lusekofta

Jag står och skalar potatis. Lillebror, det ivrigaste köksbiträdet i familjen, står förstås bredvid på en stol och tittar på.

- Når jeg blir stor jente, skal jeg også skrelle poteter.

Jag rycks ur min potatisskalningsmonotoni av dessa min sons ord. Här krävs en förklaring:

-Lillebror, när du blir stor blir ju du inte en flicka, men en stor pojke.

Lillebror viftar bort mitt inlägg i könsdebatten: -Stor jente, stor gutt. Det er samme tingen det!

-Neeej...(försöker jag) Det är ju inte riktigt det samma. Finns det några skillnader mellan flickor och pojkar som du kommer på? Är flickor och pojkar olika? (Lite ledande, jag vet, men...)

Lillebror funderar...och så glimtar det till så att man nästan som på Professor Balthazar-vis SER glödlampan över hans huvud:

-JAAA! Jenter har hårbøyle!! (=hårdiadem, övers.anm.). Det har ikke gutter!

Storasyster, som tydligen följt denna diskussion från vardagsrummet ger plötsligt sitt högljudda bidrag:

- OG GUTTER LIKER KISS! (Här refererar min dotter till rockgruppen altså  övers. anm.)

Senare på kvällen , fulla av köttbullar och potatismos, dansar Storassyter och Lillebror tango fram och tillbaka över trägolvet till CD:n med indianmusik.
Jag vet inte, men på något vis känns detta hoppfullt inför framtidens könskonflikter. 

Det råder i bland begreppsförvirring här hemma, har jag märkt. Igår öppnade jag kylskåpet för att ställa in lite varor medan Lillebror satt vid bordet och åt en kanelbulle i godan ro. Han betraktar mina förehavanden, tyst mumsande. Plötsligt kommer det (i en saklig och som vanligt världsvan fyraåringston):

-Mamma, jeg det finnes ulogisk melk vet du.

Jag: -Ologisk mjölk...? (Jag ransakar snabbt min mammahjärna för att förstå min sons resonnemang...så dyker kopplingen upp:) Ologisk...du menar kanske ekologisk?

- Åh. Ja (fnissar över sitt i sitt eget tycke fåniga misstag. Hur kunde HAN, Den Allvetande, kunnat ta så fel? En sådan malör!). Økologisk, mener jeg.

-Vet du vad det betyder då, Lillebror, at något är ekologiskt?  (Jag vill hemskt gärna se vart detta leder).

Lillebror, med sedvanligt självförtroende: - Ja. Det er franskt.

Om onsdagens morgon foro jag och Storasyster till staden för att inhandla födelsedagspresent till bästis C.
Det blev ett vackert bokmärkesark med änglar och Maria och Jesusbarnet som Storasyster egnehändigt valde ut. (Hon fick ett likadant själv också, som redan nämnts i den här bloggen, eftersom hon varit så duktig på sjukhuset). Vidare valde hon ut en fin guldglitterpenna (OCH en likadan till sig själv). Till sist lade hon sin älsk på en Disney Princess-bok (givetvis!) där man skulle hitta prinsessan som gömde sig i myllret på varje sida. Ungefär som en Wally-bok (fast i mitt tycke mer fantasilös och kommersialiserad, men det yppade jag ju inte för Storasyster som såklart äääälskar Disneyprinsessorna). Den sistnämnda fick hon dock inget eget exemplar av. Någonstans måste ju gränsen gå.

Vi var nöjda med våra inköp och jag förmanade Storasyster att hon nu för allt i världen inte fick lov att berätta för bästis C vad vi hade inhandlat. "Neida, neida" lovad Storasyster troskyldigt med ljusblå ögon. Hennes ömma moder tog emot denna försäkran med lättare tvivel eftersom Storasysters förmåga att hålla saker hemligt tidigare inte har varit den bästa.

Igår när jag kom till fritids för att hämta, satt Storasyster och bästis C som vanligt och ritade. Följande lilla konversation utspelar sig då:

Jag: -Hei, Storasyster! Hei C!  Vet du C, vi var å kjøpte gave til deg igår vi!...men vi sier ikke hva det var... (försöker se pillimarisk ut).

