Några är gröna och sköna
Fler upptäckter av djurlivet har gjorts inomhus. Närmare bestämt idag när jag hittade en diminutiv ljusgrön fjärils(?)larv på ett av reglagen på spisen. Detta överraskande zoolgiska fynd gjordes just när Lillebror och jag skulle till att äta frukost. Jag förevisade larven för Lillebror, som givetvis blev omedelbart intresserad. Vi kom överens om att den lilla gröna varelsen nog inte kunde få bo i vårt kök, när allt kom om omkring.
Så långt var vi helt eniga. När det gäller orsaken till varför denna lilla limefärgade existensform måste lämna vårt hem var vi däremot inte helt på samma våglängd, jag och Lillebror. Jag tänkte mest på att larven nog gillade att vara på ett ställe där det fanns blad att mumsa på och en sol att värma sin lilla gröna, elastiska kropp på. Mer metamorfosvänligt. Typ UTOMHUS. Lillebror, däremot, hade ett mer logiskt och, faktiskt, färgkoordinerande sätt att se saken på, som fölgande replikskifte visar:
Jag: - Han kan nog inte få lov att bo i vårt kök (tar larven i kupad hand och går mot ytterdörren)
Lillebror: - Nej. (tänker) ...(och kommer så ivrigt med sin slutledning)
- Han måste ha ett GRÖNT kök, mamma.
Barbro Lindgren
Rätt ska vara rätt.
Altså, dra på trissor (som de säger i serierna)
Låten heter- TATATATA (fanfar)-"Mitt lilla barn" (nr. 4) och det är Jojje Wadenius som sjunger (ni vet, han med signaturen till "Kalles klätterträd"- en annan sjuttiotalsgodbit.)
Han har skrivit en massa andra underfundiga barnvisor som i alla fall jag känner igen från radion när jag var liten och blir öm i hjärtat av. Texter som går rakt in och som man hör på ett helt annat sätt nu när man själv blivit förälder.
Här är länken, så kan du ju lyssna lite själv (trycker man bara på högtalaren kan man höra snuttar utan att betala).
http://www2.ahlens.com/Magellan/pages/main.jsp?storeId=10551&pageId=collectionDisplay&viewId=663381
Var bara tvungen att berätta det här, blev så upphetsad. :-D
10 saker om Lillebror
Lillebror...
1...tycker innerligt om att hänga saker på krokar. Flyttar på det som eventuellt månde hänga på krokarna från början och hänger dit, andra, i hans tycke, mer logiska grejer. Häromdagen hittade jag till exempel en liten, rödrutig dockgrytlapp på toaletten. Och man kan finna den asiatiska salladstången i trä omsorgfullt hängd på en gardinkrok.
2...tycker också mycket om att laga mat på Brio-spisen i barnkammaren. Kaffe brukar man bli bjuden på. Och mackor med messmör (hans egen favorit). Och jordgubbar. Lägger små leksaker i kastrullerna, tar locken av och på, häller fram och tillbaka, rör , vispar och står i med en iver som får Jamie Oliver att blekna vid jämförelse.
3...tycker ibland, bara helt otippat, att han måste springa fort mellan köket och vardagsrummet. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Till synes utan något annat syfte än att just springa. Och skratta. Detta inträffar gärna på kvällstid, efter middagstid sådär och håller på tills han snubblar av utmattelse. Eller skratt.
4...är gärna med på allt som Storasyster hittar på. Härmar och springer efter. Men, märk väl, finner sig inte i allt hon och stora polarna vill att han ska göra. Som t.ex. att vara bebis och dricka mjölk ur nappflaska. Då blir han arg som ett bi och går sin väg.
5...gillar allt som är sort, ogillar allt smått. Vägrar att ha en tesked när han äter, till exempel. Föredrar STOR matsked. Helst också när han äter yoghurt i små bägare, även om detta är förenat med vissa problem. Vill heller inte ha liten drickflaska i plast med Nalle Puh på, utan pappas stora drickflaska i metall. om han får bestämma.
