Plötsligt sitter Gud i soffan. I lotus.
Nu avvek jag från ämnet. Förlåt. Mina egna reflektioner är, som ni ser, inte så värst djupa. Det var ju livsåskådning vi skulle prata om. Inte bisarra (men praktiska) kroppsdelar.
Nå, jag går där och sopar och pratar på. Helt abrupt hoppar Lillebror upp i soffan med ett skutt. Han sätter sig i lotusställning, med korslagda ben, och SMÄLLER ihop handflatorna, som i en bönegest, sådär Lucia-aktigt. Han sluter ögonen och sitter så, stilla i fem sekunder (bara det är myyycket ovanligt för Lillebror). Så säger han tvärsäkert och med högtidlig stämma:
"Sånn her sitter Gud. Morgen, middag og kveld!"
Jag tittar på honom och tänker att jag gillar tanken på en mediterande Gud.
En reflekterande Gud.
En Gud som tar sig en funderare.
En Gud som inte dömer någon innan han har gjort lite yoga först. Morgon, middag och kväll.
Och jag gillar tanken på att Lillebror så självklart vet hur han ser ut.
Feliz Navidad, sjunger José Feliciano. Om och om igen.
Vi är på väg från Norge till ystert julfirande med barnens älskade Moster, Morbror och Kusinkille i Göteborgstrakten. Det är inte en lång biltur alls. Tar endast två och en halv timme bara. Men den verkar s å m y c k e t längre. Spesiell som ett av barnen, Lillebror, insisterar på att vi ska spela HANS nya favvojulsång på repeat på bilstereon. Mesiga som vi vuxna i familjen är ibland, för bilfridens skull (dvs för att vi just då inte ooorkar bråka om det hela vägen till Göteborg med en envis femåring), går vi med på det.
Lillebror får titt som tätt nya favvosånger när han åker bil och ofta av dn lite udda sorten. Typ Everyone Is Jesus med DiLeva. Call Me Al med Paul Simon. Husan med Bhangra Knights. Den nya för julsäsongen är, lo' and behold..: Feliz Navidad med José Feliciano.
Próspero año y felicidad.
José Feliciano är född blind. Han är även född i Puerto Rico. Förutom hans redan nämnda julhit, som går i dansbandstakt med inslag av spanska gitarrer och lite låtsas-mexikanska-trumpettut här och var, är han känd för sina covers av andra artisters låtar. Light My Fire och Ain't No Sunshine till exempel. Hans namn, om man översätter det, betyder Lyckliga Josef, ungefär. Låter väl gulligt. Det är så mycket jag vet om José Feliciano utan att behöva googla honom.
För jag VILL inte googla José Feliciano. Jag vill inte veta mer om José Feliciano. Jag vill inte höra en enda låt mer av José-f***ing-Feliciano så länge jag lever. Och speciellt inte den här. Den består av fyra fraser. FYRA fraser som upprepas. Och upprepas. Och upprepas. Till dansbandstakt.
I wanna wish you a Merry Christmas. I wanna wish you a Merry Christmas. I wanna wish you a Merry Christmas.
För har man hört Feliz Navidad upprepas igen och igen, så vill man nämligen inte det. Hört den igen och igen. Igen och igen. I en bil på väg till Göteborg. Utan någon chans att komma undan. Utan möjlighet att undkomma José Felicianos spanglish, de spanska gitarrerna, trumpettutandet och den monotona Sven Ingvars-takten som han så ihärdigt vill önska oss alla en Merry Christmas med.
Men Lillebror diggar. Lillebror skiner som en liten Puerto Ricansk sol i baksätet. Lillebror headbangar i dansbandstakt.
From the bottom of my heart.
Kolla, en frisör! Spring åt andra hållet!! (text från 2006)
Såhär i Halloweentider (som det är när jag skriver) ska jag komma med en riktig skräckis.
Jag har frisörfobi.
Iiii-iii-iii-iii
(filmusiken från Hitchcocks Psycho kommer plötsligt och mycket lägligt in här som en bonuseffekt)
Att gå till en frisörsalong och bli ompysslad är ju för många ett sätt att koppla av, känna sig lite lyxigt bortskämd så där.
Piffa till sig och pigga upp sig lite.
