Spanska för nybörjare
Mamma till storasyster: - Vill du ha en tortilla?
(Inget svar)
Mamma försöker fånga storasysters uppmärksamhet: - Torrrrrrtila?? (med överdriven och nitisk spansk accent)
Fortsätter av bara farten och pekar på ingredienserna på bordet.- Cogombre. -Tomate,.-Queso. -Maíz.
Storasyster: - (jodå, uppmärksamheten har fångats) Hvorfor sier du sånn rart, mamma?
Mamma: -För att tortilla och allt annat heter så på spanska. Och den här maten kommer från Mexico från början och där pratar man spanska. Tortilla betyder "liten tårta" på spanska.
Storasyster: -Hvorfor kan du spansk, mamma?
Mamma: -För att jag har gått i skolan och lärt mig det. Och har jag har varit i Spanien och där pratar man spanska.
Storasyster: - Har du varit i Tortiijet då?
Mamma: -? Var ,sade du?
Storasyster: - I Tortiijet. Det landet hvor de spiser tortillas.
:-)
Jaha jaså
Kan ju därför upplysa om att en av de sex utsagorna om mig själv i föregående inlägg är ren och skär lögn.
Kan någon gissa vilken?
Vinnaren får äran att uppleva storheten i att vara en verklig kännare av mänsklig natur ( i alla fall min).
Utmanad
av www.angarssyskon.blogg.se och det här är utmaningens
REGLER:
Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
Ja, okej, men ett litet problem jag har som genast seglar upp är att jag inte har sex stycken bloggare i min bekantskapskrets. (konstiga mänskor man hänger ihop med egentligen...!) Hursomhelst kan jag ju skicka utmaningen vidare till den enda person jag vet som skriver blogg, nämligen min lillasyster.
Nu till påståendena. Here goes:
1. Jag fick, en gång i min späda ungdom, lift med Britt Eklands manager från Solna till centralen i Stockholm i hans folka.
2. Jag spelade, också en gång i min späda ungdom, biljard med svenska mästaren i nine-ball i Kupolen i Borlänge. OCH jag blev så nervös att jag missade biljardkulan med kön när det var min tur. Skämmigt.
3. Jag har framträtt för publik, vid minst två tilfällen, iklädd blond peruk och slinkig vit klänning och sjungit I Wanna Be Loved By You med tuttinuttig röst.
4. Jag har, i min inte så späda ungdom, utlöst fullt bombalarm på Stanstead-flygplatsen i London.
5. Jag har fått underbenen praktiskt taget uppätna av illvilliga cubanska myggor.
6. Jag har deltagit i en lokal tävling, arrangerad av Fredrikstad Blad, om vem som kunde sticka en lusekofta på kortast tid samtidigt som man sjunger norska nationalsången OCH äter en pølse med lompe.
Jag utmanar härmed en enda person (boooom *hör ett sådant där dramatiskt ljud som kommer i slutet av varje episod av Lost*:
www.charliesmamma.blogg.se
Känner mig för övrigt lite frivol idag på nåt vis. Solen skiner ju och krokusarna börjat spira och det luktar bortsopat grus ute, så jag tyckte det var tid för ett litet designbyte på min bloggsida. Lite Starlet över det hela liksom. (...Undras om de har Starlet nede på närbutiken här nuförtiden....?)
Morgonstund har skuld i mund
Mina föräldrapedagogiska mål när jag vaknar om morgonen är:
1. inte skrika åt barnen, men se med road blick på de små missöden som kan tänkas inträffa.
2. ta det l u n g t
3. tillrättavisa dem med en milt moderlig och vänlig, men ändå respektingivande, stämma, som inte (jag repeterar: INTE) går över i okontrollerbar falsett.
Har väl, kan jag säga, inte än lyckats uppfylla alla dessa tre mål på en och samma dag. Någonsin.
Idag vaknade jag till exempel av att min dotter bringade mig det glada budskap att hon kissat i sängen.
Sängkläder måste bytas och madrass tvättas och torkas (under värmepumpen i vardagsrummet som är huset varmaste ställe).
För övrigt gick första halvlek av morgonens påklädningsmatch som på räls. Barnen lekte i Lillebrors spjälsäng medan jag duschade. Normalt sett måste jag ju säga att de två norska syskonen ligger i luven på varandra en hel del. Men så finns det sådana ögonblick som känns så heliga och fulla av en sådan ro och klingande barnaröster att man bara vill pressa dem som rara växter och sätta in dem i en imaginär minnesbok för att alltid, ALLTID komma ihåg hur det var. Jag hörde dem från badrummet. Lillebror som skrattar så han kiknar, Storasyster som är i sitt esse i rollen som "Tokroliga Storasyrran" (en roll hon verkligen mästrar ut i fingerspetsarna) och Lillebror som hickande av skratt och med beundran i rösten över detta under av komisk talang ropar "Ännu mer!".