Och påpekar att han INTE, jag upprepar: INTE, under några som helst omständigheter är L I T E N. Han är S T O R. Och hör sen!!!
6...tycker att Electric Banana Band rockar fett! Här snackar vi headdbanging. Seriöst.
7...tycker att den bästa film som någonsin gjorts är "Året runt med Pettson och Findus". Och "Kalle Stropp och Grodan Boll på svindlande äventyr". Dessa två filmiska pärlor byter lite på att ligga på förstaplats på Lillbrors filmtopp, har jag fått intryck av.
8...är fullständigt och utan jämförelse, livrädd för Brasse i "Fem Myror". Detta gäller i avsnittet om siffran fyra, när Brasse har klätt ut sig till utomjording med fyra viftande armar och säger "Urpa, urpa". Råkar Lillebror få se detta, kommer det ett avgrundsvrål av vanvettig skräck ur han strupe och han ruuuuuuuusar bort från TV:n, så fort och så långt bort han bara kan komma. Detta avsnitt måste altså, nuförtiden, medvetet hoppas över, för att inte försätta Lillebror i ett tillstånd panisk skräck.
9...föredrar utan tvekan Lilla Anna och Långa Farbror'n, Bu och Bä och Barbapappa när det gäller litterarära personligheter.
10...gillar att klämma till med en rejäl Lillebrorpuss mitt på munnen, när man minst anar det. Finns inget trevligare! :-)
10 saker om Storasyster
Såg att www.ansgarssyskon.blogg.se hade gjort något liknande och tänkte härmas.
Här kommer därför tio utsagor om min stora flicka:
Storasyster....
1. ...har rosa som absolut favoritfärg, men har. enligt egen utsago, nu också börjat gilla andra färger.
"Mamma, jeg liker faktisk svart, for eksempel". Lila är också en stark kandidat. Och glitter (som tydligen anses vara en färg det också).
2. ...har utvecklat en viss stalker-mentalitet när det gäller vår ena katt. Denna lilla katthona bärs, kläs ut, bäddas ned på olika ställen och pysslas om, så hälften kunde vara nog. Underligt nog verkar kattan vara helt med på leken också. Man hittar henne titt som tätt, spinnandes belåtet under ett docktäcke, iklädd en virkad sjal och röd tanthatt (katten altså, inte Storasyster).
3. ...har bestämt sig för att hon antingen ska gifta sig med V, S eller P på dagis. Eller J. P eller V ligger dock lite risigt till, eftersom (jag citerar): "P är så busig och V, ja, du vet mamma (hon gör en hetsigt svepande rörelse fram och tillbaka med handen i luften). Mamman vet inte, så Storasyster suckar och förklarar: -Han leker Star Wars, mamma (himlar med ögonen för att poängtera hur otroligt larvigt hon tycker detta är för en potentiell framtida äkta man).
-Men (säger hon och lyser upp). Det är ju bra att ha några att välja på, eller hur?
Jag håller fullt och fast med henne om detta faktum.
4. ...vill egentligen gifta sig med antingen Pappa eller Lillebror, efter egen utsago. Eller båda två.
(Jag har dock berättat för henne att det inte är riktigt socialt accepterat i vår kultur att äkta sina närmaste släktingar.
En stor besvikelse.)
5. ...ä l s k a r gröna oliver. Vill helst ha det varje dag, till alla mål. Och salami. Vill helst ha det på alla mackor. Jämt.
(undras om det är sådant som händer, när man reser till Medelhavet under graviditetens första trimester...?)
6....tycker I N T E om sylt. Inte av något slag. Äckel-päckel.
7... tycker Dunderklumpen, Mary Poppins och Askungen är de bästa filmer som gjorts. Of all times.
8...är en hejare på att spela Fia. Slår alla hon spelar mot, utan pardon och med ohöljd segerglädje.
9...plockar blommor hela tiden, nästan. Vart hon går.
