lusekofta

Vi tittar på BBC Prime med stor glädje ibland här i familjen. Det är en tradition som började när Storasyster var liten och har nu fortsatt med Lillebror. BBC har en helt enorm budget för att göra barnprogram och det märks oftast på den ypperliga kvaliteten och den kreativa lustan som genomsyrar dessa program.

Jag sade oftast.

För det finns program även på stora BBC som är fullständigt obegripliga för mig som vuxen. Jag sitter som en kvinnlig utgåva av Grinchen och vrider mig i soffan över insmickrande och överspelande programledare, över undermålig grafik och massproducerad ploppig synthmusik. Big Cook, Little Cook är ett sådant program. Tanken är så god, en kock av vanlig storlek lagar skojiga lätta barnanpassade recept med sin pyssling till medhjälpare. Pysslingkocken flyger också iväg titt som tätt på en magisk slev för att titta närmare på aubergineodlingar och rånfabriker och sådant.

Jag bara frågar: var i produktionsprocessen gick det så snett sedan?

Jag sitter och pyr i min egen cynism som nästan får mjölken i morgonkaffet att surna. Självklart låtsas jag inte om mina tvivel inför Lillebror.  Han ÄLSKAR fullkomligt programmet. Med en treårings vilkårslöst öppna sinne tar han de två märkliga figurerna rätt till sitt Lillebrorhjärta. Han skrattar så han kiknar av tokroliga grimaser och medvetna klumpigheter.

Jag låter mig än en gång inspireras av barnens förmåga att så totalt omfamna. och
Min vuxensarkasm smälter, sakta men säkert, bort i solljuset av Lillebrors strålande entusiasm.

...och för er som  fortfarande inte alls vet vad jag pratat om de senaste minuterna, håll till godo:

http://www.youtube.com/watch?v=SJZEG2nGEsA

Altså...fattar?!
(okej...en liten skärva vuxensarkasm är nog kvar i alla fall...)

På väg hem från fritids och dagis igår; det blåser en riktig snålblåst, så som det bara kan blåsa en oktobereftermiddag i en nordisk kuststad. Jag fryser och vill bara hem och det vill Lillebror i sittvagnen också. Storasyster däremot trallar och småpratar för sig själv och skuttar och böjer sig ned titt som tätt för att att studera interessanta fynd  på marken (tappade hårspännen med glitter på, glansigt godispapper, rosa plastbitar etcetera), på vanligt Storasystervis. Plötsligt hör jag henne säga, klart och tydligt:

- And all the boys like me!

Jag hajar till. Nog visste jag att de så smått börjat med engelska i första klass, men att det skulle handla om anti-feministiska affirmationer á la femtiotal hade jag ingen aning om.

Jag sjöng av hjärtans lust och för full hals igår. Men inten norsksvenska sjunger alena; jag gjorde det såklart tillsammans med min kära kör. Vi hade konsert i Domkyrkan med mezzosopransolist och tända ljus i bänkraderna och hela balunsen. Det var så himla roligt som bara en körkonsert i Domkyrkan kan vara!

Mezzosopranen sjöng så vackert att man riktigt kunde se noterna sväva, silverglänsande och lätta högt uppåt under de gotiska valven av mörkt trä i taket. Toner av Händel, Bach och Rossini flöt, sammeslika ur hennes strupe och det var så vackert att änglarna månde sucka.

Mina lyriska beskrivningar röjer väl min begeistring, kan jag tänka. Emellertid låter sig inte alla imponeras så lätt. I alla fall inte om man heter C och är sex år och bästis med Storasyster och man är inbjuden till detta evenemang (tillsammans med sin mamma K.) C skötter sig EXEMPLARISKT, därom kan inget annat sägas. Men konserten var lång. Det var kör, det var solist, det var violinist, det var domkantorer (två till antalet)...och alla skulle de ju ha en stund i rampljuset. Från min plats uppe på podiet nedanför predikstolen kunde jag se C's ljusa huvud luta sig längre och längre ut av bänkraden och in mot mittgången, ju längre tiden led. Ja, för hur ska man annars kunna studera alla konsertens deltagare mer ingående när man bara är runt 120 cm lång? Eller hitta en skön ställning på bänkens mörkpolerade trä när klockan närmar sig åtta och det egentligen är läggdags?

Efteråt frågade jag henne hur hon tyckte att konserten varit. Svaret jag fick var kort och koncist: och fullt av sexårsålderns förebråelser:

"Det var HØYT! Ikke en sjangse til å få sove i det hele tatt!!" 

Om denna unga dam någon gång funderar på att bli kulturjournalist, får det kyrkliga musiklivets aktörer i Norge allt spotta upp sig.

Nu ska jag komma med en brasklapp: Jag har slutat på sjuksköterskeutbildningen!

Min egen första reaktion till dettta beslut var Hugh Grant' s replik i "Four Weddings and A Funeral". Ni vet i den scenen när han hoppar ur bilen hans vänner åker i, mitt i natten på den engelska landsbygden, utan någonstans att sova och med brittiskt understatement förvirrad utbrister: "Hm. Odd decision."

Beslutet kom liksom abrupt på mig själv, men hade legat och växt i mitt undermedvetna en lång tid. Antagligen.
En gryende visshet om att sjuksköterskeyrket inte var rätt väg för mig. Min man reagerade med sedvanligt lugn på beslutet. Hans förmåga att inte överdramatisera saker och ting älskar honom för (speciellt sedan jag är den som står för överdramatiseringarna här i huset).

