt alla tre en stund till Måste vägen til Curacau gynga så? och låtsades att också vi befann oss på en krängande bananbåt. Det såg inte klokt ut. Dessutom är det, om ni inte har provat själva och därför redan vet det, fullständigt omöjligt att vara sur och grinig medans man gör detta.
Luften gick ur Lillebror runt klockan elva (kan man ju förstå) och han föll ihop som en liten (och mycket söt) rosaprickig hög i trappan runt klockan elva. Då var det dags för en tupplur, kunde man förstå. Medan han snusade i Storasysters säng ( han vägrar ligga i sin egen som är en spjälis och alldeles för barnslig) gick vi flickor ut på verandan och läste Elsa Beskow på rim i de vita trädgårdsmöblerna under markisen.
Så, ser ni, idag har varit en dag av varit ren idyll. Inga läckande kärnkraftverk så långt ögat når.
Härdsmälta i mammaland
Brallor och pannkaka! (som Beppe Wolgers skulle ha sagt.)
Idag har inte varit en bra dag.
Jag har nämligen inte sovit särskilt bra på två nätter nu. Tydligen har jag helt förlorat den eventulla tålighet mot sömnbrist som jag tycks ha haft under mina båda ammningsperioder. Jag suckar djupt och längtansfullt och drar mig till minnes hur jag kunde tassa upp klockan fyra på natten med Lillebror på armen och liksom bara gosa med honom inlindad i en mjuk, stickad sjal medan jag satt och mystittade på avsnitt av Magnum i repris (som upptäckte jag, är sånt som går på TV vid den tiden på dygnet. Inte mig emot, jag har helt klart en thing för deckarrävar från 70-och 80-talen). Sedan när han var färdig med vickningen och jag med de vilda jakterna på skurkar i den läppstiftsröda Ferrarrin längs Hawaiis förföriska stränder i motljus, så kunde jag och Lillebror bara tassa tillbaka in till sovrummet. Och SOMNA. Som två små barn, fastän bara en av oss ju var det. Jag hade altså inga problem med insomningen igen och heller inte nämnvärda problem med trötthet dagen efter.
Det har jag däremot nu. Två nätter utan nog sömn har reducerat mig till en grinig, kverulerande...ja, surtant är väl det rätta ordet. Jag går och pyr surögt som en sorts förkroppsligad Tjernobylreaktor. Dessutom är det ju också alltid så att just när man själv känner sig så irrationellt arg att man utan samvetskval skulle kunna springa ut och morgonrocken och slå brevbäraren på käften bara för att han glömmer att fälla ned locket på brevlådan, blir ens barn ungefär TREDUBBELT så energiska. Och FYRDUBBELT så kreativa i sina påfund.
Idag har altså varit en sådan dag. Jag har gått runt och pyst ut radioaktiva dunster hela dagen och Lillebror har varit hemma från dagis. INTE en bra kombination. Han har varit mer lillebroraktig än vanligt i sin iver att aktivisera sig med olika små skojiga upptåg (skulle jag ha tyckt att det varit om jag hade varit utvilad).
Idag däremot, har jag, måste jag erkänna, inte tacklat hans upptäcksiver speciellt Jesper Juulskt alls. Jag har suckat iriiterat. Jag har gnällt. Jag har tjatat. Jag har skrikit. Jag har till och med tagit tag i en liten pojke och flyttat honom, milt sagt mot hans vilja, ur min väg. Satt ned honom bryskt på golvet och sett på honom med arga ögon. Och skrikit lite till. :-(
Kort sagt, jag har inte direkt stärkt min kandidatur till Årets Mamma i tidningen Mama (om jag nu hade deltagit i verkligheten).
Det jag har gjort, däremot, är att göra en liten aktiv pojke ledsen och arg i hans iver att bli självständig. Och det sitter jag nu och äter upp i skenet från datorn. Den lille pojken sover nu lugnt i våningen ovanför. I sängen bredvid sover hans Strorasyster lika fredfullt. Det är bara inne i mig det fortfarande finns en hemsk klump av mammaångest.
En sak är säker: idag ska jag lägga mig tidigt. Imorgon ska inte bli en ny dag i reaktorland.
Idag har inte varit en bra dag.
Jag har nämligen inte sovit särskilt bra på två nätter nu. Tydligen har jag helt förlorat den eventulla tålighet mot sömnbrist som jag tycks ha haft under mina båda ammningsperioder. Jag suckar djupt och längtansfullt och drar mig till minnes hur jag kunde tassa upp klockan fyra på natten med Lillebror på armen och liksom bara gosa med honom inlindad i en mjuk, stickad sjal medan jag satt och mystittade på avsnitt av Magnum i repris (som upptäckte jag, är sånt som går på TV vid den tiden på dygnet. Inte mig emot, jag har helt klart en thing för deckarrävar från 70-och 80-talen). Sedan när han var färdig med vickningen och jag med de vilda jakterna på skurkar i den läppstiftsröda Ferrarrin längs Hawaiis förföriska stränder i motljus, så kunde jag och Lillebror bara tassa tillbaka in till sovrummet. Och SOMNA. Som två små barn, fastän bara en av oss ju var det. Jag hade altså inga problem med insomningen igen och heller inte nämnvärda problem med trötthet dagen efter.
Det har jag däremot nu. Två nätter utan nog sömn har reducerat mig till en grinig, kverulerande...ja, surtant är väl det rätta ordet. Jag går och pyr surögt som en sorts förkroppsligad Tjernobylreaktor. Dessutom är det ju också alltid så att just när man själv känner sig så irrationellt arg att man utan samvetskval skulle kunna springa ut och morgonrocken och slå brevbäraren på käften bara för att han glömmer att fälla ned locket på brevlådan, blir ens barn ungefär TREDUBBELT så energiska. Och FYRDUBBELT så kreativa i sina påfund.