C: -Hihi, nei og Storasyster har heller ikke sagt det!

Jag: - Det var bra.

Storasyster:- Nei men VETDUHVA, Mamma?! C ønsker seg bokmerker, en gullglitterpenn og en bok hvor du skal finne prinsessene!!!

Storasyster bröt armen förra måndagen. Den vänstra. Igen.
Det här har nämligen inträffad förr. Då var hon tre och hoppade (självmant) ned från en klätterställning på dagis. Efteråt sade hon at "Mamma, jeg ville bare si om jeg turde det. Og det gjorde jeg." Även om  mitt morshjärta fladdrar till i bröstet vid sådan okontrollerbar djärvhet, så måste jag ju säga att jag egentligen beundrar den. Storasyster är en Tough Cookie, om man säger så.

Den här gången hoppade hon inte, utan föll, från sin högt älskade klätterställning. Det är en sådan du kan hänga i och gå armgång, med fötterna i lösa luften, om ni förstår. Storasyster har under sin korta tid i skola och på fritids utarbetat denna sin armgång till perfektion och gör det så fort hon får en ledig stund. "Jeg pleier å gå hele tiden til skolen begynner. Så ringer det inn. Da går jeg en gang til...og så enda en gang. Og SÅ kommer jeg bort til Lise (=fröken)!"

Nu har Storasyster armen gipsad upp til armhålan och tycker förstås att det är rätt trist. Men när vi var på sjukhuset igår och en sjuksköterska skojade med henne och sade att hon hade fått armen inslagen i paket som en tidig julklapp, så skrattade hon riktigt länge. Här hemma har vi försökt sätt guldkant på tillvaron genom att Storasyster får slippa fritids om morgonen och vara hemma och se på barnprogram och ha lång mysfrukost med tända ljus. Hon har också fått ett bokmärkesalbum från mormor och morfar att pyssla med. Igår när vi var i staden på sjukhuset så inhandlades fler bokmärken. Vackra, sentimentala skildringar av Maria och Jesusbarnet och allsköns änglar, valde Storasyster ut. Och en glittrande guldpenna att skriva fina bokstäver med. Något lite roligt måste man ju ha när man inte kan gå armgång.

Klasskompisarna i skolan flockas runt Storasyster och frågar och frågar. Vi hade ett helt entourage av barn i diverse storlekar med oss hela vägen uppför cykelstigen till skolporten häromdagen. Imorse när jag följde henne till skolan hörde jeg för mig främmande barn viska och peka när vi gick förbi, med skäckblandat avund i rösten: "Se, hun der har brukket armen sin!!" En femteklassare tog t.o.m bild av Storasyster med sin mobil. (!) och ALLA Storasysters tjejkompisar i klassen vill att Storasyster skall stå framför just var och en av dem när de ställer upp sig på led. Storasyster tycker uppmärksamheten blir lite i mesta laget, men jag försäkrar henne om att det nog bara är nyhetens behag och att den kommer att dabba av. Så småningom.

På onsdag ska vi in och ta av gipset hursomhelst och jag tror inte Storasyster kommer att sakna det.
Det är jobbigt att vara världsberömd på hela låg- och mellanstadiet.

På väg hem från fritids och dagis igår; det blåser en riktig snålblåst, så som det bara kan blåsa en oktobereftermiddag i en nordisk kuststad. Jag fryser och vill bara hem och det vill Lillebror i sittvagnen också. Storasyster däremot trallar och småpratar för sig själv och skuttar och böjer sig ned titt som tätt för att att studera interessanta fynd  på marken (tappade hårspännen med glitter på, glansigt godispapper, rosa plastbitar etcetera), på vanligt Storasystervis. Plötsligt hör jag henne säga, klart och tydligt:

- And all the boys like me!

Jag hajar till. Nog visste jag att de så smått börjat med engelska i första klass, men att det skulle handla om anti-feministiska affirmationer á la femtiotal hade jag ingen aning om.

Jag sjöng av hjärtans lust och för full hals igår. Men inten norsksvenska sjunger alena; jag gjorde det såklart tillsammans med min kära kör. Vi hade konsert i Domkyrkan med mezzosopransolist och tända ljus i bänkraderna och hela balunsen. Det var så himla roligt som bara en körkonsert i Domkyrkan kan vara!