Jag har kommit fram till att det inte känns som att detta är den väg som är menad för mig. Jag hade kanske klarat av den och kanske till och med blivit en helt okej sjuksköterksa vad det led, men kärnan i det hela är att det hade kostat på.
Jag känner mig inte bekväm med att förhålla mig så närt till nya människor hela tiden. Jag kan göra det, men det faller sig inte naturligt för mig alls. Dessutom är sjuksköterskeyrket ett mycket praktiskt yrke, och jag är nog, när allt kommer till kritan, en oförbätterlig teoretiker. O ja, för jag älskade teorin och tyckte anatomin och patologin var vansinnnigt spännnde,! Men det räcker ju inte långt.

Så nu är status quo här. Jag är arbetssökande akademiker igen. Det konstiga är att även om jag känner mig osäker och självklart oroar mig för familjens ekonomi så känner jag en lättnad över beslutet och en nyfikenhet på framtiden.
Givetvis har jag ju en ny teoretisk liten hemlig dröm som börjar ta form, men den är än så länge just bara det.

Det är inte alltid den lättaste vägen är närmast det ditt hjärta begärer.

Jag har plötsligt fått akut dille på att bada badkar. Underligt nog har jag haft hus inkluderat stort fint hörnbadkar (jojominsann) i tre år nu, men jag kan räkna alla gångerna jag badat i det på ena handens fingrar (och då räknas inte alla gånger jag ofrivilligt "badat" bredvid nämnda badkar med två små vilt stänkande barn i detsamma).

Ett hett bad (för hett måste det vara) i höstmörkret, med eterisk olja eller badsalt  i (gärna mandarin dito) en god bok, och...tja, varför inte ett glas spanskt rödvin lätt tilgängligt gör mig till en ny människa. Varför har jag inte tagit mig tid till detta förut? Jag ju länge vetat att bad är hälsa, men aldrig prioriterat detta tiltak för mitt eget välbefinnande. Faktum är ju att mammas välbefinnande i förlängningen också är familjens välbefinnande.

F brukar jobba över och träna ungefär två dagar i veckan. Då kommer han hem sent, en och en halv timme efter att barnen lagt sig ungefär. Förut kunde jag tycka att det var lite jobbigt med sådana kvällar med två små, som regel övertrötta barn, stor övertrött mamma, matlagning, blöjbyte, läxläsning, avklädning, tandborstning, läggning och allt annat man då är helt ensam om och inte kan manipulera sin man till att göra.

Nu tycker jag att tiden är en välsignelse. För efter allt detta, när jag läst och sjungit för barnen och de ligger och snusar lugnt i sina sängar omgärdade av Apan Bobby, Valpen, Bamse-Pluto, en liten, liten röd bil, "Lilla Anna och Långa Farbrorn på Havet", "Familjen Hedenhös" , Tingeling och minst tre Barbiedockor i skimrande galaklänningar....då, DÅ kan mamma BADA!

Vi har blivit välsignade med ett underbart ställe vi får smita iväg till (nästan) så ofta vi vill. Det är inte vårt, tyvärr, men eftersom min man har en väldigt snäll kusin vars det är, så får vi låna det. (När man försoker undvika att skriva ut subjektet i en mening blir ordföljden himla konstig efter ett tag).

Det handlar om ett torp. Ett rödmålat hus från 1854, mitt ute på landet i Dalsland någonstans, där närmsta granne också är den enda grannen inom synhåll och dessutom en bondgård. Ja, jag är medveten om att jag skriver underligt formulerade meningar idag, men det går liksom inte att rättframt uttycka vad jag känner för den här platsen.  Den är rent ut sagt förtrollande. Det är också som att alla som kommer dig smittas av den här förtrollningen. Man bara känner sig hemma med en gång. Vi har nämligen haft med oss Storasysters bästis C's familj dit en helg, eftersom vi tycker om HELA den familjen och mitt intryck var att de kände det samma.

Huset är stort, det finns sängplats till sexton-sjutton personer, sinnrikt konstruerade i varje ledig skrubb och under takbjälkar och så. Nedervåningen består av ett kök med lågt i tak och vedspis, två kammare och en magnifikt stor salong med breda golvtiljor. På förstubron kan man stå om natten och betrakta den mest spektakulæara stjärnhimmel jag någonsin sett, eftersom allt är becksvart runt en. Om dagen kan man beundra de blålila stormhattarna som växer rätt utanför från den lilla punschverandan eller studera sparvhökarnas spaningar över åkrarna. Trädgårdens gräsmatta sluttar mjukt bakom huset ned mot knotiga äppelträd. När vi äter frukost brukar jag och F sitta bredvid varandra tysta, sörpla kaffe och blicka ut över kohagen på andra sidan grusvägen. Jag tror inte jag vet om något som gör mig mer nöjd med livet och mer lugn än att sitta just där med man och kaffe och koutsikt.

C's mamma K sade det så klart en kväll när barnen hade lagt sig (vissa av dem, noga räknat två små fnissande bästisar sov inte alls , men därom var vi vid denna tidspunkt på kvällen lyckligt ovetande). K sade:
- Det er jo sånn her det er meningen at man skal bo.

För det är ju tystnaden och stillheten och mörkret på kvällen som är det normala. Inte bruset från TV'n och stadens alla ljus som försöker lura oss till att tro att natten inte har kommit.