10...ritar mycket gärna teckningar, helst i tusch, av prinsessor som bor i slott, har långt hår, krona, långa målade naglar och diamanter på klänningarna. Men också teckningar av mamma, pappa, Lillebor och henne själv. Då är hon själv alltid dubbelt så stor som Lillebror och iförd guldklänning.
De flesta är små, mycket små, mycket små
Ta imorse, till exempel. Min otroligt godhjärtade make hade gjort i ordning en frukostbricka till mig att inta i nämnda soffa. Från mitt sittliggande tillstånd har jag utsikt över barnen som står på stolar och tittar ut genom fönstret, båda två (tror jag). Följande dialog utspelas, allt under det att jag intar mitt morgonmål.
Storasyster: - Titta, Lillebror! Ett djur!
Jag: -Vad tittar ni på?
Storasyster: -Vi tittar på djur som går på fönstret.
Jag: -Jahaja. (inte så väldigt intresserad av en närmare beskrivning av dessa småkryp precis just nu, eftersom jag sitter och äter och är ganska så äckelmagad av mig.)
Lillebror skrattar.
Storasyster:- NEEEEJ LILLEBROR! (i sträng ton)
(så mer förtjust): Mamma, Lillebror tar i djuret! Ha ha!!
Lillebror håller stolt något litet sprattlande i nypan.
Jag: - Ja, var försiktig då, Lillbror. Djuren är ju så små och du så stor, så man får inte ta i de så hårt. för då får de ont.
(fnissande och lågt prat borta vid fönstret)
Storasyster:- NEEEEJ LILLEBROR! Mammaaaa, Lillebror stoppade djuret HÅRT in i min socka. Det tappade ett ben nu!!
Jag: - Ojdå, LIllebror. Det är ju inte så lätt att veta, men man måste ta väldigt försiktigt i sådana där små djur.
Storasyster (med något litet, litet mellan tummen och pekfingret): Mamma, titta, benet! Vill du se? (kommer bort till min frukostbricka med ett insektsben som hotar falla ned i apelsinmarmeladen.)
Jag: (lite lätt äcklad, men vill inte visa det, eftersom jag vill leva upp till min självpåtagna image som Pedagogiska och Naturvetenskapligt Interessade Mamman) Ja, det är bra. Ta med det in till pappa i köket., du, så kan han kasta det.
Lillebror: - Mamma, se i sockan! (kommer med en liten rosa prinsesssocka som tillhör hans syster, antagligen innehållande ett lättare mosat flygfä, med reducerat antal ben).
Jag: (än mer äcklad, men vill fortfarande verka pedagogisk och naturvetenskapligt intresserad). Hm, jahaja. Ta den med ut i köket den också.
Det sista gör inte Lillebror. Efteråt, när jag haltar runt lite och plockar hittar jag den ena sockan på golvet, vränger den och upptäcker mycket riktigt en halvt mosad liten skalbagge av okänd art inuti, som liksom drar sig fram drärinne, lättare invalidiserad.
Verkligeheten är grym för den som väljer att spankulera runt på just vårt vardagsrumsfönster.
Världen sedd från soffan- BBC Food och Döden
Hursomhelst, foten får inte belastas så mycket vidare alls på sex hela veckor. Och den ska hållas högt. Därför har jag befunnit mig uppallrad bland kuddar i vardagsrumssoffan den här veckan. Skönt att ligga och ha husmorssemester och filosofera, medans mannen i mitt liv far runt som ett torrt skinn mellan tvättstugan, köket , mataffären och dagis. Läsa kan man göra. Och surfa med laptopen i knät har jag just upptäckt. Idag har jag varit helt besatt att titta efter skjojiga kokböcker på nätet. Helst av typen American Diner Desserts, med maffiga kakor och mulliga efterrätter. Och jag har legat och tittat på BBC Food halva dagen. Skriver ut spännande recept från nätet som jag sedan inte kan göra själv (eftersom jag inte kan stå på foten), utan tvingar min man att laga till istället. Eller föreslår för honom som ett middagsips på ett, i mitt tycke, mycket taktfullt sätt för att bidra till hemmets organisering.