Så...bryts magin av G R Å T. Lillebror har dragit Storasyster i håret. Ingripande måste ske, Lillebror förmanas och bes om att be sin syster om ursäkt, vilket han också gör. Storasyster tröstas och allt är fridens liljor återigen.
Frukostdags. Det avlöper smärtfritt, sånär som på att Lillebror vill öppna kylskåpet och ta ut allt han tycker vi behöver till frukosten. Sojasås, t.ex. Och konserverad majs. Och så vill han hellre mata katterna än sitta och äta själv. Katterna, som varit hos veterinären dagen före och fått tänderna rengjorda och blivit sövda, kräks på köksgolvet. Jag torkar upp kattkräks. LIllebror klättrar under tiden upp på bordet och drar ned lådan med alla kryddorna. Och bankar sin syster i huvudet med en asiatisk salladstång i hårt trä. Och kastar sin Bamsekopp full med äppeljuice i golvet. Och...då där ja...där välter han resolut ut Storasysters glas över hela Storasyster, som nu är indränkt i äppeljuice. Jag lyfter bryskt in Lillebror i vardagsrummet med några gutturala strupljud som mest liknar avgrundsmorrningar från ett länge sovande mytotogiskt odjur som nu är i färd med att vakna. Torkar upp äppeljuice. Måste skura golvet efteråt, tror jag, för raggsockorna liksom klibbar fast när man går nu med ett kippande ljud.
Klädbyte på Storasyster, som luktar överjäst Pommac, följer. Så tandborstning. Då vill naturligtvis Lillebror inte ha sin blå borste och mugg, utan Storasysters ljusgröna. Skrik, gråt och tandagnissel. Så påklädning. Lillebror har fått en fin ny reflexmössa, som mamman hittat på en svensk nätbutik och som hon gillar skarpt. Det gör inte Lillebror. Mamman tar på cool , ny mössa. Lillebror tar av ful, dum ny mössa. Mamman tar på mössa. Lillebror tar av. Mamman tar ARGT på mössa, muttrandes okvädningsord och saker som "DET ÄR ÅTTA MINUS UTE DU SKAL HA MÖSSA PÅ DIG DIN TULLEBUKK". (I upprört tillstånd vet jag inte vilket språk jag ska prata ibland). Lillebror tar av mössa och vill kasta den. Ångrar sig plötsligt, eftersom han plötsligt inser att mössan har ett mjukt teddyfoder, som man kan gosa med. "Kattepus!!!", säger han lyckligt och gnider sin lilla goa näsa mot mössans insida. Så är mössan visst accepterad. Som om den bara måste igenom en viss invigningsritual av trots först. Mössan tas på. Och inte av denna gång, hör och häpna.
Storasyster har varit duktig och klätt på sig själv. Men glömt att kissa. Allt, från overall, till kjol, till strumpbyxor måste av igen. Toalettbesök göres, allt tas på igen. Mamman väser irriterat att man ska kissa innan man tar på sig heltäckande vinteroveraller.
Mamman börjar även bli lite lättare stressad eftersom det tar nästan 45 minuter att gå till båda dagisen och man ska hinna dit innan samlingen börjar (helst.) säger dagisfröknarna. Dessutom är mamman lättare irriterad också eftersom det snöar stora sjok och vi ska gå med en liten vinglig sittvagn som har hjul som är ämnade för sommarbruk och torrt väglag (inte översnöade trottoarer i februari.) Cykelvagnen bägge brukar sitta i vanligtvis, har fått tjall på en av bromsarna och måste lagas.
Till slut kommer vi iväg och då lättar stämningen. Vi pratar om prinsessklänningar och korv med bröd och andra trevligheter. Ännu bättre blir det när snälla Dagisfröken Heidi helt oförhappandes stannar sin tuffa, svarta Honda CV bredvid oss och frågar om Storasyster vill ha skjuts till dagis.