Idag har altså varit en sådan dag. Jag har gått runt och pyst ut radioaktiva dunster hela dagen och Lillebror har varit hemma från dagis. INTE en bra kombination. Han har varit mer lillebroraktig än vanligt i sin iver att aktivisera sig med olika små skojiga upptåg (skulle jag ha tyckt att det varit om jag hade varit utvilad).
Idag däremot, har jag, måste jag erkänna, inte tacklat hans upptäcksiver speciellt Jesper Juulskt alls. Jag har suckat iriiterat. Jag har gnällt. Jag har tjatat. Jag har skrikit. Jag har till och med tagit tag i en liten pojke och flyttat honom, milt sagt mot hans vilja, ur min väg. Satt ned honom bryskt på golvet och sett på honom med arga ögon. Och skrikit lite till. :-(
Kort sagt, jag har inte direkt stärkt min kandidatur till Årets Mamma i tidningen Mama (om jag nu hade deltagit i verkligheten).
Det jag har gjort, däremot, är att göra en liten aktiv pojke ledsen och arg i hans iver att bli självständig. Och det sitter jag nu och äter upp i skenet från datorn. Den lille pojken sover nu lugnt i våningen ovanför. I sängen bredvid sover hans Strorasyster lika fredfullt. Det är bara inne i mig det fortfarande finns en hemsk klump av mammaångest.
En sak är säker: idag ska jag lägga mig tidigt. Imorgon ska inte bli en ny dag i reaktorland.
Man borde inte sova
Jovisst borde man det. I ljusa junikvällar är det alltför lätt att bli sittande uppe för länge. Det borde man inte göra egentligen.
Speciellt som man har ett par små piggeliner hemmavid som energiska hoppar upp i dubbelsängen före sex på morgonen, oavsett om det är vardag eller inte.
Man borde gå och lägga sig. Och inte sitta och blogga. med mörka ringar under ögonen och blekt anlete. Man borde vara förnuftig som sin man, som, ordentlig som han är, redan ligger nedstoppad under det go'a täcket och läser en spännande bok i våningen ovanför.
Så, varför sitter då den andra halvan av den vuxna delen i familjen fortfarande med laptopen i knät i soffan och knattrar med tangenterna? Är det detta som kallas datorberoende? Eller bloggomani? Bloggoholism?
Som den här uppmärksamme läsaren kan bli varse, ökar inte direkt kvaliteten på innehållet i bloggen nämnvärt efter mörkrets inbrott heller. Så jag tror jag ska gå och knyta mig nu. Här produceras inte några kåserier av rang i alla fall, känner jag. Bara meningslöst svammel, inte alls någon Povel Ramel. Povel har förresten tagit av sig skorna för sista gången nu.
Och världen verkar med ens så mycket dystrare.
För som jag minns hur jag satt på den äkta mattan hemma hos mormor istrax utanför Stockholm och spisade knastriga Knäppupp-skivor ur den digra EP-skivsamlingen i skivställen av metalltråd. Och jag tyckte det var som att jag hittat en gömd, guldskimrande vidunderlig skatt. En dold, enastående hemlighet hade uppenbarats för mig just där i mitt nioåriga liv.
"För jag är Ittmah Hohah/Puttenbaba/ -Självplågareeeeen. /Och jag har kommit ända bort från Chittenpottenba/
Strax bortom Pottenchittenbu/ I Indien/ (eko)I Iiiindieeeeen...."
Var det verkligen möjligt att det fanns så roliga vuxna?
Som en lysande blixt av från en klar hjärna slog du ned i mitt unga hjärta då.
Tack, Povel.
Underbart är kort.
Alldeles för kort.
Speciellt som man har ett par små piggeliner hemmavid som energiska hoppar upp i dubbelsängen före sex på morgonen, oavsett om det är vardag eller inte.
Man borde gå och lägga sig. Och inte sitta och blogga. med mörka ringar under ögonen och blekt anlete. Man borde vara förnuftig som sin man, som, ordentlig som han är, redan ligger nedstoppad under det go'a täcket och läser en spännande bok i våningen ovanför.
Så, varför sitter då den andra halvan av den vuxna delen i familjen fortfarande med laptopen i knät i soffan och knattrar med tangenterna? Är det detta som kallas datorberoende? Eller bloggomani? Bloggoholism?
Som den här uppmärksamme läsaren kan bli varse, ökar inte direkt kvaliteten på innehållet i bloggen nämnvärt efter mörkrets inbrott heller. Så jag tror jag ska gå och knyta mig nu. Här produceras inte några kåserier av rang i alla fall, känner jag. Bara meningslöst svammel, inte alls någon Povel Ramel. Povel har förresten tagit av sig skorna för sista gången nu.
Och världen verkar med ens så mycket dystrare.
För som jag minns hur jag satt på den äkta mattan hemma hos mormor istrax utanför Stockholm och spisade knastriga Knäppupp-skivor ur den digra EP-skivsamlingen i skivställen av metalltråd. Och jag tyckte det var som att jag hittat en gömd, guldskimrande vidunderlig skatt. En dold, enastående hemlighet hade uppenbarats för mig just där i mitt nioåriga liv.
"För jag är Ittmah Hohah/Puttenbaba/ -Självplågareeeeen. /Och jag har kommit ända bort från Chittenpottenba/
Strax bortom Pottenchittenbu/ I Indien/ (eko)I Iiiindieeeeen...."
Var det verkligen möjligt att det fanns så roliga vuxna?
Som en lysande blixt av från en klar hjärna slog du ned i mitt unga hjärta då.
Tack, Povel.
Underbart är kort.
Alldeles för kort.