För mig känner jag samma grad av tilltro över att lämna mitt hår i händerna på en frisör som jag skulle göra om jag skulle be Clark Olofsson vakta min väska. Eller be hon den där väninnan (vad hette hon nu igjen???) som skvallrade om Monica Lewinski och Clinton att kolla så att ingen läste min dagbok.
Ja, ni fattar.
Kort sagt: jag litar inte på frisörer.
Här ska de inte komma med sina minicolors och hårlack och tro att de är nåt, inte! Näru, den gubben går inte.
Jag har tänkt tillbaka lite och försökt psykoanalysera fram varifrån detta mitt bristande förtroende för hårkonstnärer bottnar i. Resultatet blev häpnadsväckande. Det finns, kors i taket, en logik i det hela (vilket annars är en bristvara på alla andra områden i mitt liv).
För har man, som jag, varit tvungen att promenera hela vägen hem (3 km) från frisören och det med ett nypermanentat hår som liknar en blond variant av Svinto, så sätter det sina spår.
Detta var på slutet av åttiotalet och då var inte en permanent det den är i dag, kan jag säga. I dag kan man ju välja en mer eller mindre skönlockig variant och liksom styra intensiteten på korkskruvarna. På den tiden, däremot, var en permanent ett brutalt övergrepp av en behandling. Håret dränktes, närapå med våld, i en dödskallemärkt kemikaliecocktail som tog flera timmar att verka på sitt eget otäcka vis på ens stackars ovetande strån och lämnade efter sig en genomträngande lukt av ammoniak som satt i veckor efteråt.
Och ett hårsvall som såg ut som om man hade en mindre kungspudel på huvudet.
Själv såg jag ut som en blanding av Tommy Nilsson och Hoa-Hoa där jag försökte smyga hem, vilket inte är lätt att göra obemärkt när frissan envisas med att bo i stadens mest poppis bostadsområde, där också majoriteten av alla ens klassisar i nian bor. Jag försökte dölja min ljusa, vajande afro så gott det gick under kapusjongen till min jacka. Jag blev meg aldrig riktig lik igjen efter detta hårtrauma.
Fast egentigen, när jag riktig tänker efter, så härstammar nog min misstro mot hårologernas härskara från än tidigare episoder när det gäller min coiffure.
I min familj gick vi barn nämligen aldrig till frisören över huvud taget när vi var små. Vi klipptes av vår far i köket. Det här pågick faktiskt långt efter att jag blivit vuxen och flyttat hemifrån. Fattig student som jag var insåg jag att det billigaste alternativet var en hemmaklippning. Det hade dock sitt psykologiska pris.
Man tvingades först underlida en lång förritual av min far, Pedanten över alla pedanter. Denna långdragna prosedyr (som väl tog ca en kvart minst) innebar avklädning in till linnet (så att man inte skulle få hårtussar på kläderna), övertäckning av överkroppen med baddhanduk som säkrades med säkerhetsnål samt minutiöst vattenkammande av hela håret spikrakt ned (så att man såg ut som det där monstret i Mupparna som bara består av ett enormt långt hårsvall ned til fotknölarna och mumlar obegripliga saker).
Så placerades offeret (dvs jag) på en bakåtvänd grönmålad köksstol. Nu kom stunden när man måste sitta ABSOLUT PÅ BLICKSTILL i sådär en tjugo minuter. Min far tog fram familjefriseringsklenoden, en genuin frisörsax han hade fått av en barberare en gång. Han förvarade den annars omsorgsfullt i ett hemmagjort fodral av en vikt plastficka, omsnodd av ett gummiband och undangömd i en tidningshållare på en hylla i källartrappen. Han höll den alltid skarpslipad. Jag är säker på att om han hade hållit ett ark papper mot saxbladen, så hade det skurits itu lika fladdrande elegant som i en reklamfilm för japanska kockknivar.
Nu började det klippas. Det började ansas och naggas. Trimmas och finputsas. Min far är, som jag redan nämnt, en så noggran människa att han får de där hovmästarna som dukar Nobelmiddagsborden med linjal och exakta proportioner mellan kuvert och bordsuppsater o.s.v. att framså om riktiga vårdslösa slarvrar.