Lillebror och jag vinkar av Storasyster som ryker i väg med Hondaförare Dagisfröken Heidi. Nu har vi plötsligt väldigt gott om tid. Så vi står en stund intill en byggplats och tittar på arbetet.s progression Lillebror betraktar andlöst två grävskopor och vill att jag ska skjunga "Stora maskiner, vi kan bygga, vi kan gräva, det är precis vad stora maskiner kan" med basröst. Något jag förstås gör eftersom jag är så fascinerad av Lillebrors fascination. Han viker inte med blicket en sekund och vänder huvudet efter grävskoporna när vi går. Eller "grävmus", som han kallar dem. Säger besviket "Jeg ser ingenting grävmus", när vi kommit så låangt bort på cykelbanan att de vidunderliga maskinerna försvunnet bakom en krök.
Sedan kommer vi fram till Lillebrors dagis och han kläs av och lotsas in. Lillebror vinkar och kramar. Jag går hem. På vägen faller skuldkänslorna tyngre än snöflingorna över mig.
Jag tänker än en gång att jag har de mest underbara små norska barnen i hela världen. Och att jag aldrig ska vara arg på dem mer utan bara snäll. Aldrig, aldrig skrika mer. Aldrig, aldrig, aldrig bli irriterad över så ett utspillt juiceglas eller en avtagen mössa eller en nedkissad säng.
Bara pussa och gosa och krama och borra näsan i mjukt hår och snusa in, resten av livet.
Det är vad jag vill.
O du underbara lilla 70- talsklump
Beppe Wolgers jämtländska filmsaga Dunderklumpen.
Skimrande vacker berättelse om vikten att ha vänner och det som verkligen betyder något i livet. "En fin sten, en vacker liten fjäder, en blomma..." Filmen är en hantverksmässig imponerande blanding av vanlig spelfilm, med vidunderlig norrlandsnatur, och tecknat, något som inte var vardagsmat då det begav sig. Per Åhlin (som också var tecknaren bakom Karl Bertil Johnssons jul bland annat) har gett liv till Beppes poetiska figurer på ett fantastiskt vis. Rösterna tillhör några av den tiden mest kända skådespelare; Sif Ruud, Halvar Björk, Birgitta Andersson och Håkan Serner för att nämna några.
Jag hittade DVD.n på biblioteket här och den blev en omedelbar succé. Att jag sedan hittade en nött , lätt kaffefläckig gammal norsk orignalutgåva av bilderboken med samma namn på Fretex (Myrorna) gjorde inte saken sämre. Vi är helt sålda här hemma. Det är lite som om tiden stått still sedan 1974, faktiskt.
Beppe, å go'a Beppe, vart tog du vägen...?
De va en barnprogramstanke, Franke
Vi ser mycket på svenska barnprogram här i huset. Inte för att det är något fel på norsk barne-TV, men kanske mer för att barnens mor får lättare anfall av nostalgi när det vankas Bolibompa. Fast egentligen är nog det min lillasysters (född 1979) nostalgi jag på något skumt sätt har övertagit. På min tid, det glada sjuttiotalet, lät ju signaturen till barnprogrammet så här:
- Kom nurå?
- Vaddå?
-Barnprogram i teve två!
(allt sagt i kör på lite släpande stockholmska)
Inga hopsande gröna Bolibompadrakar på den tiden inte.
Jag såg på Fem myror och Vilse i pannkakan. Mina barn ser också på Fem myror (fast på DVD).
Vilse i pannkakan har jag inte vågat utsätta dem för ännu. Det går fortfarande kalla kårar utefter ryggraden när någon säger (det gör ju inte någon speciellt ofta, men i alla fall...)...........................Puttputtputtputtputt....
STORPOTÄTEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! far det paniskt genom min hjärna.
Lillebrors (2) (och min) klara favorit just nu är Höjdarna. Det är, för er synnerligen obildade människkor därute som inte vet, en samling tygdockor som bor på tak. Som Mupparna ungefär. Fast på svenska. Och mycket bättre. Lillebror kallar dock programmet för "Abbe og Bebbe spiser cornflakes". Det gjorde nämligen dockbröderna Abbe och Bebbe i ett avsnitt och det har tydligen gjort starkt intryck på honom. Han blir oftast ganska så rastlös under Bolibompa och kommer med böcker han hellre vill att jag ska läsa, klättrar i soffan eller upp ovanpå datorn och så. Det är med andra ord SVÅRT att få Lillebrors odelade uppmärksamhet om man är barnrpogramsmakare. Höjdarna klarar däremot det. Då sitter han, rak i ryggen, blickstill i mitt knä och ser med runda, blå ögon oavlåteligen mot tv-skärmen. Storasyster fick knappt lov att ens se i ögonvrån på TV när hon var två, men det är konstigt vad man har tilgång på när man har en äldre syster.