Mezzosopranen sjöng så vackert att man riktigt kunde se noterna sväva, silverglänsande och lätta högt uppåt under de gotiska valven av mörkt trä i taket. Toner av Händel, Bach och Rossini flöt, sammeslika ur hennes strupe och det var så vackert att änglarna månde sucka.

Mina lyriska beskrivningar röjer väl min begeistring, kan jag tänka. Emellertid låter sig inte alla imponeras så lätt. I alla fall inte om man heter C och är sex år och bästis med Storasyster och man är inbjuden till detta evenemang (tillsammans med sin mamma K.) C skötter sig EXEMPLARISKT, därom kan inget annat sägas. Men konserten var lång. Det var kör, det var solist, det var violinist, det var domkantorer (två till antalet)...och alla skulle de ju ha en stund i rampljuset. Från min plats uppe på podiet nedanför predikstolen kunde jag se C's ljusa huvud luta sig längre och längre ut av bänkraden och in mot mittgången, ju längre tiden led. Ja, för hur ska man annars kunna studera alla konsertens deltagare mer ingående när man bara är runt 120 cm lång? Eller hitta en skön ställning på bänkens mörkpolerade trä när klockan närmar sig åtta och det egentligen är läggdags?

Efteråt frågade jag henne hur hon tyckte att konserten varit. Svaret jag fick var kort och koncist: och fullt av sexårsålderns förebråelser:

"Det var HØYT! Ikke en sjangse til å få sove i det hele tatt!!" 

Om denna unga dam någon gång funderar på att bli kulturjournalist, får det kyrkliga musiklivets aktörer i Norge allt spotta upp sig.

Nu ska jag komma med en brasklapp: Jag har slutat på sjuksköterskeutbildningen!

Min egen första reaktion till dettta beslut var Hugh Grant' s replik i "Four Weddings and A Funeral". Ni vet i den scenen när han hoppar ur bilen hans vänner åker i, mitt i natten på den engelska landsbygden, utan någonstans att sova och med brittiskt understatement förvirrad utbrister: "Hm. Odd decision."

Beslutet kom liksom abrupt på mig själv, men hade legat och växt i mitt undermedvetna en lång tid. Antagligen.
En gryende visshet om att sjuksköterskeyrket inte var rätt väg för mig. Min man reagerade med sedvanligt lugn på beslutet. Hans förmåga att inte överdramatisera saker och ting älskar honom för (speciellt sedan jag är den som står för överdramatiseringarna här i huset).

Jag har kommit fram till att det inte känns som att detta är den väg som är menad för mig. Jag hade kanske klarat av den och kanske till och med blivit en helt okej sjuksköterksa vad det led, men kärnan i det hela är att det hade kostat på.
Jag känner mig inte bekväm med att förhålla mig så närt till nya människor hela tiden. Jag kan göra det, men det faller sig inte naturligt för mig alls. Dessutom är sjuksköterskeyrket ett mycket praktiskt yrke, och jag är nog, när allt kommer till kritan, en oförbätterlig teoretiker. O ja, för jag älskade teorin och tyckte anatomin och patologin var vansinnnigt spännnde,! Men det räcker ju inte långt.

Så nu är status quo här. Jag är arbetssökande akademiker igen. Det konstiga är att även om jag känner mig osäker och självklart oroar mig för familjens ekonomi så känner jag en lättnad över beslutet och en nyfikenhet på framtiden.
Givetvis har jag ju en ny teoretisk liten hemlig dröm som börjar ta form, men den är än så länge just bara det.

Det är inte alltid den lättaste vägen är närmast det ditt hjärta begärer.

Jag har plötsligt fått akut dille på att bada badkar. Underligt nog har jag haft hus inkluderat stort fint hörnbadkar (jojominsann) i tre år nu, men jag kan räkna alla gångerna jag badat i det på ena handens fingrar (och då räknas inte alla gånger jag ofrivilligt "badat" bredvid nämnda badkar med två små vilt stänkande barn i detsamma).