Inte en tufs fick sticka fram längre än de omgivande tufsarna. Inte ett strå fick ligga fel. Min far….Hårklippningens Heinrich Himmler.
Så man satt och man SATT och man SATT.
De tjugo minuterna kändes som en e v i g h e t……..
Och nåde en om man rörde lite på sig, grimaserade för att det kliade att ha hela luggen nedkammad över näsborrarna t.e.x. Då kom det ett så indignerat stönande från min far och en så långdragen ny vattenkamningsseans (för att lägga tillrätta de hårstrån som jag rufsat till så tanklöst med mina onödiga ansiktsryckningar) att man hellre lät bli och bara accepterade, på ett närmast zen-likt vis, att bli killad i näsan av spretiga, våta hårtestar.
Dessutom ville man inte röra alltför abrupt på ansiktsmuskulaturen, eftersom man då faktisk riskerade att få ett vådligt hack av Ginzu-saxen.
Frisyren min far klippte mig i var alltid den enklast möjliga.
Rakt av vid axlarna med en lätt rundad lugg, just ovanför ögonbrynen.
Som en kvinnlig variant av Ted Gärdestad.
Så såg jag ut större delen av min ungdom. Ända tills jag då genomgick en radikal förvandgling i åttan till att se ut som Bruno K. Øier i hårdpermanent. Med intensivblå kajal.
En gång på senare tid har jag faktisk genom årens lopp dristat mig till närkontakt med frisörskrået, men det har så gott som alltid tagit en ände med förskräckelse. T.ex. den gången jag ställdes öga mot öga med en klippguru med hockeyfrilla som trodde han var Björn Axén. Han stod och tuggade tuggummi och hade den oklanderligt vita skjortan uppknäppt till navelen. På bröstet glimmade ett guldsmycke svagt till, nästan övervuxet av den snårig urskogen av svart kroppshår som vällde fram ur urringningen. Han sade inget på en lång stund, så tog han med avsmak tog lite lojt i mitt hår och förkunnade trött att han inte trodde ett ögonblick på mina bedyrande intyganden att jag faktisk visst använde hårinpackningar regelbundet. ”Så tunt och dåligt hår jag aaaaldrig sett förut”, sa han nonchalant och blåste en tuggummibubbla ovanför mitt huvud. Fullständigt knäckt av detta sårande uttalande om mitt hår gick jag naturligvis i fällan och köpte en av de mirakelkurer han hade till salu till överpris in sin otäcka lilla salong.
Nu måste jag ju erkänna att det inte alltid varit med så lyckat resultat jag har utfört min hårvård hemma i badrummet heller. Som den gången jag var tonåring och skulle färga håret glamoröst silverblont och det blev lika grått som en dammig rokokoperuk. Jag tvingade desperat min lillasyster till Konsum för att köpa ett nytt paket hårtoning i en annan nyans, eftersom jag fick ett akut anfall av social ångest och vägrade visa mig ute bland folk på orten med grånat häxhår.
Eller den gången jag försökte mig på hempermanent. Bara ordet är ju en paradox, det hör man ju. Jag menar, HEM- PERMANENT, det hänger ju bara inte ihop. Hur smart är det egentligen att ge sig på att blanda till starkt irriterande högammoniakvätskor hemma? För att sedan stoppa huvudet i joxet??
Det som hände med mitt hår var att stråna blev som tunna, porösa trådar med exakt samma konsistens som tuggummi.
Det var ett mirakel att jag inte vaknade upp nästa dag och hela skalpen låg kvar på huvudkudden efter att jag hade rest mig upp.
Till trots för att mina hårologiska hemexperiment inte alltid har varit så lyckade, sköter jag fortfarande mitt hår hemma allt som oftast. Nuförtiden har jag, till råga på allt, dragit ned hela min familj i detta frisera- hemma-träsk. Faktum är att jag brukar klippa min dotter hemma också. Då leker vi frisörska och hon får ”klippa” sina gosedjur samtidig som jag friserar henne. Min man klipper sig själv med en klippmaskin, oerhört teknisk i mina ögon. Jag begriper inte hur han får till det. Han lät vid ett tillfälle mig klippa honom, men det gör han inte om. Det var en orgie i förvirring, med ett, i mitt tycke, sammelsurium av olika tilsatskammar och hårlängdsinställningar. Nu har han insett att det på många sätt är tryggare att han reder sig (och ut sitt hår) själv.