Man kan också ligga och fundera över med allvarliga saker (vilket man ju gör), som ens stora flickas plötsliga intresse för Döden.
Vi har djupa samtal här hemma nuförtiden, nämligen. Om varför man dör, hur gammal man är när man dör och om man måste dö överhuvudtaget, egentligen.
Och vi försöker svara. Efteråt känner man sig alldeles urlakad. För jag skulle vilja säga såhär: "Nej, mamma och pappa ska aldrig dö. Katterna ska aldrig dö. Lillebror och du ska aldrig dö heller, tycker jag. Vi ska alla vara tillsammans oändeliga tider och springa över sommarängar med doftande gräs i solregn. Och ja, såklart kan du gifta dig med din pappa när du blir stor. Och med Lillebror. Och vi kan allesammans bo i ett stort ,stort slott med non-stop på taket" Jag vill ju beskydda och stoppa om och vyssja och trösta. Inte öppna nya avgrundshål av ovetande och osäkerhet hos henne.
Men inte kan jag säga så. Hon vill ju veta och när barn VILL veta, så måste man ta det på allvar. Så jag förklarar så gott jag kan. Talar om det lilla jag vet om denna stora fråga. Och det känns plötsligt som om det jag vet är väldigt, väldigt lite.
Det är som i den där visan jag kommer ihåg från sjuttiotalet. Jag vet inte vad den heter eller vem det var som sjöng (någon annan som vet?). Den handlade om en pappa som sjöng om sin lille son:
Men ska jag säga:
Akta dig för eld och djupa vatten?
Spring aldrig, aldrig bort från mig
i den mörka natten...
Ska jag säga så?
Ska man berätta om vilka farligheter som finns därute i världen för sina barn?
Rusta dem till kamp i livet?
Eller bara låta dem springa ut i livet, ovetandes, oförstörda och oskyldiga?
Men då också oförberedda.
På tal om retro
Retromania
Nu ska jag vara lite allvarligt filosoftisk (som omväxling). Spinner vidare på det som både www.ansgarssyskon.blogg.se och www.charliesmamma.blogg.se har tagit upp i sina bloggar förut: nämligen förtantningen av ens hela personlighet. Hos mig yttrar sig detta förtidiga åldrande på det sätt att jag har börjat vurma för allt som tillhör min barndom. Kläder, barnprogram, musik...rubbet var bara bättre, coolare och roligare på sjuttio- och åttiotalen.
Nu frågar jag var allt inte bättre förr? På fullaste allvar har jag börjat tycka det och då borde ju tant-alarmet verkligen tjuta och blinka med STORA röda varninglampor runt min person.
Ta bara barnprogrammen. Min generation växte upp med Magnus, Brasse och Eva, Trazan och Banarne, "Farbror Frippes skafferi" med Martin Ljung, Staffan Westerberg, Mupparna, Hedvig och Ugglan i "Från A till Ö), Beppes godnattstund, Bengt Fahlstöm i "Barnjournalen", "Hajk- Bengt" Alsterlind. Staffan och Bengt i "Sant coh sånt " (tydligen var Bengt ett innenamn bland dåtidens programledare), Barbapappa, Balthasar (ni vet han osm "tänkte och tänkte och tänkte och SÅ! kom han på en lösning), Löjliga Familjerna med och av Gunnel Linde, Astrid Lindgrens barnboksfigurer i SF- produktioner från 60-, 70- och 80-talen, minnesvärda julkalendrar som "Trolltider" och "Teskedsgumman"....Jag kunde ha fortsatt att rabbla här vid datorn till Höstdagjämning, känns det som.
VAR finns motsvarigheterna till detta idag? Är kvalitieten inte lägre, animationerna i de tecknade filmerna hafsigare gjorda och massproducerade i på löpande band i Bortre Asien och det mesta som gjörs för barn nu för tiden generellt sett mindre intelligent (och med våldsfixerat)? Kalla mig gammalmodig, men jag tycker faktiskt inte Batman är en speciellt bra förebild för en pojke på två och ett halvt (så varför finns denne ganske så gotiskt mörke seriefigur överallt på HM's pojkavdelings kläder i storlek 92?) Hoppar heller inte jämfota över alla skära Bratz- och Barbie-tryck på flickavdelingens utbud för femåringar, kan jag ju säga. Jag längtar till unisex och storrandigt.