Ett hett bad (för hett måste det vara) i höstmörkret, med eterisk olja eller badsalt  i (gärna mandarin dito) en god bok, och...tja, varför inte ett glas spanskt rödvin lätt tilgängligt gör mig till en ny människa. Varför har jag inte tagit mig tid till detta förut? Jag ju länge vetat att bad är hälsa, men aldrig prioriterat detta tiltak för mitt eget välbefinnande. Faktum är ju att mammas välbefinnande i förlängningen också är familjens välbefinnande.

F brukar jobba över och träna ungefär två dagar i veckan. Då kommer han hem sent, en och en halv timme efter att barnen lagt sig ungefär. Förut kunde jag tycka att det var lite jobbigt med sådana kvällar med två små, som regel övertrötta barn, stor övertrött mamma, matlagning, blöjbyte, läxläsning, avklädning, tandborstning, läggning och allt annat man då är helt ensam om och inte kan manipulera sin man till att göra.

Nu tycker jag att tiden är en välsignelse. För efter allt detta, när jag läst och sjungit för barnen och de ligger och snusar lugnt i sina sängar omgärdade av Apan Bobby, Valpen, Bamse-Pluto, en liten, liten röd bil, "Lilla Anna och Långa Farbrorn på Havet", "Familjen Hedenhös" , Tingeling och minst tre Barbiedockor i skimrande galaklänningar....då, DÅ kan mamma BADA!

Vi har blivit välsignade med ett underbart ställe vi får smita iväg till (nästan) så ofta vi vill. Det är inte vårt, tyvärr, men eftersom min man har en väldigt snäll kusin vars det är, så får vi låna det. (När man försoker undvika att skriva ut subjektet i en mening blir ordföljden himla konstig efter ett tag).

Det handlar om ett torp. Ett rödmålat hus från 1854, mitt ute på landet i Dalsland någonstans, där närmsta granne också är den enda grannen inom synhåll och dessutom en bondgård. Ja, jag är medveten om att jag skriver underligt formulerade meningar idag, men det går liksom inte att rättframt uttycka vad jag känner för den här platsen.  Den är rent ut sagt förtrollande. Det är också som att alla som kommer dig smittas av den här förtrollningen. Man bara känner sig hemma med en gång. Vi har nämligen haft med oss Storasysters bästis C's familj dit en helg, eftersom vi tycker om HELA den familjen och mitt intryck var att de kände det samma.

Huset är stort, det finns sängplats till sexton-sjutton personer, sinnrikt konstruerade i varje ledig skrubb och under takbjälkar och så. Nedervåningen består av ett kök med lågt i tak och vedspis, två kammare och en magnifikt stor salong med breda golvtiljor. På förstubron kan man stå om natten och betrakta den mest spektakulæara stjärnhimmel jag någonsin sett, eftersom allt är becksvart runt en. Om dagen kan man beundra de blålila stormhattarna som växer rätt utanför från den lilla punschverandan eller studera sparvhökarnas spaningar över åkrarna. Trädgårdens gräsmatta sluttar mjukt bakom huset ned mot knotiga äppelträd. När vi äter frukost brukar jag och F sitta bredvid varandra tysta, sörpla kaffe och blicka ut över kohagen på andra sidan grusvägen. Jag tror inte jag vet om något som gör mig mer nöjd med livet och mer lugn än att sitta just där med man och kaffe och koutsikt.

C's mamma K sade det så klart en kväll när barnen hade lagt sig (vissa av dem, noga räknat två små fnissande bästisar sov inte alls , men därom var vi vid denna tidspunkt på kvällen lyckligt ovetande). K sade:
- Det er jo sånn her det er meningen at man skal bo.

För det är ju tystnaden och stillheten och mörkret på kvällen som är det normala. Inte bruset från TV'n och stadens alla ljus som försöker lura oss till att tro att natten inte har kommit.

föregående inlägg; Hittade nyss en annan helt underbar mening i min fackbok om geriatri, vilket motbevisar min kommentar om att de roligaste meningarna hittas i skönnlitteratur:

"Forekomsten av aldersdemens øker altså med stigande alder."

Ibland kommer ens kära barn med uttalanden man bara inte kan (även fast man så gärna och Anna Wahlgrenskt vill) begripa innebörden av.