Vi diskuterar nu också om vi ska korrumpera vår son med denne hemmaklippningsmani.
Han är nitton månader och ser ut som MacGyver.
Lite, lite hår uppe på hjässan och långa, vackra lintottsslingor i nacken.
Vi avvaktar lite, men till jul tror jag nog hans sköna lockar faller till golvet.
Och då syftar jag till vårt eget blå, kaklade badrumsgolv här hemma.
Ingen frisör får komma i närheten av min familjs hår någonsin.
Det är mitt, bara mitt, mitt dyrbara hår, mitt, MITT, MITT !!!
MOOOAHAHAHAHA!!!!!!!!
(allvarligt stört skratt, förmodligen påverkat av alla hempermanentvätskor och silverblonda toningsångor som jag andats in under alla år av hemfrisering…)
(runt Halloween 2006)
Liten införing i personlig hårologi (text från 2006)
Varför är det här med hår så himla viktig?
Jamen, allvarligt. Varför?
Tänk vad mycket energi vi gör av med genom funderingar och ältanden rörande vår huvudbehåring.
Jag gör iallfall säkert av med tankekraft som omvandlat till kärnbränsle skulle vara i storleksordningen av en Tjernobylreaktor.
Och det bara på en vecka.
Jag har ju redan ju redan omhandlat min paniska skräck för frisörer, så med risk för att verka självcentrerad (Vaddå? Jag?) går jag djärvt djupare in på ämnet hårstyling.
Trots denna min fobi för ändringar av min frisyr, måste jag säga att jag jobbat på bra genom åren och prövat det mesta av fasonger och färger. Från att genom huvuddelen av min barndom varit klippt i en jämnt ansad naturlig mellanblond page med lugg (min fars verk, som ni vet) gick jag tonåren i mötes med en kortklippt frilla.
Eftersom jag på denna tid levde i tonårshelvetet med en abnormt störd fettbalans i hårbottnen, låg min korta klippning med lugg så tätt runt huvudet som om en ko skulle ha slickat på den.
Det hjälpte inte hur ofta eller hur sällan jag tvättade, om jag använde ölschampo eller Barnängen eller Flex eller Wella.
Håret låg klistrat intill huvudet. Lika tätt som det varit en sådan där avtagbar plastfrisyr som Legogubbarna hade.
Jag kunde lika gärna ha tvättat håret i extrasaltat margarin.
För att råda bot på denna brist på luftighet kom min mor på den eminenta idéen att jag skulle permanenta mig när jag var tolv.
Vilket jag gjorde.
Från att ha haft en kofrisyr hade jag nu en fårfrisyr, men jag var tydligen ganska glad ändå eftersom jag fortsatte at gå till frissan och locka till mig i flera år efteråt med ett par månaders mellanrum.
Varje gång kom jag hem krulligare än Harpo.
Under tiden växte håret till halvlångt. Vid ungefär femton års ålder dök också den touperade luggen upp. Då stod jag med min mors lilla touperingskam från sextiotalet med utskjutbart metallpinneskaft framför spegeln i mitt rum. Ôversta hyllan på mitt skåp såg ut som varulagret hos Åhlens parfymavdelning. Det bågnade av sprayer, hårgeléer, vaxer och mousser. Jag tufsade till min lilla lugg som mycket det bara gick. Helst skulle man ha en likadan upåtstående spretlugg som tyska discostjärnan Sandra eller norskvenska Tone Norum.
Här var glassiga tonårstidningen Okej med sina fyrfärgsuppslag på åttiotalets superstars min eviga källa till inspiration och visdom. Stort sett alla som var avbildade i den tidningen hade luggar som stod ca tjugo centimeter rakt upp från huvudet, trotsande tyngdlagen med hjälp av sockervatten och Studio Light.
Detta misshandlandet av min lugg fortgick faktisk ända till jag tog studenten, måste jag säga, så det är underlig att jag inte har drabbats av framskallighet. En kal fläck bara där min lugg en gång var innan den ledset gav upp kampen mot mishandlingstouperingen och bara ramlade av en dag i ren modlöshet.