Storarsyster ÄLSKAR Disney, efter egen utsago. Det inbegriper ALLT tecknat, eftersom hon tror att det då är Disney. Hon känner t.o.m. igen loggan för Disneychannel i tidningen. Lite skrämmande, tycker föräldrarna. Och så älskar hon prinsessor. Disneyprinsessor. Har lite på känn att det är något hon ibland säger bara för att det är den gängse inställningen i hennes lilla tjejgäng på dagis. En sorts social kod. Och så är ju de härsans Disneyprinsessorna med sin militanta ROSA uppsyn överallt nuförtiden. Flickor SKA liksom gilla dem, och nåde de som inte gör det. Jag kan inte hjälpa att feministen i mig skriker högt när det gäller detta. Och att jag, utan att verka diktatorisk, försöker bredda min dotters kunskap om barnfilm utanför det, så alltför dominerande Disneyfältet.
Jag vet ju att det är annat hon också tycker om, som tur är. Madicken är fascinerande, särskilt hennes busiga lillasyster Lisabet. Busiga barn generellt är ju intressant att se på. Speciellt busiga flickor, som Pippi. Ronja Rövardotter är , i detta hänseende, också en favoritfilm. Och Grodan Boll och Kalle Stropp. I den filmen är det en scen där Räven dansar på bordet under Nobelfesten. Hon kiknar av skratt varje gång just den scenen kommer.
En gång när vi var ensamma hemma och Pappan minsann var i Prag, lånade jag Mary Poppins på biblioteket. Musikalfilmen från 60-talet med Julie Andrews. Det blev en formidabel succé i det Pedersenska hemmet! Barnen sjöng med och filmen skulle ses på norska, så på engelska, så på norska, så på engelska...Lillebror blev helt i gasen och dansade något som väl skulle vare skotsk jig framför tv.n tillsammans med Dick van Dyke. Storasyster pratar fortfarande om denna filmupplevelse nu, månader efter, så nu är det nog snart dags för en ny visning.
Jag vet ju hur starkt intryck vissa saker gjorde på mig när jag var liten, men var det så bara för att vi faktiskt bara hade två kanaler då? Man har ju minnen från barnprogram som aldrig tycks blekna och som bara lyser upp en innifrån...Vad kommer mina barn att tänka tillbaka på och bli nostalgiska för när de blir stora...?
Jag kan inte hjälpa det, men inom mig hoppas jag att det INTE är Disneys prinsessor.
Hellre Abbe, Bebbe, Luleå, Lipton, Ester, Franke...och Dick van Dyke.
Chim-chimeney-chim-chimeney-chim-chim-cheroo...
Konsten att göra upp eld
Storasyster har feber och är hemma från dagis. Ont i huvudet har hon också. För att lindra detta går hon runt och balanserar sin kudde på huvudet. Det är ju lite krångligt att balansera en kudde samtidigt som man har grejer att göra, så hon frågar mig om jag kan binda fast den åt henne med ett snöre.
Jag föreslår att hon kanske kan ta på sig en mössa istället , eftersom den ju sitter lite stadigare. Förslaget faller i god jord och vi letar fram den snitsiga rosa vintermössan med paljetter och tofsar vid öronen.
Det finns andra skäl att gå med mössa inomhus idag. Huset är nämligen iskallt. Termometern visar 10 minus ute, och bor man i ett dragit hus från 1949, så blir också innetemperaturen därefter. Storasyster och jag inser att vi måste elda i kaminen. Om sanningen ska fram, är jag inte världsbäst på just eldandets område. Innan jag kom till Norge hade jag faktiskt aldrig gjort upp en enda liten eld i en enda liten öppen spis i hela mitt, då tjugoåttaåriga, liv. Jodå, vi hade öppen spis i finrummet hemma hos mina föräldrar, men den användes aldrig till att elda i, gudförbjude denna befängda tanke, utan fungerade som förvaringsplats för min mors Wagner-skivor. Så ni kan ju förstå att min inkompetens på just detta fält. är socialt betingad.
I Norge har man däremot inte avdöda tyska klassiska kompositörers alster i sina öppna spisar, hör och häpna. Man eldar faktiskt i dem. Vedeldande är liksom en folksport här. Lukten av brinnande trä ligger tjock över gatan där vi bor, varje kväll. Ved säljs överallt, året runt.