Lillebror, som nu tycker sig behärksa det norska språket till fullo (och också gör det, menar hans inte helt opartiska mor) känner i dessa dagar tydligen ett behov för att utforska språkets gränser och bege sig utanför alla härtill kända mänskliga tungomål. Här en konversation, så altför tidigt en onsdagsmorgon i dubbelsängen.

Lillebror, studsandes som en liten boll runt i sängen bland resten av familjen: -BOOOOOZIG.
Hans ömma moder, ännu halvt sovandes, och trög i roten: - ÖH VA?
Lillebror, energiskt pekandes på täcket: -BOOOOOZIG.
Den fortfarande både ömma och halvsovande modern: -?
Lillbror, ivrigt förklarande för sin uppenbarligen inte så språkbegåvade mor:- BOOOOOOZIG. Jeg sier ikke teppe om teppe. Jeg sier BOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOZIG. Det heter: BOOOZIG. Ikke TEPPE.

Så hädanefter kan man inte dra täcket över sig, när man trött vill sova vidare klockan halv sex på morgonkröken.
Man drar BOOOOOOOOOOOOOOOZIG över sig.

Man förundras som förälder över de referansramar barn har allt som oftast. Ett universum av  förtrollningar ryms i deras sinnen. Häromdagen kom Pappan hem efter att ha varit med Farfar på staden och gjort inköp av högteknologisk art. Pappan förkunnar:

-Nå har Farfar fått seg bærbar PC.

Lillebror som sitter i soffan med Mamman och ser på Bolibompa, hajar och utbrister, med stor förtjusning och runda blå ögon:

-Har Farfar fått seg BARBA-PC??!!!

O hade jag i denna stund kunnat skåda in i min sons huvud!

Den datorn han såg framför sig måste ha varit helt fantastisk. 

Jovisst borde man det. I ljusa junikvällar är det alltför lätt att bli sittande uppe för länge. Det borde man inte göra egentligen.
Speciellt som man har ett par små piggeliner hemmavid som energiska hoppar upp i dubbelsängen före sex på morgonen, oavsett om det är vardag eller inte.

Man borde gå och lägga sig. Och inte sitta och blogga. med mörka ringar under ögonen och blekt anlete.  Man borde vara förnuftig som sin man, som, ordentlig som han är, redan ligger nedstoppad under det go'a täcket och läser en spännande bok i våningen ovanför.

Så, varför sitter då den andra halvan av den vuxna delen i familjen fortfarande med laptopen i knät i soffan och knattrar med tangenterna? Är det detta som kallas datorberoende? Eller bloggomani? Bloggoholism?

Som den här uppmärksamme läsaren kan bli varse, ökar inte direkt kvaliteten på innehållet i bloggen nämnvärt efter mörkrets inbrott heller. Så jag tror jag ska gå och knyta mig nu. Här produceras inte några kåserier av rang i alla fall, känner jag. Bara meningslöst svammel, inte alls någon Povel Ramel. Povel har förresten tagit av sig skorna för sista gången nu.

Och världen verkar med ens så mycket dystrare.

För som jag minns hur jag satt på den äkta mattan hemma hos mormor istrax utanför Stockholm och spisade knastriga Knäppupp-skivor ur den digra EP-skivsamlingen i skivställen av metalltråd. Och jag tyckte det var som att jag hittat en gömd, guldskimrande vidunderlig skatt. En dold, enastående hemlighet hade uppenbarats för mig just där i mitt nioåriga liv.
"För jag är Ittmah Hohah/Puttenbaba/ -Självplågareeeeen. /Och jag har kommit ända bort från Chittenpottenba/
Strax bortom Pottenchittenbu/ I Indien/ (eko)I Iiiindieeeeen...."

Var det verkligen möjligt att det fanns så roliga vuxna?
Som en lysande blixt av från en klar hjärna slog du ned i mitt unga hjärta då.

Tack, Povel.
Underbart är kort.
Alldeles för kort.

...är det som har skrivit texterna till Jojje Wadenius låtar på den gamla barnskivan, visar det sig.
Rätt ska vara rätt.