Men jag har faktisk luggen intakt än i dag, tack och lov.
När jag flyttade till Uppsala för att studera villa jag plötsligt anlägga ett mer seriöst yttre och klippte till en rak page med lugg. Sedan varierade jag den här pagen med lugg, utan lugg allt som andan föll på.
Runt tjugoårsåldern var jag tvungen att färga håret lite kopparrött. Jag skriver tvungen eftersom detta faktisk var ett, av omständigheterna, framtvingat beslut .
Mitt hår hade nämligen blivit grönt.
Av sig självt.
Jag trodde först jag var ensam om detta bisarra problem tills jag kom till en frisör som sa ”jaha, du bor i Uppsala ser jag” när hon tvinnat en test av mitt lätt mossfärgade hår mellan sina fingrar. Det visade sig att vattnet i ledningarna i Uppsala var grönfärgat av gudvetvad för mineral, och att det var ett välkänt faktum för frisörerna i trakten att ljusa människor fick en lätt nyans av barrskog i sina lockar efter en stunds boende i staden.
Hon rekommenderade därför ett slags skum i en kopparkatig ton till mig, som jag körde meg ett tag.
Tills jag flyttade till Borlänge och bort från det gröna Uppsalavattnet. Då färgade jag håret ljusblont.
Detta var början på min blondinperiod på allvar. Under Borlänge tiden som varade i två år, när jag var 21 till 23 år gammal, blev håret kortare och ljusare allteftersom. Jag hade en slags kort platinafärgad Marilyn-aktig frisyr. Polycolor nr. 11 var min bästa vän.
Efter en sommar i Spanien som au-pair och ett kort tilbakafall i Uppsala på en termin, styrde jag så kosan mot Göteborg. Där blev mitt hår gradvis längre och jag varierade mellan ljusblont och mörkblont de fyra år jag bodde där. För det mesta var håret rakt, men jag hade också ett litet gästspel som permanentad ett litet tag (hempermanenten from hell som jag berättat om tidigare).
En dag 1998 blev jag trött på långt hår och tänkte att jag vill också se ut som Jennifer Aniston (gjorde då). Gick ned till den persisktalande frissan på gården, där studenter förstås hade rabatt, och blev klippt.
Eller det är väl en underdrift.
Jag blev skamklippt, snarare.
Snubblade ut med en frisyr som inte alls liknade en uppklipp, sexig, svepande Friends-frilla utan mer nåt man ser i NHL när de tar av sid hjälmarna i halvlek.
Jag fick chock när jag såg mig i spegeln och låg de nästa två dagarna i fosterställning i mitt trista studentrum i förorten, med tom blick och jämrade ”vad i helvete har jag gjort” i en, till synes, ändlös deprimerande loop.
Till slut steg jag upp, flyttade till Norge och lät håret växa igen.
För det gör ju det. Växer ut.
Det är extemviktigt att komma ihåg det när man just blivit överfallen av en galen damfrisörska och ser ut som en afghanhund med skabb.
Sedan då och fram till nu har jag haft håret halvlångt ljust och oftast i mittbena rakt ned. Otroligt enkelt och praktisk frisyr när man har dåligt med gryn och måste sköta klippningen hemma.
Så hände det något i förra veckan som plötsligt slutade med att jag nu sitter här och skrivet i en brun page med lugg.
Vet inte vad det var.
Tyckte bara att det var dags för en förändring.
Jag har haft samma frisyr under båda mina graviditeter.
Nu är min äldsta 4 ½ och min yngste 1 ½ och det betyder att delar av mitt hår måste ha varit runt fem år gammalt.
Kanske är det en markering.
Lite som att klippa navelsträngen.
Fast högre upp och med en skarpslipad frisörsax.
Nya tider, ny frisyr.
Jag är redo.
Men mina OKEJ- tidningar lämnade jag kvar i mina föräldrars källare1989.
Howard Jones må blicka självsäkert ut från de blanka sidorna med sitt morotsspret till hår. Det får han ha för sig själv nuförtiden.
No more uppåtlugg för mig.