Därför kan ju inte jag vara sämre. Under Storasysters överinseende knycklar både hon och jag tidningspapper. Sedan sätter jag (sådär lite Vilda Västern-aktigt snyggt tycker jag själv) upp tändningsveden i liksom en liten mini-tipi formation över tidningspapperet. Storasyster ser kritiskt på mig:
-Mamma, varför sätter du pinnarna sådär i en trekant?
(det vet jag egentligen inte alls själv) -Eh, nej jag tror jag såg i en cowboyfilm att de gjorde så.
-Så brukar inte pappa göra.
-Nehej, men så gör jag.
-Mm. (tvivlen i hennes röst går att ta på) Mamma, vi får nog vänta tills pappa kommer hem.
(då tänder Fredrika Bremer-instinkten till) - Nehej då. Det här ska vi nog klara av, du och jag. Jentene Girls, du vet (Storasysters namn på oss kvinnor i familjen. Som motpol till Gutta Boys som är pappan och Lillebror).
Jag feminist-tänker att jag måste ju föregå med gott exempel när det gäller könsindelningen av arbetsuppgifterna hemma. Och visa att man minsann inte ska ge upp! I alla fall inte med en gång! I alla fall inte när det finns lite små miniflammor liksom i utkanten av pinnen! Som i alla fall brinner lite! Eller glöder då! Eller blir sotig typ! Eller ryker kanske man ska säga! Nu ryker det visst bara i hela spisen!
ÄH VA %@!!!!## TA ELD DÅ DIN DUMMA SKITUGN! BRINN DÅ! BRINN! BRINN FÖR SVARTE FAEN!!!
(det sista säger ju inte jag, pedagogiska Fredrika Bremer-mamman, alls högt.)
På fjärde försöket går det faktiskt. Jag lyckas till min stora stolthet hålla liv i brasan hela dagen också.
Termometern i vardagsrummet visar på 28 grader mot kvällen. Och en elderska är född.
Fire, walk with me.
Matvanor och fysik
-Imorgen vil jeg ha snø til frukost!
Det visar sig dock att hon har ändrat sig lite morgonen efter vis frukostbordet. Det är inte snö som beställs då, men oliver. Gröna. FYRA skall de vara till antalet, varken mer eller mindre, detta påpekas noga.
Säga vad man vill om barnens matvanor; rädda för att pröva nya, oväntade kombinationer av rätter är de i alla fall inte.
Lillebror hör inte heller till det sjåpiga slaget när det gäller blandningen av matvaror.
Så noga med bordsplaceringen är det heller inte.
Häromkvällen vid middagsbordet ratade han bestämt kycklingburgaren och makaronerna som serverades. Spankulerade istället in i vardagsrummet och hittade, till sin stora glädje (-Der ja!), ett halvätet, dammigt äpple på golvet som han glatt mumsade i sig. Sedan tog han sig en tur bort till sin systers plats vid bordet (medan hon hade en liten kisspaus); nappade till sig ett par bitar av hennes kycklingburgare och drack lite vatten ur hennes glas. Sedan tog han sig tid till ett litet fysikexperiment också i det han släppte en bit burgare ned i sin systers vattenglas. Tittade med fascinerad blick på burgarebiten, som, mycket riktigt, hade sjunkit till botten av vattenglaset. Så bestämde han sig för att också, på arkimedesaktigt vis, kontrollera om också hans hand fick plats i detta glas och stack resolut och med ett plask ned hela näven i det. Skrattade så han kiknade.
Försökte sedan göra om bravaden med Mammans glas, som var mycket större, varpå det välte.
Måltiderna hemma hos oss är sålunda inte längre bare en tid för intagande av näring och för social samvaro, men också en tid för pragmatisk utprovning av vetenskapliga teser.
Kotankar dagen därpå
(Och det kan man ju förstå, eftersom det inte är något man ser varje dag. I alla fall inte hemma hos oss.)
När han precis vaknat i morse och vi låg och gosade lite i dubbelsängen tillsammans kom följande brandtal, som lät mig förstå att han hade tänkt över det här med uppstoppade kor och nu tagit stark ståndpunkt emot dem:
-Ku vill ikke sitte vegg! Ku hater vegg ! (verb han har lärt av Storasyster och klämmer till med ibland för extra effekt)
...(så en liten paus, en suck, och så med deltagande i rösten)
- Stakkers ku.
Min lille gutt, ko-aktivisten, har talat.
Ehum
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!
(Den gamla låg på www.lusekofte.blogg.se om någon är intresserad av gammal skåpmat....)