Eller är det bara så att det enorma utbudet av barnkanaler idag gör att dagens små aldrig får det täta förhållandet till enstaka program , som vi hade? För oss fanns TV1 och TV2 och det var det. I Norge hade man bara en enda kanal på den tiden vi hade två, men många norska barn som växte upp då det begav sig såg på svensk TV.
Eller, för att sluta resonnemangets cirkel, är det bara så att jag blivit en bakåtsträvande kärring, en stofil som får ett nostalgiromantiskt ljus i ögonen så fort någon råkar nämna Hungran och Kraman och Sigrid?
Jag vet faktiskt inte och min forskning forsätter, men tills jag kommit till botten med det här kommer jag att köpa Hasse Alfredssons "Blommig falukorv" på CD, Fem myror på DVD och tröjor med storblommiga retromönster på Polarn o. Pyret till mina barn.
Själv ska jag tillverka en T-shirt till mig själv , i batik och med potatistryck, med texten:
T. A. N .T.- and lovin' it!!!
Vi fara till moster, rara
Det blev en helg full av energiska kusiner som i vild fart springer (två stycken) och ålar (en stycken) runt i Mosters lägenhet under muntra tillrop. Tur var att Kusin-Charlie hade ett helt rum fyllt av intressanta leksaker (som ju såklart var mycket mer spännande än de hemma i Norge. Lektunnelen i ljusblått tyg från Ikea på vardagsrumsgolvet var en stor hit, likaså Uffes puff (:-)). (Jag måste erkänna att jag vid ett tillfälle försökte åla mig igenom sagda tunnel själv, men drabbades av akut cellskräck nånstans på mitten och måste, försmädligt nog , kravla baklänges ut igen.) Puffen var ett kapitel för sig själv. Den kunde man hoppa ned på med stor kraft om man tog sats från soffan. Det vill säga, tog man som Lillebror lite FÖR stor fart från soffan slog man huvudet i elementet med ett ljudligt "tjong". Men detta missöde inträffade bara en enda gång på hela helgen och det är ju en nåd att stilla bedja om.
Det grillades och åts fläskkaré med klyftpotatis och tsatsiki och åktes buss till Valborgsfirande med brasa vid en vacker insjö på kvällen. Storasyster var underbart ivrig över att vara ute och åka buss "midt på natta" (dvs klockan åtta). Det idylliska intrycket grumlades något av de synnerligen överförfriskade ungdomar som låg halv medvetslösa ute på bryggan när vi kom fram. Ulfpappan, den fd läraren, tog dock kommandot i klassen och hotade ringa polisen om inte någon såg till att den värst berusade, högst lealösa, unga kvinnan i sällskapet kom hem. Han fick till och med en väninna till och med att ringa efter skjuts medans han stod och såg på. Bra rutet! Kvällens Pappa På Stan och vår hjälte!
Ingen av barna vill åka hem till Norge när vi skulle (och egentligen ingen av de vuxna heller :-)). Men efter inhandlande av Ahlgrens bilar och en CD med Grodan Boll, gick hemresan smärtfritt.
Väl hemma märker jag att besöket satt sina spår hos mina små. Lillebror har börjat envisas med att ha huvan på sin lilla munkjacka uppdragen över huvudet för "sånn har Ulfpappaen"! Och Storasyster tjatar om att jag ska baka sådana allergi-blåbärsmuffins som Moster bakar till Kusin-Charlie (mjölkfria och utan ägg)- "det må ikke være melk i da, mamma." Trots att ingen av mina barn har någon form för påvisad matallergi.
...men jag håller med: de var goda, Mosters Muffins.
Allra käraste Moster, den rara, med sin goa lilla skara. :-)