(November, 2006)
Skrivkramp, skrivlust och gammal vänskap - for Auld Lang Syne
I lång, lång tid nu (typ sedan innan sommaren) har jag inte haft någon inspiration whatsoever att skriva. Ingen alls. Nada. Zilch.
Det har varit ett tomrum i huvudet och i hjärtat. Jag har inget svar på varför. Det var inte så att något speciellt hände. Det var ingen kris, inget plötsligt hemskt trauma som fick mig att sluta skriva. Tack och lov! Men konstigt ändå, eftersom man kan tycka att det rimligtvis borde ha varit någon allvarlig händelse som gjorde att jag slutade skriva en avsevärd stund.
Det att skriva är det jag egentligen tycker mest av allt om att göra. Det är en del av mig själv (för att ta till en kliché). Jag definierar mig själv som en skrivande människa. (Ja, det låter pretentiöst,. Ja, jag struntar i det.) Jag har skrivit ända sedan jag fick min första dagbok när jag var sju år, 1977. Den var blank och klargrön med ett bjärt färgfoto av ett hästansike utanpå. Jag skrev med blyerts och STORA bokstäver som täckte halva sidan. Jag skrev saker som "Kära Dagbok. Idag är jag sjuk. Hej då!". Och nästa dag: "Kära Dagbok! Idag är jag sjuk. Men bättre. Hej då!" Kanske inte direkt texter som hade vunnit Nordiska Rådets Litteraturpris för sin originella språkdräkt och sina avancerade formuleringar, men på något sätt var de viktiga för mig. Jag fick uttrycka mig. Jag såg mig själv i bokstavsform. Det som var jag blev bekräftat av ord.
Lika konstigt är det hur lusten att skriva kan komma tillbaka, plötsligt och med en sådan kraft. Allt på grund av vetskapen att någon läser det jag skriver. Och någon bryr sig om det. Någon blir berörd. Så tack, för att du läser. För att du SER mig. Och för att jag kan få se dig genom ditt gensvar.
I det här fallet var den här någon en person jag inte haft kontakt med på mycket, mycket länge och som skrev till mig att min blogg blev läst. Att någon rycktes med i mina berättelser.
Att den var (och jag hittar inte på det här) f a n t a s t i s k.
Should auld acquaintance be forgot, and never brought to mind?
Mer skulle det inte till. Men det är ju så stort.
För visst är det väl så för oss alla bloggare, mailare, twittrare, chattare och facebookare att det är just det vi hoppas på. Att någon ska läsa. Att det ska röra vid någons hjärta. Att någon ska hitta något i det vi skriver som slår an en ton, någonstans.
Och i förlängningen att vi själva blir sedda. Bekräftade. Att vi finns. Att det vi känner och upplever är viktigt också för andra än oss själva. Hur patetiskt den än kan låta. Det rena, stora och sanna kan låta patetiskt, men är det inte.
För det är så lätt att bli bortglömd och att glömma bort. Vi har jobb, barn, relationer, hus, lägenhet, bil, sommartuga, hund, katt, båt, våra fritidsintressen, barnas fritidsintressen. Det kräver sitt att ha tid till vänner i allt detta. Speciellt gamla vänner. De du INTE träffar varje dag på kontoret eller verkstaden eller skolan eller sjukhuset (eller vad du nu än har ditt värv). Eller över radhushäcken. Eller på korpfotbollen. Eller tjejmiddagen.
Då är det en gåva att veta att det du skriver blir läst av någon du bryr dig om. Att ni bägge finns där, mitt i livets pulserande hjärtslag. Och även om ni inte ses varje dag eller varje månad eller, ens, varje år, så blir ni sedda av varandra. Genom det skrivna ordet. Det är ju det som är det fiffiga med just skrivna ord. De behöver inte levereras ansikte mot ansikte. De kan läsas och förstås även om skribenten och läsaren befinner sig sjuttio mil från varandra. Och de kan läsas en timme, en vecka eller (något som vi arkivarier verkligen gillar) trehundra år efter att de skrevs. (I det sistnämnda tillfället förstås av en helt annan läsare, men ändå. You get my drift.)
For auld lang syne, my dear, for auld lang syne. We'll tak' a cup o' kindness yet, for auld lang syne.
Och nu, i detta ögonblick, kan jag se någon le genom bokstäverna åt det jag just skrivit.
